I DN (27 juni 2018) står följande ”Regeringen vill fördela drygt två miljarder per år till ett utvalt antal kommuner för att motverka segregationen. Oppositionen dömer ut förslaget som innehållslös projektpolitik”.
Som projektforskare intresserar jag mig för projekt. Traditionellt har med projekt menats tillfälliga och avgränsade satsningar som genomförs i team och projekt har haft fyra centrala dimensioner: time (tillfälligt), task (avgränsad uppgift), team (utförs av flera och förutsätter samarbete), transition (förändring).
Projekt som idé är en mycket gammal företeelse. Projekt betyder ungefär ”kasta fram”. Iden om att använda ”projekt som verktyg” för att på ett så effektivt sätt som möjligt driva förändring blir populärt från mitten av 1900-talet och framåt, speciellt bland militärer och ingenjörer. Matematiska planeringsmetoder och strukturerad riskanalys utvecklas och övertygelsen om projektets förträfflighet för att snabbt, effektivt, strukturerat och kontrollerat ta fram nya produkter till snabbt förändrade marknader sprider sig och växer sig starkare. Industriföretag etablerar egna projektkontor och några utvecklar egna projektmodeller. Projektkonsulter ser många nya affärsmöjligheter. Det drivs också fram globala organisationer som tar fram handböcker och checklistor på bästa sättet att driva ett projekt, program och portfölj, och det tas fram certifieringar och standarder i projektledning. Projektifieringen är ett faktum.
Parallellt växter ett intresse hos samhällsvetenskapliga forskare, flera av dem svenska, kring projekt som organisation. Dessa forskare etablerar och utvecklar på 1990-talet och framåt iden om ”projekt som temporär organisation”. Dessa forskare intresserar sig inte för projektet som ett avgränsat rationellt system – en maskin som ska bli allt mer effektiv – utan för organisatoriska fenomen som uppkommer när människor förväntas samarbeta under kort tid, ofta under tidspress, och i olika konstellationer, till exempel kommunikation och lärande. Samma forskare, och fler därtill, undersöker också hur makt fördelas när verksamheter projektifieras. Vad händer till exempel i skolan, i sjukvården, i kultursektorn eller i ditt hem, när allt mer drivs som projekt? Vad och vem gynnas, vad och vem missgynnas? Vad och vem utvecklas, vad och vem avvecklas? Vilka värden byggs upp, vilka raseras?
Det vi kan läsa om i dagstidningar just nu, och det som allt oftare hörs i offentliga debatter är att projekt inte fungerar, eller i alla fall fungerar väldigt dåligt, för många av dagens utmaningar. ”Det här är alldeles för viktigt för att drivas som projekt” säger en kommunal utvecklingschef om deras hållbarhetsarbete. ”Inga mer projekt! Det som behövs nu är uthålliga åtaganden, långsiktighet och genomtänkta strukturer” rapporterar en journalist om satsningar på stadsutveckling. Integrationsfrågan har också uppmärksammats som svår att hantera genom projekt. En politiker frågar vad alla de projektpengar som ”regnar” över utanförskapsområdena gör med människorna som bor där.
Mats Fred, som nyligen skrivit en avhandling om projekt i offentlig verksamhet, skriver att projektens intåg och övertagande av kommunal verksamhet är som en Trojansk häst. Jag lovar att återkomma i ämnet. Men innan ni som är i Almedalen lovar att initiera ännu ett projekt – lyft blicken bortom projektets planerade deadline. Vad händer där?
Tina Karrbom Gustavsson
