En biografi över en udda lantmätargärning. Per-Gunnar Andersson L-68

Skolgång 1954 – 1966

Jag är född i Arvika 1947 ochbörjade skolan vid sju år ålder. Om man inte skulle studera vidare så gick man på den tiden sju år i skolan varefter man började arbeta. Vi hade skolundervisning även på lördagar om än förkortad skoldag på lördag till och med sjätte klass då femdagarsveckan infördes

Nämnas kan i denna betygsdiskussions tidevarv att vi fick ”riktiga betyg” från andra klass. Trots detta har vi fyrtitalister i form av vårt antal varit grundstommen för vårt välstånd i fram till vår pensionering fast vi skulle om man tror dagens betygsdiskussion ha blivit starkt skadade av denna ”betygsstress”.

Min skolgång fortsatte efter sjätte klass i folkskolan i den treåriga s.k. enhetsskolan varvid vi i vår årskurs var den första årskullen där den obligatoriska utbildningen förlängdes från sju till nio år. Vi hade i enhetsskolan att välja mellan enkel och svår kurs i flera ämnen. Jag läste svår kurs. Svår kurs och var gymnasieförberedande och vår examen motsvarade dåvarande realexamen.

Härefter så kom jag in på gymnasiet och läste reallinjen matematisk gren. Trots inriktningen på matematik, fysik och kemi så fick vi trots detta läsa tre språk nämligen engelska, tyska och franska. Jag tog studenten år 1966 på det gamla sättet med muntlig tentamen.

 

Fritid

Men allt var inte skola och på fritiden kom jag först i kontakt med simning. Vi hade en nio meters bassäng i Arvika Badhus där simklubben tränade. Slalombacke fanns också där vi fick trampa och gå upp för backen. Detta var på 1950-talet före liftarnas tid. Därefter kom en enkel replift där man fick hålla sig i ett rep som löpte runt och som fick skarvas med jämna mellanrum när repet gick sönder. De skidor vi använde var vanliga träskidor med möjligtvis hickorykant samt kabelbindning med låg fästpunkt samt vanliga låga promenadpjäxor. Skidor med stålkant 2,05 långa blev jag ägare till först under min gymnasietid. Detta var något annat än dagens carvingskidor och specialgjorda slalompjäxor.

Jag kom även genom skolan i kontakt med orientering i form av skolorientering och sprang därefter på ”riktiga orienteringar” för OK Jösse som var Arvikas orienteringsklubb. Det var här som mitt intresse för kartor väcktes vilket jag tror är en viktig inkörsport för många lantmätare.

Då orientering kräver tidig uppstigning på lördagmornar för resa till tävlingar kom mitt intresse att efter några år i stället vändas mot kanotsporten då vi hade en livaktig kanotklubb i Arvika. En sport som jag höll på med fram till dess att alla fältövningar på KTH lade hinder i vägen. Jag uppnådde emellertid att bli svensk juniormästare i kanot i stafett och lag. Nämnas kan i dessa tiders klimatdiskussion att i mitten av 1960-talet så varnade tidningarna för att en kommande ny istid var förestående. Tiderna förändras.

 

Militärtjänst 1966/67

Efter studentexamen år 1966 flyttade hela familjen till Stockholm (Vallentuna) och mitt första mål blev att få göra militärtjänsten före det att jag påbörjade några akademiska studier för att slippa avbrott studierna.

Efter kontakt med ”mitt regemente” fick jag göra min militärtjänst på Linköping A1 (Artilleriet) år 1966/67 (tio månader och 20 dagar) där jag utbildades till B-platsbiträde och åter kom i kontakt med kartor och mätning.  Ett B-platsbiträde är ett underbefäl som utifrån gjord uppställning av haubitsar och angivet mål ska ta fram och ange skjutriktning och uppsättning för att haubitsarna ska träffa rätt i angivet mål. Då vi var utbildningstrupp för Artilleriskjutskolan blev vi på våren placerade i Trängslet Älvdalen som första årskull där jag som underbefäl fick till och med eget rum vilket inte var vanligt.

 

Universitetsstudier 1967/68

Därefter så skrev jag år 1967 in mig på Stockholms Universitet och läste först en hösttermin matematik och därefter på våren ett betyg i teoretisk fysik vilket var första gången som jag aktivt började studera. Fram till och med gymnasiet måste jag för skam skull medge att jag inte läste mer än absolut nödvändigt då träning var roligare varför betygen om än hyfsade inte helt räckte till i konkurrensen om en utbildningsplats på KTH.

Jag minns att jag upplevde när jag läste matematik att det var roligt att ligga i sängen och räkna tal genom huvudräkning. Kursen i Teoretisk fysik var trevlig men krävande. Jag klarade kursen på våren 1968 men vi var få som kom igenom då sluttentan var svår. I dag har jag glömt bort det mesta men då kunde jag bevisa Einsteins relativitetsteori både i två och tre dimensioner.

Denna min tid på Universitetet inföll under den s.k. studentrevolutionen år 1968 med kårhusockupationen hur man nu kan ockupera sitt eget hus. Nämnas kan att vi var ca 20 000 studerande på Universitetet vid denna tid och det var en handfull som satt på Kårhuset på Holländargatan och protesterade och läste/citerade Maos lilla Röda. De flesta av oss fortsatte som vanligt att studera på de kurser som vi valt som om inget hade hänt.

Denna s.k. studentrevolutionen hade såsom jag upplevde det sin grund i främst två saker. Dels att den gyllene tiden för studenter då man kunde läsa vad som helst och få ett bra betalt arbete var slut och dels att Olof Palme, som då var utbildningsminister, ville stöpa om Universitetet från det då fria Universitetet där man kunde välja de kurser som man ville till att skapa ett få antal bundna ”stuprör” kallat ”Pukas” där det fria valet försvann. Det senare orsakade demonstrationer som chockade Socialdemokratin och Olof Palme som trodde att Socialdemokratin hade monopol på demonstrationsaktiviteteter i form av sina första maj tåg. Till detta kom några i mitt tycke förvirrade ”revolutionärer” som alltid skulle fråga ”folket” och som trodde att all värdens vishet och svar på alla frågor fanns i ”Maos lilla röda”. Nog om detta.

 

KTH 1968 – 1972

Med studentexamen + ett betyg i teoretisk fysik med mekanik var det inte svårt att komma in på KTH. När jag nu skulle välja inriktning i min ansökan till KTH hade jag många funderingar.

