Så här års brukar Stockholmstidningarna tipsa om de bästa uteserveringarna och var det är bäst solläge och så vidare. Det märkliga är att de varje år tror att staden slutar vid tullarna. Stockholm är som bekant grovt uppdelat i innanför eller utanför tullarna och när tidningarna tipsar om uteserveringar är det så gott som bara ställen innanför tullarna. Finns det inga trevliga uteserveringar med bra solläge i den så kallade förorten? Jodå, jag kan utan betänketid räkna upp en handfull trevliga uteserveringar med bra solläge utanför tullarna men de omnämns nästan aldrig.
Men, säger ni, de flesta jobbar ju innanför tullarna och det är där de flesta turister hamnar så det är detta är väl inte så konstigt. Naturligtvis finns det en logik i att de populäraste uteserveringarna finns innanför tullarna men det jag fäster uppmärksamheten på är hur gränsen mellan innanför och utanför både konstrueras och förstärks i och med detta. Detta blev kanske än mer tydligt härom veckan när min lokala tidning Mitt i Söderort (nr. 16 den 17 april) med formuleringen ”vi guidar till stans takterrasser och uteserveringar” listade tretton ställen med ”goda utsikter till vårsol”. Samtliga tretton låg innanför tullarna och det i en tidning som ska bevaka de lokala intressena, alltså staden utanför tullarna.
Medier genomsyrar vårt dagliga liv och influerar vårt sätt att betrakta världen och det är ofta det outsagda som är det intressanta. När tidningarna enbart listar uteserveringar innanför tullarna förstärker de bilden av att det är där som det karismatiska, coola och trendiga storstadslivet finns, samtidigt som de outsagt säger att ”det finns ingenting att göra i den trista förorten” för att låna ett snart 40-årigt citat från Ebba Grön.
Jag menar att detta skenbart oförargliga exempel med tips om uteserveringar blir en del av det maskineri som producerar uppfattningar om innanför och utanför som också får sociala betydelser utöver de geografiska. Den svenska huvudstaden är mer segregerad än någonsin och de senaste decenniernas försök att med olika åtgärder och projekt bryta segregationen blir uddlösa så länge vi har att göra med strukturer som förstärker den. Att uppmärksamma att det även finns uteserveringar utanför den så kallade innerstaden löser naturligtvis inte segregationsproblematiken men det är kanske ett litet steg i rätt riktning om vi har för avsikt att inkludera hela staden och inte bara en del av den.
Jonas Lindström, fil. dr. i sociologi och lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola.
Yes! Hear hear!
Här i Högdalen skiner solen lite mer än på andra håll i Stockholm! Men visst händer det mycket utanför tullarna. Vi har även bra krogar – inom några kilometers radie har vi ett 10-tal som minst fått betyget god klass i White Guide. Men bilden av förorten färgas nog i hög grad av att Stockholm är en inflyttningsstad – även för journalister. Och som många inflyttade ungdomar vill de gärna bo mitt i smeten!
Enligt en undersökning som SIMO gjorde för 10-talet år sedan ”Var bor journalisterna” så bodde den absoluta majoriteten i innerstaden. på Södermalm, exempelvis, bodde 1259 stycken, eller 20,9 stycken per 1000 hushåll. I Bandhagen, dit Högdalen hör, bodde 2,7. Och det är väl så att det är enklast att skriva om det som finns utanför dörren.
Det har nog fört med sig att de visst själva gått på den sedvanliga mediabilden av miljonprograminvånare som ”håglösa, socialbidragstagande halvanalfabeter” som bor i oattraktiva förorter där inget finns att se eller göra annat än att skjuta på varann!
Men var bor ”vanligt folk”? I Stockholms innerstad, exempelvis, är numera bara var tredje invånare infödd stockholmare. Majoriteten av de infödda stockholmarna bor i förort, företrädesvis i miljonprogrammet, och trivs! När jag var ung i början av 70-talet brukade vi åka till Högdalen, som hade stadens modernaste simhall. Jag tyckte Högdalen var framtiden! Först när jag 1997 flyttat hit – från innerstaden – insåg jag att jag blivit en andra klassens medborgare! Jag tror att många infödda Stockholmare delar min syn på förorten. Det var dit man gärna ville när innerstaden var en slum; ofta med utedass på gården. Flyttlassen gick i strid ström.
Sedermera råkade tyvärr flera av de nya förorterna av skäl som tål att diskuteras, eftersom det även i den frågan förekommer oerhört mycket förutfattade meningar. Demografiskt är faktiskt miljonprogrammets invånare representativa för riket i sin helhet.
Behrang Behdjou på DN skrev en intressant artikel 2013.
Han hade undersökt var de 25 tyngsta politiska makthavarna i Stockholmsregionen bodde. Det visade sig att 23 av dem bodde innanför tullarna! Av dessa var det endast två, Regina Kevius och Per Ankersjö, som var födda i Stockholm.
Och detta syns. Riktiga Stockholmare bor i områden som ofta försummas. Skräp och bilvrak kan stå månadsvis. I innerstaden städas det numera undan i princip per omgående.
Städa undan skiten och underhåll bostäderna så ökar trivseln. Man behöver ju inte alltid krångla till det så förbannat!
https://mitti.se/nyheter/gamla-omraden-har-blivit-trendiga/
Mitt i har ju slutat att vara lokala tidningar. Det är samma artiklar i alla delar av regionen. Varje vecka får man också tips om en restaurang – i innerstan – var man än bör i regionen. Synd och skam!