För en tid sedan fick jag frågan om jag kan tala om ledarskap på en konferens.
Min första tanke var att det redan skrivits och talats tillräckligt om ledarskap. Vilket förutsägbart och uttjatat tema tänkte jag och såg för en sekund mig själv stå där på en scen med mikrofonen vid mungipan och prata om de betydelsefulla beteenden och egenskaper som varje ledare behöver bemästra för att på bästa sätt motivera och engagera andra mot en vision eller ett mål.
Men så läste jag boken ”Together: The Rituals, Pleasures and Politics of Cooperation” (2012) av Richard Sennett, och nu ser jag något helt annat. Nu ser jag mig själv stå på den där scenen och prata om delarskap istället för ledarskap.
Richard Sennett är professor i sociologi och han har under lång tid studerat bl.a. urbanitet, arbete och samarbete. Enligt Sennett bygger samarbete på sympati och empati – att förmedla igenkänning – och han menar att det krävs en speciell färdighet för att kunna samarbeta. Den här speciella färdigheten är något som vi tränar och utvecklar redan som små barn i konflikterna i sandlådan och i familjeråden kring köksbordet, men som vi sedan genom utbildning och arbetsliv successivt försvagar.
Trots att alla moderna organisationer förespråkar samarbete sker det i praktiken uppdelningar mellan individer, specialister, grupper och avdelningar. Det moderna arbetslivet är kortsiktigt vilket skapar tillfälliga relationer, uppdrag och anställningar. Även inom organisationer är relationerna ofta kortsiktiga. Silo-effekten, med vilket menas uppdelandet av människor och sociala relationer, bidrar enligt Sennett till att vi människor håller oss mer för oss själva och det försvagar färdigheten till igenkänning. Det innebär att vi inte gärna involverar och inkluderar oss i komplexa problem eller utmaningar som inte ligger exakt inom vår egen domän, och vi involverar och inkluderar oss inte heller i det som är lite annorlunda eller avvikande.
Samtidigt vet vi att samhällets verkliga utmaningar – miljö, hälsa, mångfald, jämställhet etc. – kommer att kräva samarbete. Ingen ledare, hur fantastiska ledaregenskaper hen än har, kan hantera dessa utmaningar. Framtidens ledarskap handlar därför inte i första hand om att leda andra, utan om främja och utveckla färdigheten till igenkänning. Framtidens ledarskap måste därför stavas delarskap.
Tina Karrbom Gustavsson, lektor och docent på KTH