Jag är trött på bråk och konflikter! Varför kan vi inte hitta vettiga kompromisser? Det finns många viktiga saker i stadsbyggandet. Natur ska skyddas, arkitektonisk värden ska upprätthållas och samtidigt ska det byggas billigt och attraktivt. Men kan det vara så omöjligt att hitta en vettig avvägning mellan alla dessa intressen?
För många år sedan när jag sysslade med experimentell nationalekonomi på Stockholms Universitet läste jag en artikel om ett förhandlingsexperiment där man jämförde hur människor betedde sig när de förhandlade för sig själva och när de förhandlade som representant för en grupp. Resultatet var att personerna betedde sig mer egoistiskt när de förhandlade som representant för en grupp.
Och ser vi oss omkring samhället har vi ju specialiserade förvaltningar och myndigheter. Vi har kulturförvaltningar och Riksantikvarieämbete, vi har miljöförvaltningar och Naturvårdsverk. I Stockholm har vi också ett Skönhetsråd. Vi har massor av intresseorganisationer som slåss för sina aspekter. Förutom att de faktiskt har till uppgift att bevaka ett visst intresse, blir det väl också så att de som arbetar i dessa förvaltningar och organisationer personligen är engagerade i dessa frågor. Att kompromissa ingår liksom inte i uppdraget.
Jag tror att vi behöver ett råd till: Rådet för Kreativa Kompromisser! Deras uppgift är att försöka se till att alla blir rimligt nöjda!
För många många år sedan lärde jag mig under lantmäteriutbildningen att vid fastighetsbildning ska det göras en avvägning mellan allmänna och privata intressen. Tänker man i termer av intresseavvägning så innebär det att det beror på den enskilda situationen vad som ses som viktigast. I Gutdalen vid Dalälven är det ganska självklart att privata intressen av att bygga nära älven ska väga tyngre än ett allmänintresse, eftersom ingen utomstående sätter sin fot där, och såvitt jag finns inga särskilda naturintressen. Men självklart är situationen annorlunda i andra fall. För lantmätaren fanns inga intressen som alltid skulle gå före.
En teori som förstör alla förutsättningar vettiga kompromisser är Dominoteorin. Den formulerades av USA i samband med Vietnamkriget och sade att om Vietnam tas över av kommunisterna så kommer snart alla grannländer, och sen deras grannländer, också att tas över av kommunisterna. En teori som inte visade sig stämma. I modern tappning säger Dominoteorin t ex att om vi tar en liten liten bit av Nationalstadsparken så kommer beslutsfattarna snart att ta en bit till, och sen har vi efter ett tag ingen park alls. Men var finns egentligen det empiriska stödet för den teorin?
Sen undrar man ju ibland hur rationella människor är, eller om de kanske gillar bråk. Hade Nobelstiftelsen konsulterat Rådet för Kreativa Kompromisser hade budskapet säkert varit: Se till att huset inte sticker upp över närliggande husen och se till att arkitekturen åtminstone delvis knyter att till de närliggande husen. Då går det säkert smidigare och ni sparar både tid och pengar.
Hans Lind, Professor KTH
