Uppväxten
Jag föddes 1929 i Boden. Min far var militär och jag växte upp inom fd A5:s, ett kasernområde. År 1943 flyttade vi till Gävle där jag sedan tog studenten 1949. När det blev dags att bestämma sig för ett kommande yrke valde jag att bli lantmätare. Anledningen var troligen att vi hade en bekant familj där mannen var lantmätare och som berättade om hur det var. Som alternativ hade jag att bli militär eftersom jag under många år varit med i Landstormspojkarna och Hemvärnet och hållit på med skytte.
Praktik
Jag fick tillfälle att under en sommar praktisera som pinnpojke vid Gävle lantmäteridistrikt och var med om kartläggningen av Valbo mm. Det var hela kedjan från triangelmätning, utläggande och mätning av polygontåg och detaljmätning mm. För att samla på mig praktik deltog jag en sommar i ett praktikläger i skogsbruk vid Kratte Masugn.
Jag praktiserade också vid stadsingenjörskontoret i Gävle och fick bl.a. följa med ”gubbarna” som med stor skicklighet gjorde inmätningar och utsättningar med hjälp av vinkelprisma och mätband.
Militärtjänst
När det var dags att mönstra sökte jag som reservofficersaspirant vid A 5, min gamla födelseplats. Jag utbildades till eldledare. På samma batteri var en kamrat som skulle bli bergsingenjör och som fick mig att söka till lantmäterilinjen vid KTH. Jag hade inte tänkt söka dit förrän jag var klar med värnplikten, men kom in och fick sedan uppskov med att börja två år senare.
Utbildningen vid lantmäteriet
Lantmäteriet behövde folk för den kommande stora jordbruksrationaliseringen och det togs in 40 elever under två år. När det var dags för mig att börja år 1951 fanns inte längre det behovet och vi blev bara 15 i min årskurs. Senare minskade det till ca 10 och ännu senare bara ca 4.
Teknistiden var en tid utan större bekymmer annat än om ekonomin. Vi hade en jordbruksresa och sommarövningar i Viggbyholm och Skinnskatteberg. En studieresa till Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike och Holland mm. 1954 var jag som utbytesstudent i Israel, bodde två månader i Tel Aviv och fick följa verksamheten vid deras lantmäteri- eller kartverk med utfärder i hela staten. Ett minne för livet och först 60 år senare kunde jag återvända till Israel vid en resa till Jerusalem. Sista året på Teknis träffade jag min blivande fru och vi vigdes i februari 1956 i Engelbrektskyrkans studentkapell av studentprästen Ludvig Jönsson.
De första jobben
De stora årskurserna hade sedan svårt att få jobb i Lantmäteriet och hamnade i stället på kartverket, vid stadsingenjörskontor och privata företag mm. Jag var klar med min examen år 1955 och fick arbeta som assistent hos professor Hallert vid Institutionen för Fotogrammetri. Där träffade jag Carl-Olof Ternryd som arbetade i Uddevalla. Han avsåg att studera vidare inom fotogrammetrin, men måste i så fall skaffa en ersättare i Uddevalla. Han övertalade mig att komma dit och där blev jag kvar till 1960 då det var dags att göra kontorstjänstgöring.
I Uddevalla arbetade jag vid Uddevalla södra distrikt. Den första tiden som mätningstekniker och medhjälpare till chefen eller någon av lantmätarna. Med tiden fick jag handlägga egna ärenden. Distriktet var hårt belastad med bl.a. avstyckningar för fritidsbebyggelse. I början använde jag min Vespa, som jag skaffat under sista året på Teknis. Stativ och annat packade där fram, teodoliten hängande under sadeln och stakkäpparna på sidan. Ibland gjordes forskningsresor till länskontoret i Göteborg med stopp i Kungälv för att köpa kexbräck.
När det efter fyra år blev dags för kontorstjänstgöring ville jag helst till det närliggande Vänersborg, men lantmäteristyrelsen hade en annan mening och placerade mig i Gävle.
I Gävle blev jag kvar i ca 1 ½ år. Vi övertog ett radhus i Strömsbro efter Curt Welam. I kontorstjänstgöringen ingick bl.a. att skriva förlag till yttrande i besvärsmål. Det var mycket lärorikt att behöva sätta sig in i lagstiftningen mm.
Befordringsutsikterna i lantmäteriet var inte ljusa. Först vid ca 50-55 års ålder kunde man räkna med att bli befordrad till distriktslantmätare. Det gjorde att jag sökte en tjänst vid stadsingenjörskontoret i Borås och blev där i ca 1 ½ år.
Tillbaka till Norrland
I Borås träffade jag en dag Lennart Bernsveden som arbetade hos ingenjörsfirman Orrje & Co och kunde sedan få en tjänst vid deras kontor i Luleå. Det var nog längtan tillbaka till hembygden som drev mig till det. Arbetsuppgifterna där bestod där till stor del av fastighetsvärderingar. Arbetet som konsult var krävande. När man fått ett uppdrag fick man lägga ner all sin tid på det och det gick inte att samtidigt försöka ”ragga” nya jobb. Med tiden blev det mycket ”rödtid” och när Curt Blidegård behövde en medhjälpare på stadsingenjörskontoret flyttade jag dit år 1964.
