På universitet i USA är det väldigt vanligt med diverse klubbar och studenthus och nästan alla studenter är medlemmar i någon utav dem. När jag var på ett invigningsevent för internationella studenter blev jag erbjudanden om att gå med i en ridklubb och jag blev väldigt nyfiken. Jag hade inte ridit på sju år innan jag kom hit och det var något jag saknade, så jag tänkte varför inte? Jag gick med i ridklubben och äventyret började.
Mitt intresse för hästar började när jag var väldigt liten och intresset gällde egentligen alla djur. Därför var det otroligt roligt att komma ut till stallet igen och få umgås med ”stallfolk”. Något som skiljer sig markant mellan Sverige och USA är dock definitionen av att rida ut (inte rida på banan). Hemma i Sverige kan vi rida ut i skogar, på diverse grusvägar och i allmänhet lite överallt. Här i USA betyder ”rida ut” att rida runt i hagen och längs staketet till fastigheten. Till att börja med så blev jag väldigt förvånad, sen insåg jag att det kanske inte är en sådan dålig idé att hålla sig inom staketet…
Eftersom jag nämnde vapen i mitt tidigare inlägg är det kanske det första ni tänker på? Svaret är delvis ja. Du kan inte rida på åkrar eller i skogspartier för de lär tillhöra någon, förutsatt att det inte är en allmän park eller naturreservat som tillhör staten. Dessa är dock sällan tillgängliga för ridning, i alla fall inte nära stallet som jag rider vid. Alternativen som kvarstår är då asfalterade vägar eller diken. Problemet med asfalterade vägar här i Austin är först och främst att de är vältrafikerade (bil är det främsta transportmedlet) och att det tar tid att vänja hästarna vid hårt underlag. Även om de skulle vara vana vid asfalt tror jag inte att jag skulle vilja ge mig ut på en ridtur på vägarna, eftersom alla kör så otroligt fort utan att vara särskilt uppmärksamma på vägen. Vad det gäller diken finns det tydligen en hel den ormar, spindlar och andra trevliga individer som kan vara en fara för både hästar och människor.
Trafiksäkerhet är något vi ständigt jobbar för i Sverige, med bland annat nollvisionen. Något som jag tror bidrar till att minska antalet olyckor i storstäderna är de ökade avgångarna för kollektivtrafiken. I och med att vi har ett relativt prisvänligt kollektivsystem att ta oss hem med kan, bland annat, stockholmarna lämna bilen hemma och inte utsätta sig själva eller andra för fara. Samma alternativ finns inte i sydstaterna. Det är antingen bil eller uber som gäller om man ska ta sig hela vägen hem en utekväll. I och med att risken att bli utsatt för brott på vägen hem är mycket större i USA än i Sverige, väljer nog många att ta bilen trots att de inte borde. Detta är något som ständigt oroar mig.
Det andra som oroar mig i trafiken är våra fantastiska smartphones. Jag älskar min iPhone, men när jag sitter bakom ratten väljer jag att inte använda den. Man kan istället stanna vid en busshållplats för att ägna tid åt den eller om jag har någon bredvid mig ber jag denna att använda min mobiltelefon åt mig. Du kan inte fokusera på att köra bil samtidigt som du sitter och håller i din mobiltelefon, och personer som intalar sig själva att de kan det, ljuger för sig själva och utsätter andra för fara. Antingen så tittar du på vägen, eller så tittar du på din mobiltelefon, du kan inte titta på båda samtidigt. Du kan absolut reagera på saker i ditt periferiseende men du kan inte fokusera på två dessa två samtidigt, jag är ledsen.
Mobiltelefoner bakom ratten är något vi har problem med i Sverige också och jag är tacksam för den nya lagen. I USA finns det istället en hel del skyltar uppsatta som där det står ”no cell phone zone”, vilket är vanligt utanför skolor men också på trafikerade motorvägar. Inte heller här får folk använda mobiltelefoner bakom ratten, men på Campus ser jag inte en enda student bakom ratten utan sin mobiltelefon i handen. De är ofokuserade på vägen och kör i allmänhet fruktansvärt dåligt. Jag vet inte om det beror på att de har automatväxlade bilar som de tror att de kör fantastiskt bra eller om de bara är otroligt uttråkade bakom ratten och överskattar sin förmåga. Förhoppningsvis motiverar böter folk att minimera användandet av mobiltelefoner under körning men det kommer inte att förhindra det helt.
Allt som allt så tror jag faktiskt att jag kommer att hålla mig innanför fastighetens gränser när jag ”rider ut”. Fastigheten är ju faktiskt väldigt stor, det är ju trots allt Texas vi talar om. Det hade dock varit roligt att se något annat än hagen, för både mig och hästen skulle jag tro.
För er som gillar bilder på hästar och andra djur har jag valt att lägga till några i slutet av inlägget. Enjoy!
Kimberly Olsson
