Att våga är också att se framåt

Sedan jag och min kompanjon Mikael Grahn började lansera Österbron publikt har jag förundrats över det faktum hur olika vi människor tänker och tycker i diverse frågor. I mitt fall är det de frågor som berör ens egen mobilitet som jag vill ta upp nu. Ja, jag vågar till och med påstå att gamla ideologier, både politiska som sociala, helt förbytts och övergetts till förmån för attityder och ståndpunkter som grundar sig helt och hållet på sin egen högst personliga karaktär. Det finns två distinkta typer varav den ena är de nyfikna, de visionära, de innovativa och de andra är de förändringsrädda, de som oroar sig för all sorts omvandling av sin miljö oavsett om det ger dem större rörelsefrihet eller tidsvinst. Det här är säkert inget nytt för många men när man kommer med ett sådant här stort förslag, som berör ett väldigt stort område och många människor, ser man dennna skillnad som eld och vatten! Till min glädje har jag upptäckt att de senare har en tendens att byta sida ju mer eftertanke de gjort, dock långt ifrån alla, och detta är något som gjort att jag har fortsatt vår enträgna idé och insett att den faktiskt kan mynna ut i ett förverkligande.

Under dessa två år vi arbetat med Österbron har vi besökt flera politiker, bjudit in dem och även andra representanter från olika intresseorganisationer och företag till vårt lilla krypin i Gamla stan. Vi har haft föreläsningar, informationsträffar och stått i debattpaneler där vi pratat oss hesa om vårt förslag. Vi har även stått på Donners plats i Visby under Almedalsveckan med vår fysiska 3D-modell liggandes direkt mot gatan och delat ut egentryckta broschyrer till folk som stannat till och undrat vad i hela fridens namn detta var för något? Oavsett var, när och vilken yrkesroll har jag stött på dessa två distinkta typer av karaktärer, och verkligen förfasats över de två helt motsatta tänken. Denna divergens finns faktiskt även inom ett och samma parti och då i olika kommuner! Samma politiker som blivit upplysta i ämnet för första gången och fnyst, hånat eller synnerligen uttryckt sin tvekan om projektet har efteråt vänt i sin attityd och till och med tackat oss för en ny insikt.

”- Jag förstår att en bro med sådan magnitud i ”påverkanskalan” kan överraska en som en rak höger från ingentans men efter att tänderna satt sig på plats igen och smällen lagt sig till ro i gommen kan eftertanken faktiskt ge en god eftersmak!” brukar jag svara på deras omvändelse.

Andra negativa reaktioner har haft miljön som täckmantel. Exempelvis har flera personer tvivlat på att en bro överhuvudtaget behövs, vad ger den staden för samhällsnytta och vilka problem löser den? Och de klassiska tvivlen: att den är miljöfarligare än en tunnel och att den bara kommer att öka biltrafiken i innerstaden. Det sistnämnda är något som vissa partier använt i sina politiska kampanjer utan att precisera lösningen. Mina svar har då varit:

”-Ja, Östlig förbindelse behövs för att knyta ringleden, som den ser ut i dagsläget är systemet världens längsta återvändsgränd. Ska man bygga sista pusselbiten i systemet så är det på tiden att inkludera kollektivtrafiken. Om man nu ska gå efter utopin att minska biltrafiken så måste det ges alternativ eftersom folk måste kunna förflytta sig. Ska man ge biltrafiken chans till en ringled så skall kollektivtrafiken också få denna möjlighet! Det är också dags att räkna elcykeln som framtidens mest spännande transportmedel då dess utveckling är bara i sin linda. Till sist måste man inse attraktionskraften i vackra hängbroar och vad den i sig själv kan ge staden för turistinkomster samt profilering i världsliga idrottsevenemang såsom marathon och cykellopp.

Det är därför vi kallar den för; en Östlig förbindelse för alla!”

Miljöaspekten är ganska intressant ur flera synvinklar. Att fler kommer ta elcykeln i framtiden är ganska givet och här har vi en stor fördel gentemot en bullrig och kall tunnel. Betänk er nu att om bron blir verklighet, att man beslutar sig för att bygga den idag, då kommer den att stå färdig om tidigast 10 år. Hur ser debatten om förarlösa bilar ut då? Hur långt har vi kommit i ämnet och hur ser en tunnellösning ut i det fall då fler i fordonet kan njuta av en vidunderlig utsikt över Saltsjön jämfört med utsikten av en 9 kilometer lång och mörk tunnel?

Om man bara ser till problemen i lösningar och samhällsnyttan av idag så kommer man ingen vart med en samhällsutveckling. Tänk om beslutsfattarna av stambanorna för hundra år sedan hade haft den tanken, hur hade Sverige sett ut idag? Knappast något rikt industriland!

Man måste tänka på möjligheterna, att våga är att se framåt!

Oscar Freyre, konstnär, författare och stadsutvecklingsdebattör. 

”Jag är född 1963 i Peru och bor i Hägersten. Studerat grafisk design och reklamillustration vid RMI Berghs reklam- och marknadsföringsinstitut. Har haft över 30 separatutställningar sedan debuten 1992 och släppt 2 romaner som finns tillgängliga på näthandeln. Aktiv medlem i Yimby sedan 2008 och grundare av Yimbypriset 2015. Initiativtagare till förslaget om Österbron tillsammans med Yimbymedlemmen Mikael Grahn. Driver bloggen ”Stadsutvecklingen”.”

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.