Dels hade jag min bakgrund i orientering och militärtjänsten samt dels sommarjobb år 1964 på Arvika Stadsingenjörskontor men även praktik på Gjuteri samt på ”bygge” plus att jag fick en praktikplats på Stockholms norra Lantmäteridistrikt sommaren 1968. Min far var byggnadsingenjör varför det inte var ett självklart val för mig vilken inriktning jag skulle välja.

Följden blev att jag satte upp Lantmäteri som första val, Väg- och vatten som andra och Maskin som tredje alternativ. Detta utföll så att jag år 1968 fick en utbildningsplats på mitt första val Lantmäteri.

Lantmäteristudierna började med upprop och sedvanlig nollning inkluderande en avancerad föreläsning som ingen, inte ens den student som föreläste, förstod. Om jag kommer i håg rätt handlade föreläsningen om något som kallades ”fattivalteorin” som inkluderade två betyg i matematik på en timme.

De två första åren innehöll mycket grundläggande ämnen som matematik, statistik, numerisk analys, geodesi men även en stententa. Därefter kom undan för undan juridik, stadsbyggnad, jord och skogsbruk, kulturteknik, byggnadsteknik, ekonomi, värdering m.m. Denna blandning av ämnen tilltalade mig då den skar emellan många olika utbildnings-inriktningar. Nämnas kan att man införde helt nya kursplaner när vår årskurs började på KTH innebärande att man kunde välja ett antal olika inriktningar såsom dels mot traditionellt lantmäteri, värdering, kulturteknik etc.

Då jag var intresserad av både traditionellt lantmäteri men även byggnadsteknik och värdering så blev följden att jag totalt på de fyra år som jag gick på KTH läste in kurser motsvarande ca 4,5 års utbildning. Efter att ha tagit ut min civilingenjörsexamen i juli 1972 efter fyra års studier blev jag tillsammans med min och föregående årkurs arbetslös. Detta då Lantmäteriet, som var den stora näst intill enda arbetsgivaren, vid denna tidpunkt ägnade sig åt en stor omorganisation samt en tung utbildningsinsats i den nya fastighetsbildningslagen varför man inte anställde några nya lantmätare.

 

Lantmäteriet 1972 – 1987

Skåne 1972–1977

Fastighetsbildningslagen ersatte år 1972 Jorddelningslagen och gav lantmätarna en helt annan utvidgad roll i förhållande till tidigare då nya fastighetsbildningsåtgärder introducerades och fastställelsesystemet avvecklades innebärande att förrättningslantmätarna blev myndiga då ej överklagade förrättningar hädanefter vann laga kraft utan fastställelseprövning.

Till min lycka så hade vid denna tidpunkt startats upp arbetet med att gå igenom och anpassa fastighetsböckerna så att de skulle kunna överföras på data och därigenom fortsättningsvis kunna föras digitalt. Detta innebar att jag på senhösten som en av de få blev kallad till intervju hos Linder-Aronson, som var den administrative chefen på Lantmäteristyrelsen, varpå denne sade du får ett tidsbestämt jobb hos Överlantmätaren i Malmöhus Län med anställning från den 1 december 1972. Denna anställning övergick därefter till visstidsanställning. Det var således bara att buga och ta tåget ner till Malmö med vidhängande resväska lycklig över att ha fått ett arbete. ÖLM hade där varit snäll och hyrt ett rum på ett ungkarlshotell för mig vilket var en speciell upplevelse innan jag fick något annat ställe att bo på.

Den uppgift som jag gavs var till att börja med att göra arealkomplettering av fastighetsböckerna. Detta till synes enkla arbete med vilket jag fick några kartriterskor till hjälp bestod av att ajourföra arealuppgifterna i fastighetsböckerna. När man avsöndrade lägenheter så korrigerade man inte arealen för stamfastigheterna varför de kvarstod vid sina ursprungliga arealer. Anledningen till detta var att avsöndringar inte var någon lantmäteriförrättning utan en civilrättslig åtgärd i form av privat fastighetsbildning.

Till detta kom att gamla ägoutbyten och gränsbestämningar inte var införda i fastighetsböckerna och är ännu i dag inte införda. Vad avser gamla samfälligheter gäller sammaledes om de inte varit föremål för fastighetsbildningsåtgärder. Detta kom att innebära att jag haft nästan alla enskiften, laga skiften och hemmansklyvningar plus avsöndringar i Malmö hus län fysiskt i mina händer inkluderande Rutger Macleans enskifteskarta.

Jag upptäckte när jag började med dessa arbetsuppgifter att min arkivkunskap var mycket bristfällig varför jag lånade och läste allt som fanns i Överlantmätarmyndighetens bibliotek om äldre förrättningsformer för att förkovra mig i ämnet. Överlantmätarmyndigheterna hade på den tiden egna omfattande bibliotek. Som mentorer som jag kunde fråga fanns också att tillgå lantmätarna Torsten Avenberg och Bo Möree vilken den senare är den mest kunnige lantmätare som jag träffat på. Man kunde fråga honom om allt och han talade om hur det skulle vara samt även hur man gjorde vilket inte alltid var samma sak.

Denna förvärvade kunskap har jag haft en oerhörd nytta av då jag under min tid som förrättningslantmätare har fått utreda flera skifteslag med ett stort antal delägare (över 700 stycken) och även fiskevårdsområden där jag gjorde grundliga genomgångar av fiskerättsägare samt naturligtvis även vid fastighetsbestämningar.

Sedan utvidgades utredningsuppgiften efter det att arealkompletteringen var avslutad till att avse avveckling av bihang C i stadsregistret i ett antal stadsregisterområden genom s.k. uppenbarlighets prövning eller äganderättsutredning innan jag i mitten av år 1974 kom att förflyttas till Malmö Lantmäteridistrikt och äntligen fick börja med förrättningsverksamhet. Vi i min årskull och senare utbildade hade vid denna tid en klar fördel då vi hade fått en gedigen utbildning i den nya fastighetsbildningslagen till skillnad från den äldre generationen som hade jorddelningslagen som bas.

Jag kommer ihåg att distriktslantmätaren på min första arbetsdag på Malmö lantmäteridistrikt lade upp tre tjocka ”luntor” på mitt bord och sade jag förstår inget av detta men kan du läsa igenom och gå igenom detta med mig. Till min lycka fanns det vid denna tid förutom mig fyra yngre lantmätare som alla var besjälade av att lära sig den nya fastighetsbildningslagen. Vi träffades tillsammans med våra respektive och var ganska tråkiga då damerna talade för sig och vi herrar diskuterade tolkningsfrågor i den nya fastighetsbildningslagen.

Samtidigt med fastighetsbildningslagen kom även lagen om legalisering och äganderättsutredning vilken inte var helt lättförståelig. Vartill kom att år 1974 kom även Anläggningslagen och Ledningsrättslagen.

Mina år i Skåne, innan jag flyttade från Skåne till Göteborg och Göteborgs Lantmäteridistrikt på våren år 1977 var intressanta då jag kom att arbeta på tre enheter samtidigt förutom Överlantmätarmyndigheten. Jag hade ett bord på Malmö lantmäteridistrikt, ett bord på Specialenhet nr 2 för tätortsutveckling samt ett bord på Landskrona Lantmäteridistrikt.

Ett uppdrag som Lantmäteriet tog på sig var förberedelsen inför den allmänna fastighetstaxeringen år 1974. Då Malmö Stadsingenjörskontor inte ville delta så föll på min lott att ta fram värderingsunderlag och upprätta markvärdekartor och riktvärdetabeller för södra delen av Malmö Stad. När jag frågade om hur underlaget från den tidigare fastighetstaxeringen såg ut fick jag en karta med några cirklar på. Detta innebar att jag tvingades börja från början med att på kartor lägga in värdeområden samt där sätta taxeringsvärden för mark och även tabeller för byggnadsvärden.

Denna taxering omfattade vid denna tidpunkt alla olika fastighetstyper som småhus, hyreshus, specialenheter, jordbruks- och industrifastigheter på samma gång. Härtill kom att vi skulle vara fastighetstaxeringsombud innebärande att vi skulle besöka nämnderna inom vårt område och stötta dem i deras arbete. Detta arbete var ett mastodontarbete under tidspress och innebar att jag fick sätta till kvällar och helger för att hinna med detta arbete.  Jag mins att jag utverkade en veckas extra ledighet som motsvarande den” extratid på kvällar och veckoslut” som gick åt. Jag upplevde att Överlantmätaren inte hade någon direkt förståelse för att detta arbete var värt mer än de extra timmar som faktiskt åtgick.

Vad gäller förrättningarna som jag fick ta hand om var dessa mycket skiftande. Jag fick göra ett antal ensittarförrättningar vilket var spännande. Legaliseringar utan och med äganderättsutredningar, anläggningsförrättningar och fastighetsregleringar samt avstyckningar. Några intressanta förrättningar under min Skånetid var dels att med stöd av fastighetsbildnings- och anläggningslagen dela upp ett område med bostadsrättsradhus i egna avstyckade fastigheter sammankopplade med en gemensamhetsanläggning för gemensamma faciliteter vilket i mitten av 1970-talet var en oprövad lösning.  Dels en legalisering av en sämjedelad mosse vilket resulterade i ett nytt exempel i handboken Anvisningar ÄULL då detta var en variant som ingen hade trott existerade. Vidare en fastighetsreglering där jag överförde en hel fastighet till en annan fastighet utan att först döda inteckningar då dessa var ägarhypotek. Jag skrev bara på originalen till inteckningarna att om fastighetsregleringen vann lag kraft så var inteckningarna ogiltiga/dödade. Döm om min förvåning då dessa inteckningar ändå dök upp då en banktjänsteman ringde mig om dessa inteckningar.  Jag frågade honom då om han inte hade läst min tjänsteanteckning på pantbreven vilket han tvingades medge att han inte hade gjort varpå samtalet avslutades.

Ytterligare en förrättning som var intressant var när jag fick löst en långvarig tvist som handlade om en olokaliserad kyrkojord inom Vram Gunnarstorps ägor. Detta löstes genom att Vrams Gunnarstorp fick äganderätten till Kyrkojorden vilken reglerades in i Vram Gunnarstorps ägor mot att man motvilligt släppte mark till en granne.

Slutligen var det en intressant tvist på Ven där det stod ett äldre stenhus mitt över gränsen mellan två fastigheter. Denna tvist löstes genom att jag dels avstyckade ett område på ena fastigheten och dels tvångsvis förde över ett mindre område på andra sidan gränsen så att huset fick en egen tomt att stå på. Jag fick senare reda på att den granne som tvångsvis fick släppa till mark hade bestrött denna med klorex. Prata om grannsämja.

Under tiden i Skåne skrev jag år 1975 in mig på juristlinjen på Lunds Universitet varefter jag läste propedeutisk kurs och rättshistoria och tentade av dessa kurser. På rättshistorien fick jag till min glädje spets på trots att jag inte bevistat någon föreläsning. Hade jag inte flyttat till Göteborg och där börjat bygga hus så hade jag troligtvis fortsatt med mina juridiska studier. Båda dessa kurser har varit till stor nytta för mig.

 

Göteborg 1977–1987

När jag började på Göteborgs Lantmäteridistrikt som ung tredjelantmätare år 1977 tilldelades jag som mitt primära ansvarsområde Partille kommun plus Göteborgs Södra Skärgård. Partille kommun var vid denna tidpunkt klart misskött av lantmäteriet då man bara hade gjort det mest brännande medan övriga förrättningar hade lagts på hög. Jag fick därför en stor hög med mer eller mindre omöjliga förrättningar att slutföra.  För att rensa upp detta skrev jag en omfattande remiss där jag ställde frågan om Byggnadsnämndens uppfattning i dessa förrättningar.  Detta var kanske inte snällt gjort men fick till följd att dessa surdegar blev utrensade även om det tog något år innan allt var borta.

En lustig sak var att vi tre lantmätare i form av distriktslantmätaren, vise distriktslantmätaren och jag hade en gång i månaden en gemensam genomgång av ärenden för att se statusen på ärendemängden. Detta innebar att jag under det första året naturligtvis hade det äldsta ärendet och blev pikad för detta men min glädje blev desto större när jag å andra sidan därefter kunde konstatera att någon av de andra hade det äldsta ärendet. Vår kansliföreståndare Ulla satt alltid en bit bort vid våra genomgångar och lyssnade på vårt gnabb och skrattade för sig själv då hon tyckte det var roligt att höra på när vi pikade varandra.

Arbetet i Partille kommun var intressant då jag fick vara med i planprocessen samt sitta med vid Byggnadsnämndssammanträdena och fick på det sättet ett bra grepp på de arbetsuppgifter som skulle komma och hur planprocessen fungerade rent politiskt.

Arbetet i Göteborgs södra skärgård var helt annorlunda där det främst handlade om att bilda bostadstomter för den yngre generationen på öarna. Jag upplevde att öarna, speciellt Donsö, var ett utpräglat ättesamhälle där det var viktigt att tillhöra en släkt som hade marker om man ville ha en tomt då tomterna enbart delades ut till släkten. Det var dock en tjusning att bli emottagen vid färjeläget och få åka flakmoped sittande på en låda fram till förrättningsstället.

En intressant upplevelse var att distriktarkitekten på öarna kunde utdela bygglov för bostadshus oavsett om det var punktprickat eller grönområde i detaljplanen vilket gjorde fastighetsbildningen spännande även om det på den tiden fanns en ventil i 3:2 FBL.

I Partille så fick jag exempelvis till uppgift att utreda alla kvarvarande samfälligheter i Ugglums skifteslag (Sävedalen) då kommunen i klump hade köpt alla dessa samfälligheter av skifteslaget utan att exakt veta vad som fanns kvar. Jag fick vidare utreda delaktigheten i Partille sockens södra utmarksskifteslag för att inte någon skulle gå miste om sin ersättning vid fastighetsregleringar om man hade andel som berättigade till utdelning oavsett yrkande. Om jag rätt kommer ihåg var det totalt ca 720 stycken delägare i detta skifteslag.

Till detta kom avstyckning av alla fastigheter i Jonsered samhälle samt bildande av nödvändiga gemensamhetsanläggningar då större delen av detta brukssamhälle försålts i en klump till ett fastighetsbolag som ville stycka upp samhället och sälja av allt utom industri- och hyresfastigheterna. Skogs och jordbruksmarken köptes däremot av kommunen som på detta sätt utökade sitt markinnehav i kommunen med uppskattningsvis 20–30 % och därefter var ägare till större delen av Partille kommuns skogs- och jordbruksmarker. I mina arbetsuppgifter ingick också att göra alla gemensamhetsanläggningar på distriktet som handlade om gemensamhetsanläggningar för radhusbebyggelse och flerfamiljshus.

En i mitt tycke mycket intressant förrättning som jag initierade och genomförde var att omvandla ett delvis permanentat fritidsområde i Härryda till ett permanentbostadsområde genom att inom ramen för förrättningen upprätta en byggnadsplan för området, projektera ett lokalt va-system för området innehållande en vattentäkt med reningsverk samt ett lokalt reningsverk för avlopp. Samt därtill bilda en gemensamhetsanläggning för området innefattande Va-systemet, vägar och grönområden för inalles ett fyrtiotal fastigheter varav flera nya tomter. Stadsarkitekten i Härryda var mycket nöjd med resultatet och frågade om vi inte kunde göra flera sådana projekt i kommunen då detta hade genomförts utan något överklagande. Tyvärr så kom jag i denna veva att byta arbetsplats varför det inte blev några nya sådana projekt.

Nämnas kan att under min tid som förrättningslantmätare på Göteborgs distrikt så förvärvade jag under 1978 en småhustomt i Sävedalen och byggde år 1979 ett småhus på tomten i viket familjen flyttade in i december 1979 och som vi ännu bor i efter snart 40 år.

En dag år 1982 kom min distriktslantmätare och sade att du ska få en ny arbetsuppgift som jag och överlantmätaren kommit överens om. Du ska förflyttas upp till Specialenheten och ta över denna då den idag inte fungerar bra. Överlantmätaren sade till mig: Du får ett år på dig att få ordning på Specialenheten annars så lägger jag ned den. Denna Specialenhet var inriktad på att göra tunga förrättningar typ vägförrättningar, i första hand för vägverket, och andra större förrättningar även om den primärt hade bildats för jord- och skogsbruksförrättningar.

Anledningen som jag upptäckte var att sittande enhetschef inte hade förmågan att smidigt hantera Specialenhetens vägförrättningar, vilket var enhetens huvudsysselsättning, vilket kräver en god förmåga att hantera större sakägargrupper. Detta fick till följd att det blev många klagomål och stora nedskrivningar av räkningar vilket fick till följd att Överlantmätaren med rätta var bekymrad. Sagt och gjort jag tog mina pinaler och flyttade en våning upp till Specialenheternas lokaler. Den gamle chefen som var vår förre vise distriktslantmätare satt kvar men fick lämna över sina befogenheter innan han någon månad därefter gick i pension.

Jag är därför troligtvis en av de få i lantmäteriet som fått en Länslantmätartjänst utan att ansöka om denna chefstjänst. Länslantmätare var på denna tid motsvarigheten till distriktslantmätare men då en Specialenhet omfattade hela länet blev titeln i stället Länslantmätare. Att jag uppenbarligen klarade av arbetsuppgiften kan utläsas av att jag satt kvar som chef på Specialenheten fram till dess jag år 1987 sade upp mig men mer om detta nedan.

Tiden från år 1982 och några år framåt var en tuff tid för lantmäteriet då på grund av lågkonjunkturen i början av 1980-talet minskade förrättningsansökningarna och distrikten fick ont om jobb. Detta resulterade i att några distrikt av sysselsättningsskäl inte ville lämna över de förrättningar som rätteligen hörde till Specialenheten och samtidigt krävde att Specialenheten skulle läggas ned. Det gamla talesättet ”När krubban är tom bits hästarna” gällde då tydligen även Lantmäteriet. Nu blev det inte så utan Specialenheten fick ytterligare ett ben att stå på nämligen värdering. Vartill kom att konjunkturen kom snart att vända i 1980-talets högkonjunktur som varade till finanskraschen år 1991 då det åter blev lågkonjunktur ett antal år. Det tog därefter fram till år 1998 innan priserna på småhus var i paritet med priserna före kraschen år 1991.

Bland de stora förrättningar som jag genomförde under min tid på Specialenheten var förutom vägförrättningar och fiskevårdsområden ett par större äganderättsförrättningar på Tjörn berörande dels ön Tjörnekalv som köpts av enskilda från kronan på 1700-talet och därefter inte berörts av något skifte varför all uppdelning hade skett genom sämjedelningar vartill kom att lagfarter saknades. På liknande sätt var det för ön Flatholmen som förvärvats av enskilda av bönderna i skifteslaget i början av 1900-talet och senare sämjedelats. Dessa äganderättsutredningar var intressanta men mycket arbetskrävande.

Vad avsåg vägförrättningar var jag så inkörd i dessa att man än i dag kan väcka mig mitt i natten varefter jag direkt skulle kunna hålla ”vägsammanträde med sakägarna” efter att först ha besiktigat aktuell väg. Jag höll alltid två sammanträden i vägförrättningar där vi vid första sammanträdet gick igenom vägfrågan och vanligtvis bildade en arbetsgrupp för att utreda andelstal och eventuella ändringar i vägsträckning m.m. samt eventuellt göra en upprustningsplan i samråd med vägverket då vägverket ofta kunde bidra med statsbidrag för vägupprustning.

Sakägarna uppmanades vid första sammanträdet att i mellantiden gå hem och tala med respektive och sina grannar samt arbetsgruppen. Härefter hölls normalt först ett sammanträde med arbetsgruppen och därefter ett slutsammanträde varvid också bildades en samfällighetsförening. Detta resulterade i att normalt överklagades inte vare sig förrättningen eller lantmäteriets kostnadsräkning.

Jag har till min förskräckelse sett att nu för tiden vill vissa lantmätare vara duktiga och gör vägförrättningar med stöd av bara ett sammanträde varefter förrättningen hamnar i domstol i stället för att ta ytterligare ett sammanträde och under tiden fram till nästa sammanträde lösa eventuella tvistefrågor och ge sakägarna möjlighet att samråda med varandra. Ett annat oskick som jag sett är att lantmätare tar förrättningsbeslut och avslutningsbeslut i komplexa ärenden direkt på sammanträde i stället för att i lugn och ro på kontoret gå igenom ärendet och där skriva skäl och beslut samt avsluta förrättningen utan sammanträde vilket ger ett bättre och mer övervägt beslut med bättre skäl för fattade beslut.

Det som jag är mest stolt över är att när Specialenhetens trotjänare Lissie Björklund, en mycket duktig kartriterska som självständigt gjorde vägförrättningar, var med mig som biträde på vägförrättningarna så sparkade hon aldrig mig på smalbenet vilket hon gjorde på mina företrädare Sven H Pettersson och Helge Lindskog när de blev för ”yviga” på sina lantmäterisammanträden.

 

Kommunalpolitik 1986 – 2002

Efter det att jag förflyttats till Specialenheten så kom jag att engagera mig politiskt i Folkpartiet i min hemkommun Partille. Detta resulterade i att jag dels valdes in i fullmäktige och var med där mellan åren 1986 – 2002 varvid under viss tid gruppledare. Därutöver var jag byggnadsnämndsordförande i två perioder och sedan ledamot i byggnadsnämnden och dess arbetsutskott i ytterligare två perioder (av flera kallad den informelle ordföranden), vidare var jag suppleant i kommunstyrelsen och dess arbetsutskott åren 1995 – 1998 med en betydande tjänstgöring i dessa.

Jag har haft mycket stor nytta av den erfarenhet som jag har förvärvat genom denna politiska verksamhet då jag fått en gedigen kunskap i hur en kommun fungerar vad avser fysisk planering. Tyvärr nödgades jag att sluta med min politiska verksamhet då mitt arbete som konsult slukade all min tid varför det inte fanns något utrymme kvar för politisk verksamhet.

 

Konsultverksamhet 1987 – 2004

År 1987 blev jag överlockad till den privata sektorn då jag fick ett erbjudande från VIAK att återuppväcka den avdelning i Göteborg som sysslade med fastighetsrättsliga frågor och värdering och som hade avsomnat genom att tidigare anställda hade övergått till annan verksamhet. Jag minns att jag gick in till Överlantmätaren och sade att jag fått ett erbjudande om ett arbete på VIAK men att jag i och för sig trivdes bra på Specialenheten och kunde tänka min att stanna kvar om jag fick en löneförhöjning. Jag visste av egen erfarenhet att det var ont om lantmätare då jag försökt att anställa lantmätare till Specialenheten men inte lyckats. Överlantmätaren sade bara kort att han inte ville höja min lön varför jag tackade för mig och flyttade över till VIAK där jag dels bytte arbetsområde till fristående konsult och dels fick höjd lön.

Med mig till VIAK fick jag ett antal lantmäteriförrättningar som jag påbörjat före det jag slutat och även ärenden som inkommit senare då Lantmäteriet inte hade någon att sätta i mitt ställe. Detta tillsammans med att jag fick uppdrag från enskilda beställare på fastighetsvärderingar och utredningar gjorde att jag från början hade full sysselsättning.

Till ovanstående kom att den 1 juli 1987 så ersatte Plan och Bygglagen den gamla Byggnadslagen från 1947 vilket innebar en mindre revolution då man inte längre kunde dispensvägen gå förbi kravet på planläggning. Vi fick till följd av PBL:s införande ett uppdrag där vi skulle överklaga ett bygglovsärende där Göteborgs kommun hade sagt nej till uppförande av ett större antal småhus. Vi hade här ett incitamentsavtal innebärande att om vi genom överklagande kunde få ja till bygglovsärendet så skulle vi få en mycket hög konsultersättning.

Detta lyckades varefter jag tillsammans med Bernt Larsson från VIAK Stockholm 1988 fick åka på Pre-FIG konferens i Wellington Nya Zealand.  Vi flög till Aukland och därifrån reste vi med buss på Pre-Conference resa till Wellington över Rotorua varefter vi var på Konferensen några dagar och där även tog en avstickare till Christchurch på Sydön. Därefter fortsatte vi till ön Rarotonga vilken är en vacker ö med korallrev och stannade där varefter vi flög till Tahiti och stannade där för att avsluta med några dagar i Los Angeles innan vi flög hem. Resan varade i en hel månad. Detta var något alldeles oerhört för en f.d. Länslantmätare som normalt hade rest några gånger per år till Gävle och som längst i övrigt hade fått resa till Fredrikshamn samt på länskonferenser i länet.

År 1990 så bröt sig jurist- och värderingsavdelningen VIAK Stockholm ut från VIAK och bildade ett bolag kallat Cadere Fastighetskonsulter AB till vilket jag anslöt mig. VIAK kom där att kvarstå några år som minoritetsdelägare. Cadere kom så småningom att uppdelas i Forum Fastighetsekonomi AB och Advokatfirman Åberg & Co.  Detta påverkade inte konsultverksamheten som sådan utan den fortsatte som vanligt med samma kundunderlag.

Senare fick jag tillsammans med flera i Forum göra motsvarande resa till FIG konferensen i Melbourne Australien. Också en minnesrik resa inkluderande en Pre-Conference tur från Sidney till Melbourne.

Under krisåren 1991 och 1992 undervisade jag på deltid inom ramen för Forum i fastighetsteknik och fastighetsrätt på en tvåårig mätningsingenjörsutbildning anordnad av Tekniska vuxengymnasiet. I arbetet ingick att skriva behövligt kurskompendium. Noteras kan att några av dessa mätningsingenjörer blev anställda av Lantmäteriet och sedermera blev befordrade till förrättningslantmätare vilket gladde mig som lärare. Mina arbetsuppgifter som konsult kom mer och mer att handla om Lantmäterifrågor och intrångsvärderingar varför andelen storhusvärderingar som från början var många minskade även om de inte helt försvann.

År 1994 började man med auktorisation av värderare och jag blev i december detta år av SFF Auktoriserad fastighetsvärderare med generell behörighet. Under denna tid så var jag tillsammans med ett antal jurister och lantmätare med på två kurser avseende fastighetsrätt med inriktning på lantmäteri, bygg- och planfrågor och expropriation samt även kommande miljöbalk anordnad av advokatfirman Vennerholm och Öhman dels i Sorrento i Italien och dels på Malta.

Då dessa kurser var ojämna på så sätt att vissa av oss hade i delar större kunskaper än lärarna så fann vi det bättre att vi själva skapade en ”Akademi” till vilken vi årligen avsatte en vecka. Villkoret för deltagande i ”akademin” var att var och en av oss skulle ensam eller tillsammans med någon annan hålla ett föredrag varför kostnaden för en veckas utbildning i princip enbart skulle hänföra sig till resa och uppehälle. Detta innebar att vi under kommande år hade årliga veckoseminarier förlagda på Azorerna, Madeira, Sicilien, Malta, Agadir m.fl. Akademin lever alltjämt och jag har återupptagit mitt deltagande i denna efter det att jag pensionerat mig då mina Hovrätter inte ansåg att detta var förenligt med arbetet hos dem.

Undertecknad var delägare i Cadere och sedan Forum fram till våren 1996 då jag slutade och bildade ett eget företag benämnt P-G Anderson Fastighetsekonomi AB som fick en flygande start då jag i princip behöll mina tidigare kunder varför jag fortsatte min inriktning på Lantmäterifrågor och intrångsfrågor i samband härmed samt fastighetstaxering.

En förrättningsform som jag troligtvis var först med att introducera var att när man sammanförde stora fastigheter i kvarter genom fastighetsreglering för att få rationella enheter och för att slippa stämpelskatt så tappade man inteckningarna i den fastighet som utplånades vilket var en negativ faktor som man ville slippa. Jag upptäckte då att i och med inskrivningsreformen med stora inskrivningsenheter kombinerat med att Vägverket sålde ut värdelösa vägfastigheter så kunde man använda dessa skräpfastigheter för att transportera över inteckningarna till den nya fastigheten utan att tappa dessa. En teknik vi använde tillsammans med fastighetsreglering. Tekniken kunde användas även för att föra över inteckningar som inte behövdes från en fastighet till en annan till följd av att fastighetsvärdena sjönk efter 1990-talets fastighetskrasch. Vidare så introducerade jag för mina kunder klyvningsförfarandet för att tillskapa nya fastigheter från en exploateringsfastighet i stället för att avstycka då detta var smidigare ur alla synpunkter.

Med tiden fann jag att jag hade så mycket att göra att jag fick arbeta veckan runt för att klara mina uppdrag. Som egenföretagare törs man inte släppa några kunder genom att neka till något uppdrag. Det är egenföretagarens förbannelse då man antingen har inget att göra eller så har man överfullt. Det innebar att jag år 2000 blev delägare i Värderingsgruppen där Pierre Nordh var delägare för att få avlastning. Detta blev delvis men inte helt sant. Min verksamhet fortsatte på samma sätt som tidigare med samma uppdragsinnehåll. Jag upptäckte att Pierre och jag hade båda så mycket att göra på var sitt håll att vi tyvärr knappast hade tid att utnyttja varandras kunskaper. Även här hade vi interna resor för att svetsa ihop gruppen varav en gick till Rom som är en underbar stad.

 

Fastighetsråd/Tekniskt råd 2004 – 2012

När tjänsten som Fastighetsråd i de tre södra Hovrätterna utannonserades år 2003 så kände jag att det skulle vara intressant att söka tjänsten som Fastighetsråd då jag i princip haft alla andra sysslor en lantmätare kan ha såsom förrättningsman, sakkunnig, ombud, byggnadsnämnds ordförande m.m. varför det enda som jag upplevde saknades på ”paletten” var att få vara med och döma specifikt i överinstans då det är där som man i praktiken skapar prejudikat. Jag sökte och fick förord på tjänsten trots att jag hade en konkurrent som inte kunde acceptera detta utan överklagade med hänsyn till sin i eget tycke mycket högre kompetens. Jag fick trots detta tjänsten och tillträdde den i mars år 2004.

Tjänsten som Fastighetsråd är en ordinarie domars utsedd av regeringen men har ingen beredningsplikt varför den kan utformas antingen som den gjordes av min företrädare där en fiskal eller domare bereder och föredrar målet varefter Fastighetsrådet tillsammans med tre domare fattar beslut i målet. Denna handläggningsvariant upplevde jag innebar att ärenden blev liggande och att om någon fiskal skulle bereda målet så tog det lång tid på grund av dennes naturliga okunskap i detta specifika juridikområde.

Följden blev att jag inom några månader helt tog över beredningen av i princip alla fastighetsbildnings- och senare arrendeärenden i de tre södra Hovrätterna och frigjorde fiskalerna och övriga domare från beredning av dessa ärenden då det var bättre att de koncentrerade sig på brottmål och vanliga tvistemål. Jag skötte kommuniceringen med parterna och efter det att målet var slutkommunicerat satte ihop ett PM där jag noggrant gick igenom målet med hänvisning till berörda paragrafer, förarbeten och praxis. Vidare så satte jag upp förslag till dom/beslut i målet. Dessa handlingar distribuerades om det gick i förväg och om det inte gick så delades de ut vid föredragningen. Jag blev således den faktiska referenten om ej den som i domen angavs som referent. I slutet före och efter min pensionering kunde jag även formellt anges som referent i målen i de tre södra Hovrätterna.

Efter föredragning med tillhörande diskussion så cirkulerade målet inom sitsen med ordföranden som sist i kedjan. Detta innebar att det naturligtvis ofta blev ett antal ändringar i skrivningen och domskälen. Detta måste den som skriver första utkastet till dom i ett mål alltid vara införstådd med.

Handläggningen av mål i Hovrätt och MÖD är i princip skriftlig med syn i undantagsfall men man kan i vissa fall besluta om undersökning på plats av någon i rätten, normalt Fastighetsrådet/tekniskt råd + ett hovrättsråd, varvid parterna i så fall ska kallas. Detta förfarande användes i de södra Hovrätterna när man såg att det underliggande målet hamnat helt snett och/eller möjlighet till förlikning förelåg genom att man förordnade Fastighetsrådet ensam eller tillsammans med ett hovrättsråd åka ut för att göra en undersökning på plats. Förfarandet utnyttjades i de tre södra Hovrätterna med gott resultat.

Exempel på detta var att jag en gång tillsammans med ett av hovrättsråden på en dag, där vi hade två undersökningar varav en gränsbestämning och en fastighetsreglering, lyckades till skillnad från Fastighetsdomstolen förlika båda dessa mål vilket kändes mycket bra förutom för parterna även för domstolen.

En lustig episod i en av Hovrätterna var att vi hade fått två i princip identiska mål med en viss tid emellan dem. Jag skrev därför ett förslag till beslut för det senare målet som var en ren kopia av det första beslutet. Trots att den tidigare skrivningen accepterats i det tidigare målet så kom det senare målet tillbaka med ändringsförslag. Jag kunde inte hålla mig utan påpekade att i det tidigare målet så accepterade ni föreslagen skrivelse så varför ändrar ni nu. Svaret blev man måste ju variera sig.

De mål som gett mig mest arbete var dels målet om skären/grynnorna i Östersjön utanför Oskarshamn där det handlade om de som låg i allmänt vatten efter 1950 års lag om allmänt vatten skulle anses ingå i vattenområdet eller vara privat ägda. Samt målet om äganderätten till Känsö i Göteborgs skärgård där det i en äganderättsutredning var frågan om ön såsom lantmäterimyndigheten och Fastighetsdomstolen beslutat ägdes av staten eller som klaganden hävdade av Brännö Skifteslag. Hovrätten för västra Sverige kom fram till att Känsö ägdes av Brännö Skifteslag. Vid överprövning gav HD inte prövningstillstånd varför Hovrättens dom stod fast.

1 november 2006 blev Hovrätterna andra instans efter Arrendenämnderna i arrendemål beroende på att Arrendenämnderna kom att i huvudsak inordnas i Tingsrätterna varför det inte gick att såsom förut låta Tingsrätterna överpröva Arrendenämndernas beslut. Dessa mål hanterades normalt på samma sätt som fastighetsmål då Fastighetsrådet var den som besatt den fastighets- och värderingskompetens som normalt erfordrades för dessa mål. För dessa mål krävs inte prövningstillstånd i Hovrätt.

1 november 2008 infördes i Hovrätterna regeln om prövningstillstånd vilket HD genom dom fastställde även gällde för fastighetsmål även om lagtexten i detta fall var vag varför en av Hovrätterna i Norrland i förstone inte tillämpade regeln om prövningstillstånd. Regeln om prövningstillstånd innebar ingen större förändring i målhanteringen i Hovrätterna förutom att vi i de mål som fick prövningstillstånd normalt fick två föredragningar i stället för en föredragning. Detta då tidigare i mål som inte ändrades i Hovrätten fastställde man normalt ”blankt” Fastighetsdomstolens dom utan någon egen motivering om man var överens om domskälen och slutet. Var man överens om slutet men inte domskälen fick man dock skriva om skälen men detta innebar inget egentligt merarbete i förhållande till regeln om prövningstillstånd då prövningstillstånd i detta senare fall enligt reglerna ändå skulle ha medgetts.

Den 2 maj 2011 omorganiserades domstolsväsendet vad avsåg överprövning av Lantmäterimyndigheternas beslut då fem Mark- och miljödomstolar bildades med Mark- och miljööverdomstolen som överinstans. Jag utnämndes därför till Tekniskt råd i Mark- och Miljööverdomstolen (MÖD) istället för Fastighetsråd i Hovrätterna. Fastighetsmål skulle hädanefter överprövas med stöd av 15–18 kap FBL, lag om Mark- och miljödomstolar och ärendelagen i stället för såsom tidigare 15 – 18 kap FBL, lag om domstolar i fastighetsmål och Rättegångsbalken vilket var en klar ändring av rättsförfarandet.

Detta berodde på att när man sammanförde miljömålen med fastighetsmålen i en allmän domstol kunde man inte såsom tidigare i Miljödomstolarna döma utifrån förvaltningsprocesslagen vilken är en ”främmande fågel” som hör till förvaltningsdomstolar och inte allmän domstol. Vidare gällde att till skillnad från Fastighetsdomstolarna som överlämnade sin balans till Mark- och miljödomstolarna så fick Hovrätterna behålla alla sina inneliggande mål och avsluta dem och inte skicka över dessa till Mark- och miljööverdomstolen. Det medförde att då vissa Fastighetsdomstolar ”vräkte ut” domar i mer eller mindre komplicerade mål i en slutspurt för att inte belasta Mark- och miljödomstolarna med gamla mål så uppkom en stor ärendestock som måste avbetas av Hovrätterna. I stort sett hela år 2011 och viss del av 2012 gick för mig åt för att avsluta dessa mål varför jag i praktiken kom att börja tjänstgöra på Mark- och miljööverdomstolen först i slutet av år 2011. Totalt var jag med och avgjorde mer än ett halvt tusen mål i de södra Hovrätterna under mina nästan nio år samt ett antal mål i MÖD.

Övergången från Hovrätterna till MÖD innebar att i stället för att ha min stationering i Göteborg och resa runt till Jönköping och Malmö fick jag vara kvar i Göteborg och men i stället resa upp till Stockholm varannan vecka för att vara med och där avgöra mål. Organisationen på MÖD var annorlunda då i stället för att jag såsom tidigare beredde och själv föredrog tilldelade mål så hade MÖD beredningsjurister som beredde och föredrog målen. Jag upplevde rättsprocessen i MÖD som mer rättsosäker och trög då det vid denna tidpunkt inte fann någon direkt erfarenhet hos beredningsjuristerna av fastighetsmål och då erfarenheten hos domarna på MÖD var ojämn.

Jag upplevde därför att domarna i de tre södra Hovrätterna vid denna tidpunkt till skillnad från MÖD hade en högre kompetens vad avsåg fastighetsmål. Till detta kom att vid föredragning om prövningstillstånd så hade man på MÖD en avvikande praxis innebärande att om två domare sade nej till prövningstillstånd blev det inget prövningstillstånd även om en domare röstade för detta. Detta förekom inte i de tre södra Hovrätterna där man alltid beviljade prövningstillstånd om någon domare ville medge detta.

Detta innebar att prövningen av prövningstillstånd blev i mina ögon rättsosäker och flera mål som i de södra Hovrätterna skulle ha getts prövningstillstånd nekades prövningstillstånd även om man kunde direkt konstatera att Mark- och miljödomstolens dom fattats på tveksamma grunder vilket inte kändes bra.

Ytterligare en sak som kändes bekymmersam var att man på MÖD synbarligen var helt okänslig för Lantmäteriets förrättningskostnader till skillnad från i Hovrätterna där man höll efter Lantmäteriet om man såg att det förekom onormalt höga förrättningskostnader och min senare erfarenhet som ombud efter pensioneringen är att detta förhållande tyvärr består.

Undertecknad är och torde i för all framtid vara den ende ordinarie domare i Sverige som under sin yrkesverksamma tid tjänstgjort i fyra hovrätter samtidigt. Jag har härvid som chefer haft totalt 13 lagmän och 8 presidenter. Detta är ett förhållande som jag tror ingen någonsin kommer att slå. Man har många gånger frågat mig vilken Hovrätt som är/var bäst men jag har hitintills inte svarat på detta.

Nu som pensionär kan jag säga att jag utifrån min erfarenhet sätter de tre södra Hovrätterna före Svea Hovrätt vad avser kompetens och rättssäkerhet. Jag upplevde att domarna i de tre södra Hovrätterna hade en jämn och hög kompetens med starkt fokus på rättssäkerhet medan den var ojämn på MÖD. Jag uppfattade vidare att man på MÖD, till skillnad från de södra Hovrätterna, ville använda prövningstillståndsinstitutet som en ärenderegulator då man inte släppte fram i underinstans uppenbart felaktigt dömda mål. Min erfarenhet är att även s.k. rättshaverister kan ha rätt ibland och till och med sluta vara rättshaverister om de någon gång får rätt i ett mål.

Min sejour i MÖD avslutades i augusti 2012 på grund av att lagmannen krävde att jag från hösten 2012 skulle veckopendla till Stockholm och där skaffa mig ett boende vilket jag inte ville acceptera. Jag upplevde att det räckte med allt resande som jag haft under mina år som Fastighetsråd i de tre södra Hovrätterna samt mina resor till MÖD. Jag talade därvid om att jag hellre ville såsom hitintills kunna arbetspendla gärna några dagar varannan vecka med stationeringsort Göteborg där jag hade ett rum på Hovrätten. Speciellt som jag hade för avsikt såsom var uppgjort gentemot Domstolsverket att pensionera mig vid årsskiftet 2012/2013 då jag fyllde 65 år i oktober 2012.

Detta föll inte i god jord och lagmannen straffade mig genom att ta halva min löneförhöjning med skälet att jag skulle gå i pension och att därför ett annat tekniskt råd som hade en för låg lön i förhållande till vi andra bättre behövde ”mina pengar”. Detta meddelande framfördes av presidenten sent en kväll på telefon då lagmannen tydligen inte själv ville framföra detta budskap direkt till mig. Jag upplevde att detta var tacken för att jag till skillnad från övriga tekniska råd bland annat slitit hårt med att avveckla de kvarvarande ärendena i de tre södra Hovrätterna som inte kunde överföras till MÖD.

Följden blev att jag till min stora lättnad därför fick skiljas från mitt arbete i MÖD i augusti 2012 och i stället blev anställd direkt under Domstolsverket fram till min pensionering och fick ha kvar ett rum på Hovrätten i Göteborg till mitt förfogande. De arbetsuppgifter som jag härefter hade var att biträda i arrendemål i de tre södra hovrätterna vilket jag även efter min pensionering fick i uppdrag att göra i Hovrätten för Västra Sverige och Hovrätten över Skåne och Blekinge. Dessutom också ett uppdrag att ta fram ett föredrag för Domstolsakademin som avsåg en genomgång av de olika fastighetsinstituten från tegskiftet och framåt till år 1972. År 1971 valdes av mig som slutår då år 1972 tillkom nu gällande lagstiftning i form av ny Jordabalk, Fastighetsbildningslagen, lagen om äganderättsutredning och legalisering vilket år 1974 följdes upp med Anläggningslagen och Ledningsrättslagen.

Jag har numera sedan lång tid lagt dessa händelser i MÖD bakom mig och har i dag ett bra liv och kan konstatera att jag i de södra Hovrätterna alltid haft bra och trevliga chefer som jag bara ha goda minnen ifrån. Till min glädje blev jag i samband med min pensionering avtackad i alla de tre södra Hovrätterna och Domstolsverket och fick berömmande ord från dessa Hovrätter över min arbetsinsats.

 

Arbetande pensionär 2013 –

Jag har efter pensioneringen återupptagit mitt deltagande i de seminarier som ”vår Akademi” anordnar vilket jag inte fick lov till under min anställning som domare. Efter min pensionering så hade jag planerat att utifrån mitt föredrag i Domstolsakademin utveckla detta till ett kompendium alternativt bok som behandlade detta område då det inte finns något skrivet i detta ämne efter 1920-talet. Jag har för detta ändamål inköpt äldre litteratur i ämnet och påstås i dag vara den enskilda person som har den största samlingen av äldre lantmäteriteknisk litteratur.

Tyvärr har jag ännu inte hunnit påbörja detta projekt då jag direkt efter min pensionering blev uppringd av personer som tydligen hade gått och väntat på min pensionering med önskan att jag skulle återuppväcka min tidigare konsultverksamhet som sakkunnig alternativt ombud vid lantmäteriförrättningar eller överprövning av dessa i domstol.

Jag får därför i dag uppdrag från enskilda och advokater att biträda även om jag inte gör någon reklam för mig då det tydligen föreligger en stor brist på den kompetens som jag besitter. Jag kan här nämna att jag är en av de få eller den ende lantmätare som försäkringsbolagen godkänner som ombud vid beviljande av rättskydd i domstolsprocesser för sina försäkringshavare.

Denna biografi kommer således från en pensionär som fortfarande i enlighet med f.d. stadsminister Reinfeldts uppmaning fortfarande arbetar trots att jag passerat åldern 72 år.

 

Per-Gunnar Andersson, Sävedalen 2019-10-24

pg@pga.se