Curt Blidegård blev sedan fastighetschef i Skellefteå och jag kunde efterträda honom som stadsingenjör år 1966. Inför kommunsammanläggningen år 1969 hade överlantmätaren Nils Sjölin gjort en ”opartisk” utredning som föreslog att lantmäteriet skulle ta över verksamheten vid stadsingenjörskontoret som i stället skulle bli ett exploateringskontor med mig som exploateringschef. Vi stretade emot och fick behålla mätningsverksamheten och utföra förrättningsförberedelser på mark som ägdes av kommunen. Det hela reglerades genom att samverkansavtal som blev föregångare till de s.k. C-avtalen. Efter några år föreslog jag att kommunen skulle begära att få inrätta en specialenhet för tätbebyggelseutveckling. Anledningen var bl.a. den ökade förrättningsverksamheten i samband med tillkomsten av Stålverk 80. Lantmäteriverket lämnade framställningen utan bifall.
Det slutade med en uppgörelse där jag under några år blev chef för båda kontoren. År 1983 kom en kalldusch. Överlantmätaren Bengt Brändström hade gjort upp med kommunen om att lantmäteriet skulle ta över. Det var slutet för det gamla stadingenjörskontoret. Jag fick då bli distriktslantmätare och verkade som sådan fram till pensioneringen år 1994.
En av de mest stimulerande arbetsuppgifterna som jag haft var att vara sekreterare i namnberedningskommittén och få föreslå namn på nya gator och kvarter. Även att tillsammans med Posten sätta belägenhetsadresser inom kommunens landsbygdsdelar.
Jag fick också arbeta med digitalisering av kommunens primärkartor och med datafrågor, Vi hade redan på 1970-talet anskaffat en WANG-dator. Jag lärde mig programmera i Basic och skrev program för bl.a. beräkning av andelstal, protokoll, kallelser och fullmakter mm. Lantmäteriverket blev intresserat av mitt arbete och kom på studiebesök. Ett tag fick jag också vara med i deras arbetsgrupp som skulle utforma det nya systemet.
Under min verksamma tid hade jag glädjen att få deltaga i de årliga kongresserna med Kommunal-Tekniska Föreningen, Stadsingenjörsträffarna och Kartdagarna. Det var en förmån att få besöka olika kommuner och utbyta erfarenheter med kollegor från hela landet. Vi anordnade även en kongress i Luleå 1979.
Norrbottens läns lantmäteriförening
Norrbottens läns lantmäteriförening bildades år 1873 och jag var under många år ”ständig sekreterare”. Jag intresserade mig mycket för föreningens och lantmäteriets historia mm. I början av 1900-talet hade några äldre lantmätare skänkt en del föremål men förhoppning att de skulle kunna ingå i ett möjligen blivande lantmäterimuseum Föremålen hittade jag i några kartonger på lantmäterihusets vind. År 1985 bildade vi Föreningen Norrbottens Lantmäterimuseum med representanter för lantmäteriet, länsstyrelsen och Norrbottens museum m.fl. Vid sammanslagningen med lantmäteriet 1984 skrev jag av en mängd gamla föremål som överfördes till museiföreningen samlingar. Sedan har jag fortsatt samla (”tigga”) instrument mm och har fått ihop mer än 500 föremål. Lokalfrågan har vart svårlöst och vi har fått flytta föremålen flera gånger. Till slut fick vi disponera två små rum i lantmäterihusets källarvåning. Nu har lantmäteriet flyttat till nya lokaler och museisamlingarna har magasinerats tills vidare
På min hemsida har jag haft mycket material om lantmäterimuseet mm. Bl.a. museisamlingen i bild, om norrbottenslantmätare och bildgalleri mm. Mycket av detta har flyttats över till Norrbottens läns lantmäteriförenings hemsida http://www.nllf.se/
Jag har också sammanställt en del skrifter om lantmäteri mm, bl.a. en bok till föreningens 120-jublieum. ”Lantmäteri i Norrbotten” och en bok om ”Sockenkarteverket” . Även ”Justerare – en lantmätarsyssla 1735-1878” och en hel del annat.
Jag är nu över 91 år gammal och kan se tillbaka på en intressant och givande tid som lantmätare. Jag har aldrig ångrat yrkesvalet. Och som en erkänsla för mitt museisarbete mm har jag utnämnts till hedersmedlem både i Norrbottens läns lantmäteriförening och i Samhällsbyggarna.
2020-02-25
Georg Palmgren
E-post georg.palmgren@telia.com
Ur bildserien “Grälbergabilderna”
Tack Georg för ditt genuina intresse för lantmätarna, deras historia och verksamhet. Lantmäterimuseet hoppas jag får en permanent lösning.