”Allt som människor behövde skulle finnas här och mycket lite av det som de inte behövde… Vad behövde då människorna? Kommunala fotbollsplaner behövde de, så att alla barn som ville fick spela. Kommunala elljusspår att motionera i. Kommunala simhallar, kommunala ishockeyrinkar och bandybanor, kommunala bibliotek. Kommunala lokaler att träffas i för att öva sig i demokratins processer.”
Så beskriver Lena Andersson framväxten av miljonprogrammen i en passage i sin skönlitterära betraktelse av folkhemmet i boken Sveas son. Hon gör en osentimental beskrivningen av den sociala ingenjörskonsten under mitten av 1900-talet. De så kallade rekordåren då samhället gjorde upp med det fattigSverige som fortfarande satt starkt i många svenskar minne.
Nu är vi tillbaka i samma frenetiska bostadsbyggande som under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. De misstag som gjordes i miljonprogrammet får inte göras om. Samhällsplaneringen och bostadsbyggandet måste på goda grunder se annorlunda ut.
I ivern att bygga den nya moderna staden oroar jag mig för att vi slänger ut idrottsbarnet med miljonprogramsvattnet.
Vi har växande hälsoklyftor, Nordens mest stillasittande barn och bara 22 procent av tjejerna och 44 procent av pojkarna i 10–15-åldern når de rekommenderade nivåerna av daglig fysisk aktivitet. Lägg till en ökande segregation och sociala medier med filterbubblor som skärmar av för intryck och impulser från de som inte tycker som du.
Idrottsrörelsen vill vara med att sluta klyftorna och skapa möten över gränser. Men då behöver vi någonstans att vara. Det är på planen, i hallen eller spåret som idrott utövas. Det är där vi möts, kämpar och skrattar tillsammans.
Sveriges kommuner har varit, är och kommer att vara helt avgörande för att vi fortsatt ska ha en av världens starkaste idrottsrörelser byggd på demokrati och som är öppen för alla. Under 1960–1980-talet var idrotten en central del i samhällsplaneringen. Idrottsmiljöer byggdes nära skolor och bostadsområden.
Tyvärr ser vi en negativ trend de senaste decennierna. Idrotten finns inte med i samhällsplaneringen på samma sätt. Ibland glöms idrotten bort, ibland prioriteras den ner. Mängder av föreningar kan inte ta emot alla som vill idrotta, det finns helt enkelt inte plats. Problemen är störst i större och växande städer, men finns i hela landet.
Bara en av tre kommuner har planer för tillgången till idrottsanläggningar. Det borde vara fler som har långsiktiga idéer hur kommunens barn och ungdomar ska ges plats att idrotta.
Forskning visar att avstånd från bostad till fritidsaktiviteten är en exkluderande faktor. Om barn och ungdomar är beroende av skjutsande föräldrar för att komma till träningen kommer alla som vill inte kunna vara med. Lägg därtill att Sverige har en urbanisering och växande befolkning. Boverket menar att det behövs hundratusentals nya bostäder fram till 2025.
Många kommuner bygger för rörelse och planerar in grönområden – det är bra. Men idrottsrörelsen ger mer än bara träning. Vi ger ett sammanhang, vi skapar möten över gränserna, vi är en plats för gemensamma beslut som kräver samtal och respekt.
Därför måste plats för idrott och föreningsliv finnas med tidigt i samhällsplaneringen. I översiktsplaner och fördjupade översiktsplaner.
Ge oss plats att vara och tid – så ser vi till att göra Sverige starkare.
Mattias Hjelmberg, intressepolitik Riksidrottsförbundet
Bra skrivet!!