Något jag verkligen fick sätta på prov i USA var mitt tålamod. Att bo tillsammans med någon annan och dessutom dela ett rum med en annan individ är minst sagt en upplevelse. Jag hade turen att få dela rum med någon jag kände, vilket var en enorm trygghet men det gjorde inte upplevelsen mindre ansträngande. Man får sällan var ifred, man delar på allt och man måste rätta sig efter någon annans schema.
Något som kanske var lite extra jobbigt vara att garderoben fanns i badrummet. Jag vet inte hur vanligt det egentligen är, men en walk-in closet i anslutning till badrummet istället för sovrummet tycker jag personligen är en ganska underlig konstruktion, speciellt när badrummet är upptaget och man har lite bråttom till skolan på morgonen och inte kommer åt sina grejer. Sen funderar jag också på hur bra det egentligen kan vara att ha kläder hängandes intill duschen? Hur som helst var det mycket som var konstigt i den där lägenheten men nog om badrummet.
Totalt bodde vi tre personer i en tvårumslägenhet, varav att en fjärde person tillkom lite då och då. Jag delade rum med en vän och det andra rummet var till hälften uthyrt och vi fick två nya hyresgäster under tiden vi bodde där. Tre till fyra personer delar alltså på ett kök med en kyl, vilket man gör i korridor i Sverige också, men det blir inte lika varmt i Sverige som det blir i Texas och i köket med lite för lite förvaring.
Vardagsrummet var förvånansvärt stort och användes definitivt inte till fullo. Personerna som bodde där innan oss hade inrett lägenheten otroligt sparsamt då de inte ville lägga ned pengar på inredning. Vi delade den åsikten men var å andra sidan endast där i fem månader. Hela lägenheten var klädd i brunt/rött laminatgolv, vilket fick lägenheten att se fruktansvärd ful och otrevlig ut. Saker saknades, kökslådor var trasiga, knoppar saknades m.m., men det var såklart beboligt trots detta. Anledningen till att de renoverar lägenheterna väldigt sparsamt är för att de vet att förslitningar sker över det normala när man placerar fyra unga vuxna i en och samma lägenhet.
Ändå är det ett flertal människor som säger att de saknar att bo i korridor eller att dela rum. Jag själv förstår mig då inte på detta, men jag vet ju samtidigt att vi alla är olika, tack och lov. Många på KTH tycker därför att lösningen på bostadskrisen i Stockholm är att bygga fler kollektivboenden. Jag förstår såklart tanken bakom detta, men jag undrar hur många av dem som har bott länge med andra personer och kan gå i god för att de själva skulle vilja fortsätta bo så i vuxen ålder? Att öka andelen kollektivboenden skulle absolut kunna vara del av lösningen men inte ens i närheten av hela.
Någon gång ska man väl växa upp och en del av detta är väl att kunna ta hand om ett hushåll självständigt? Samtidigt kanske det inte behöver vara det? I Indien, till exempel, bor hela familjen tillsammans under ett och samma tak och det är nästan konstigt om det inte skulle vara så. Sverige sprudlar av olika kulturer som kan inspirera och utveckla lösningar på bostadsproblemet. Vårt fyrkantiga sätt att bo kanske inte behöver vara det enda?
Jag känner dock att jag har prövat på att bo med andra människor nu och om det nu skulle vara så att jag väljer att bo med andra förutom min partner i framtiden, kommer de vara noga väl utvalda.
Hoppas alla har en trevlig sommar även om det känns som att den precis tagit slut. På återseende!
Kimberly Olsson