När vi ansökte till University of Texas at Austin var vi inställda på att vi inte skulle bli nominerade eller antagna. Både jag och Nina tänkte att chansen inte var så stor med tanke på att båda våra snitt låg under 4,5 (B i betygssnitt), vilket var det tidigare studenter behövt för att bli antagna till USA. Under hösten blev Trump vald till president och under vårterminen kom beskedet att vi blivit nominerade att studera i Austin. Betygssnittet för nomineringen motsvarade ett betygsnitt på 3,5 (D). Jag måste erkänna att även om jag blev glad över nomineringen, ringde en varningsklocka. Vad har jag gett mig in på?
Anledningen till varför jag skriver ”nominerade” är för att det inte är förrän på hösten man får veta om man blivit antagen till skolan eller ej. Skolan kan, i värsta fall, avvisa eleverna om det tycker att de inte möter skolans kriterier. Jag vet inte om det händer så ofta med skolor som saknar specifika krav, men det har hänt elever som ska åka till skolor där skolan kräver att eleven upprätthåller ett visst betygssnitt. University of Texas at Austin var inte en av dessa skolor men visst fanns det andra hinder.
Innan vi ansökt till universitetet blev vi informerade om att vi behövde köpa till en extra försäkring, men hur mycket denna försäkring skulle kosta skrev aldrig KTH. Självklart kan man ta reda på det själva, men jag kan tycka att det är konstigt att man inte skriver vad den ska kosta på hemsidan. USA är dock definitivt värre. De skriver vad det ska kosta, men det är när man väl betalar som man får veta exakt vad det ska kosta. I USA exkluderas momsen från priserna för att ständigt påminna invånarna om att regeringen är ”liten”. Ett väldigt konstigt tankesätt kan man tycka men det är så de vill ha det. Utöver skatten tillkommer även andra avgifter.
När vi skulle betala vår försäkring på $1000 tänkte vi att det trots allt inte var så farligt, dollarn låg ändå på 8,2 SEK vid tillfället. Sedan tillkom två administrativa avgifter som vi inte räknat med. Grädden på moset var ändå när de ville att vi skulle betala 2,3% extra räknat på totalbeloppet för bekvämligheten att göra en direktbetalning online. De ville alltså ha vi betalade för att vi satte in pengarna direkt på deras konto? Däremot var det gratis att lämna in en check eller att betala hela summan i kontanter. Hela kalaset slutade på precis under 10 000 SEK och med ett fruktansvärt ilsket humör.
År 2017 tar alltså USA fortfarande emot checkar, money orders och kontanter? Vi upptäckte dock tidigt att vår hyresvärd inte tog emot kontanter, vilket vi ansåg vettigt, men inte heller betalning mot faktura eller direktöverföring via internetbanken. Vi fick alltså välja att betala vår första hyra (i förskott) med money orders eller check. Eftersom vi inte hade en checkbook, var endast det förstnämnda ett alternativ för oss. Money orders fungerar på samma sätt som kassagiro, som jag endast vet existerar då jag har jobbat i ett av Postens företagscenter där en kund en gång frågade om den tjänsten fanns kvar (vid tillfället hade tjänsten varit borttagen i över 10 år). Detta är också den enda betalningsmetoden jag förstår varför det tillkommer en avgift till. Jag tror dock att de flesta i min ålder (och yngre) inte har någon aning om att den tjänsten ens existerar eller har existerat.
Ni kan nog gissa vilket humör och vilken inställning jag hade till det här landet under första veckan jag befann mig i det. Det tillkommer alltid avgifter och moms till allt man köper och alla betalmedel är otroligt bakåtsträvande i en av världens största ekonomier. Det är pinsamt hur USA hanterar betalningsmedel (och mycket annat) och jag är långt ifrån imponerad. Samtidigt tror, näst intill uteslutande, varenda amerikan att de lever i världens bästa land. Undantag inkluderar dem som varit utanför landet eller har släktingar som bor utanför USA. Mer om detta i ett annat inlägg.
Tack för att ni läste och var inte rädda för att kommentera!
Kimberly Olsson