Alla älskar att hata elskotrarna, elkickbikesen, elsparkcyklarna… Även inte så kära barn har många namn. De slängs överallt, synskadade och äldre ramlar på dem och skadar sig, de framförs oansvarigt, slängs i sjöar och vattendrag, slits ut på ett par månader… Det är ingen hejd på alla negativa påståenden om Voi, Lime, Tier, Circ, Aimo, Glyde, Ozon och vad de nu heter.
Men nu får vi besinna oss. Vad som faktiskt händer på gator och torg är en radikal omställning till en delningsekonomi för transportmedel. Där vi kan ta oss fram eldrivet och utrymmeseffektivt istället för att belasta en ofta överfull kollektivtrafik eller ta bilen som egentligen inte har något i våra innerstäder att göra.
Vi ser hur snabbt marknaden rör sig åt rätt håll. Det är bara ett år sedan OBike lämnade sina lånecyklar vind för våg i Stockholm, efter en konkurs där de inte tog hand om sina cyklar. För bara ett halvår sen etablerade sig den ena efter den andra av elskoteraktörerna, genom att var och en för sig vräka ut sina skotrar på gatorna utan förvarning till myndigheterna och med mycket måttliga restriktioner kring när, var och hur de fick användas. Nu har branschen utan att en enda lag ändrats, frivilligt och i dialog med städerna, styrt upp sin verksamhet. Nu finns särskilda zoner där elskotrarna helst ska stå, zoner där de inte alls kan lämnas och områden där de genom geofencing håller särskilt låg hastighet. Flera av aktörerna är också redan innan på andra eller tredje generationens skotrar, med både längre livslängd och högre säkerhet än förut. Säg någon annan bransch som så snabbt gått åt rätt håll!
Det betyder inte att allt är klart. Alla parter måste fortfarande dra sitt strå till stacken för att löftet om en hållbar, delad mikromobilitet verkligen infrias.
Lokalpolitiker i alla städer där delad mikromobilitet finns behöver skapa särskilda utrymmen där det är rimligt att hämta och ställa ifrån sig Voien, Limen och de andra. Det är också dags att tydligare dela upp olika transportslag så att säkerheten och tryggheten ökar.
Nationella lagstiftare behöver klargöra läget: Vad är detta för fordon och var hör det hemma? Det duger inte att skälla på operatörerna för att fordonen framförs tveksamt, om det i grunden är lagrummet som är skakigt och oklart. Det bör också klargöras att elskotrarna tillhör kommunen om verksamheten upphör, så att de då kan användas i sociala projekt, i kommunal förvaltning eller liknande.
Mikromobilitetsaktörerna behöver inrätta tydliga belöningssystem för den som kör och lämnar ifrån sig sin Voi etc på ett ansvarsfullt sätt. De behöver bättre koppla skotrarna till kollektivtrafiken, så att den blir ett smart komplement och så att buss, t-bana och Voi tillsammans bättre kan ersätta bilen. En del av detta är att erbjuda abonnemangslösningar, inte bara betala-per-minut, gärna kopplat till SL-kortet och motsvarande runt om i landet.
Användarna måste ta ansvar: På samma sätt som vi förstår att andra produkter vi använt färdigt inte får slängas hur som helst, behöver vi använda och lämna ifrån oss elskotrar på ett anständigt sätt – här får vi hjälpas åt att övervaka varandra, eller vara beredda på att detta detaljregleras på ett sätt som vi kanske inte vill.
Opinionsbildarna, slutligen, får skärpa sig. Inte en gång till vill jag höra eller läsa obekräftade påståenden om hur kort tid elsparkcyklarna håller, rykten om hur många olyckor de är inblandade i eller hittepå om hur alla bara slänger ifrån sig dem. Ställ krav, uppmärksamma det som är dåligt, bidra gärna konstruktivt till att detta blir en självklar del av en hållbar mobilitetskedja – men tillämpa vanlig källkritik innan ni slänger er ur er vad som helst. Man ska inte sparka på den som ligger, även om det är en elsparkcykel.
Foto Marek Rucinski/Unsplash
Att bejaka förändring är väl i stort inget problem. Dock att acceptera att medborgare inte, på ett säkert sätt, kan ta sig fram i en trång storstad är ett problem. Jag håller helt med att vi måste följa med i den förändring som sker, och vara positiva till all förändring so är till det bättre. Du touchar vid den avgörande punkten i allt detta och et är människans beteende. Vi kan ju inte ens kasta skräp där det skall vara idag, då blir det en väldig utmaning med till exempel elsparkcyklar som dessutom blivit moderna att kasta i vattendrag (såg 3 st längs en promenad på Djurgården i helgen). Så länge vi medborgare inte kan bete oss på ett vettigt sätt och ta ansvar så följer restriktioner, så kommer det troligen också att bli med elsparkcyklar. Om vi fortsätter att länge dem i vattnet, parkera där människor går eller köra utan omdöme, så kommer det att komma ett myndighetsbeslut som går helt emot den tilltänkta positiva utvecklingen.
Inga av alternativen är hållbara utifrån ett miljömässigt perspektiv, utan leder snarare till stora resursuttag och utsläpp. Dessa alternativ tar snarare bort fokus från det som borde fungera felfritt och som borde expandera, nämligen kollektivtrafiken och satsningar på gång och cykelvägar.
Det ska inte vara marknaden som styr vad som är hållbart eller inte, det är planeten som avgör det.
Vill gärna se hur de påstådda ”påståenden” och ”hittepået” inte är bekräftade. Om man inte vill höra opinionsbildare som återger folks erfarenhet, läser breakit som gör sådana analyser eller politiker som har samma skakiga lagrum att förhålla sig till, så borde man kanske komma med faktabaserade argument till varför man borde skärpa sig.
Vi måste klargöra vad som är det mest hållbara på riktigt, här och nu, inte hoppas på att marknaden ska lösa saker och ting bara de får alla förutsättningar i världen för att fungera. Det är ohållbart och medför noll garantier.