Jag tänker på den 10 september. Förutom att det är dagen efter ett, av allt att döma, ovisst val är det också på pricken 50 år sedan journalisten och författaren Lars-Olof Franzéns ledarartikel ”Riv Skärholmen” publicerades i Dagens Nyheter. Två dagar tidigare hade Skärholmens centrum – som då var Nordens största med ett av norra Europas största parkeringshus – invigds med pompa och ståt. Den nya stadsdelen Skärholmen sågs som kronan på verket i den pågående stadsomvandlingen. Franzéns artikel slog därför ner som en smärre bomb och utlöste en intensiv debatt kring den tidens stadsomvandlingsprocesser i allmänhet och miljonprogrammet i synnerhet. Men framförallt öppnade den upp för ett förhållningssätt som numera är som normaliserat att vi inte ens reflekterar över det. Jag talar om hur vi tar oss rätten att avgöra hur det är på vissa platser (som vi i många fall kanske aldrig varit på).
Vid läsning av de artiklar och texter som skrevs i kölvattnet av Franzéns artikel är det som om Pandoras ask öppnades upp och all samhällets olycka projicerades till förorten. De nybyggda förorterna framställdes som ”modern slum”, platser där en känsla av sammanhang gått förlorad och där människor blev vilsna, borttappade, ensamma och passiviserade. Det som gör denna episod så speciell var att så många drogs med i vad som är att betrakta som en slags rumslig mobbing. Författaren och journalisten Per Wirtén skriver i boken Där jag kommer från (2010) hur journalister, författare och intellektuella åkte ut till Skärholmen för att titta på misären. Att det bodde en massa människor där som faktiskt hade Skärholmen som sitt hem tycktes ingen bry sig om nämnvärt.
Men också i den akademiska världen fanns en nyfikenhet på vad som försiggick ”där ute”. Ett exempel är forskningsrapporten ”Man bara anpassar sig helt enkelt” från år 1972 vars syfte var att kartlägga livet i Skärholmen. Med rubriker som ”Här råder det verkliga främlingskapet”, ”Jag ser inga glada barn”, ”13-åriga flickor försöker sluta sniffa” och ”Det var värre än vad vi från början trodde” är det en minst sagt mörk bild som skildras. Det intressanta är att de flesta av citaten i rapporten kom från socialarbetare och andra som jobbade i Skärholmen. De boendes röster kom i andrahand. I rapportens slutord kommer författarna fram till att ”segregationen är större, den ekonomiska situationen mer pressad, isoleringen mer utbredd än vi från början hade anledning att tro”.
I samma veva uppmärksammades Skärholmen också i filmens värld, i synnerhet i Jan Halldoffs film Stenansiktet som fick kritik för att vara en ”svensk femöresversion av A Clockwork Orange” där ungdomar drev runt och drack öl, antastade kvinnor, ryckte väskor och snattade i Skärholmens centrum. I filmen Äppelkriget av Hans Alfredsson och Tage Danielsson kan vi bland annat följa en greve som går i konkurs och tvingas flytta till… Skärholmen! Som om det vore det värsta som kunde hända.
Jag tänker på allt detta och undrar hur debatten om förorten sett ut om inte Franzén skrivit ”Riv Skärholmen” för 50 år sedan. Kanske hade det inte gjort någon skillnad eller så kanske det hade det. Under alla omständigheter är det intressant att läsa alla reportage och artiklar från 1970-talets början om det som en gång var framtiden i det moderna samhällsbygget men som hastigt blev något helt annat. Inte minst med tanke på att de boende i dagens förorter (som är samma områden som för 50 år sedan) alltjämt fråntas rätten att dra slutsatser om det egna livet. Att det finns sociala problem i en del ”utsatta områden” har de boende koll på. Det är inte det som är problemet.
Jonas Lindström, fil. dr. i sociologi och lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola.