I affärslivet talar man ”konstruktiv förstörelse” (Schumpeter) – utslagning av företag som inte i tid hunnit förnya sin affärsidé eller sina produkter. Annat, och andra, kommer i stället, som löser behovet billigare och bättre. Intressant nog gäller detta även för företag som insett faran – t ex svenska Facit och amerikanska Kodak. De visste båda, att ett teknikskifte var på gång. Men man missbedömde takten – genom globaliseringen kunde skiftet realiseras inom månader, då företagen trodde på år. Mötet med verkligheten blev våldsam.
Inom byggnadstekniken kommer förändringarna långsammare, även om nyheter ofta beskrivs som omvälvande. Massframställningen av billigt tegel på 1800-talet, tack vare införandet av Hoffmann’s ringugn, lade en grund för ett sekel av mureri inom byggandet. Men detta hantverk var etablerat sedan tidigare – expansionen krävde fler murare men ingen ny teknik. Då varmvalsade stålprofiler kom på marknaden mot slutet av seklet kompletterade dessa träbyggandet, som fortsatte att dominera i horisontalspännande konstruktioner. Införandet av betong i början av 1900-talet vållade däremot konflikter med naturstensindustrin, som sådde ovilja mot detta konstgjorda material. Oron utsträcktes till grundläggningen, som traditionellt utfördes med träpålar – pålar av betong skulle säkert ätas upp av underjordens frätande safter, hävdades det. Därför ställdes Aron Johanssons nya riksdagshus (1905), en tung koloss, på 5 000 träpålar – ett ödesdigert misstag, skulle det visa sig.
Länge fick teglet duga som skydd för kylan. Vissa naturliga isoleringsmaterial användes dessutom, flis, spån, vassmattor m m. Men efter första världskriget rådde akut brist i landet på bränsle för en slösaktig uppvärmning. Då lättbetongen introducerades i slutet av 20-talet (Yxhult) tog marknaden emot materialet som en frälsning. Det blev ett snabbt genombrott, som i våra dagar fått en fortsättning i tredje världen, av samma skäl som här. Först med mineralullens inträde på marknaden, efter andra världskriget, i kombination med träregelsystem för småhusbyggande, utmanades lättbetongen på allvar.
Sverige skulle frälsas på 60-talet med miljonprogrammet. Detta gav betongelementtekniken chansen. Nu skulle det vara slut på det medeltida hantverket i bostadsbyggandet – industrin skulle överta uppgiften. Och denna lära lever upp då och då, trots upprepade motgångar. Stora byggföretag känner sig pressade av jämförelser med den framgångsrika verkstadsindustrin, trots att förutsättningarna är helt olika. Villrådigheten tyder på svag självkänsla.
Mineralull av olika densiteter öppnade vägen för den profilerade tunnplåten. Med denna komplettering av varm- och nu också kallvalsade profiler hävdade stålets företrädare, att man hade etablerat en generell byggnadsteknik. Stålet skulle dominera i framtiden, även inom bostadsbyggandet. Denna frälsningslära har fått en aktuell arvtagare i det nygamla träbyggeriet. Med massivträ och stål i förbanden kan man nu bygga höga bostadshus med betryggande värme- ljud- och brandisolering. Tekniken står naturen nära – den är ekologisk – materialet är förnybart. Ett jämförande mått på resursförbrukningen kan man få genom ”livscykelanalys” (LCA) av olika material- och konstruktionslösningar.Men sådana analyser visar, att driftskedet har ett avgörande inflytande på utfallet, medan valet av material och utförande har mindre betydelse.
Argumentet ”ekologi” har bärkraft i vår tid. För att bemöta beskyllningar för överkonsumtion kan material återvinnas – detta gäller såväl för stål, där det är lyckat om än energikrävande, som för betong där det är misslyckat beroende på den dramatiska kvalitetsförlusten. Ett annat sätt att bemöta kritiken är att utforma konstruktioner med mindre innehåll av högvärdiga material, en aktuell tendens med goda utsikter.
Ett aktuellt försök till frälsning erbjuder de s k ”passivhusen”. Dessa är så välisolerade, att den tillförda gratisenergin, bl a från de boende själva, utgör ett kritiskt bidrag till energibalansen. Ett visst värmetillskott kommer från ett inbyggt, eldrivet värmeelement i tilluftskanalen, som tillhör ett FTX-system. Energifrågan är styrande, snarare än inneklimatet, vilket är omvända världen. Långt mera intressant är satsningen på den berg- och solvärmeteknik, som präglar en växande del av det svenska husbeståndet. Kombinerat med en fortsatt utbyggnad av fjärrvärmesystemen bidrar utvecklingen till att eliminera Sveriges beroende av fossila tillskott inom värmeförsörjningen, även om direktverkande el, bl a av sociala skäl, får behålla sin ställning.
Än intressantare är då frälsningsläran om minimering av ”embodied energy”, d v s den energi man faktiskt binder upp i en aktuell konstruktion. Efterhand som driftskedet blir alltmera ekonomiskt, tack vare förbättrad värmeförsörjning, får det initiala byggandet, med tillhörande val av material, en allt större roll. Kan vi ekonomisera i detta avseende? Ja, ett exempel kan anföras, betonghybrider. Genom att kombinera flera kvaliteter av betong i en produkt kan dess energiinnehåll reduceras, i vissa fall dramatiskt. Med förspänning kan denna tendens ytterligare förstärkas.
Bo G Hellers
Foto: Thais Ribeiro / Unsplash
Tack Bo-Göran ! Kul att se att Du som (relativt nybliven) 80-plussare är så aktiv och att läsa Din spännande historia om byggteknikens utveckling med nya ”frälsningsläror” som kommit under årens lopp – många har stått sig men många läror har överskattats och en del varit direkt skadliga. Jag tänker t.ex. på flytspackel som verkligen var ”frälsning” under några år med sedan orsakade kostbara skador i många år. På senare tid har vi också haft den extrema tunnputsen som också orsakat skador i flera år.
Den generella lärdomen är väl att vi, trots att omvärlden och även vi själva tycker att vi är konservativa och dåliga på att utveckla och ta till oss nya ideer så har det i efterhand visat sig att det gått alldeles för snabbt. När man, till skillnad från t.ex. bilindustrin bygger sådant som ska hålla i 100 år, måste man ägna flera år till att utveckla ny teknik – det borde vi ha gjort med både flytspacklet och tunnputsen så hade branschen inte sparat mijloner utan miljarder!
På myndighetssidan går utvecklingen ibland alldeles för fort men också ofta alldeles för långsamt – tänk bara på bullerreglerna som Attefall var på god väg med men inte hann före valet 2014. Trots våra effektiva bullerregler – man kan bo vid en mycket trafikerad gata och det är ljudlöst inomhus – tvingas arkitekterna skapa dåliga planlösningar styrda av bullerregler som har ett enda syfte – att man ska kunna sova med öppet fönster. Jag har skrivit inlägg om detta i 25 år och bl.a. tyckt att man kan vädra igenom lägenheten dvs det borde räcka med ett bullerfritt fönster i lägenheten.
En ännu inte så uppmärksammad myndighetsregel handlar om översvämningsreglerna vid nybyggandet . Klimatfrågan är jätteviktigoch måste tas på allvar men det slår lätt över och blir en ny frälsningslära med ett regelverk som kommer att förhindra eller bromsa allt byggande nära vatten i flera år innan man upptäcker att det gick för fort.
Länsstyrelsen i Stockholm har bestämt att i princip alla nybyggda hus ska ligga 2,7 m över nuvarande havsnivå – ja du läser rätt ! Ofta ligger tillfartsvägar på + 1,5 men ändå är kravet 2,7,eller snarare + 3,0 för man ska lägga till bjälklaget också. Hur kommer man då till det ?
Utgångspunkt + 0,0 havsnivå idag. Beräknad ökning till 2100 plus 1 meter men tack vare den välsignade landhöjningen blir det bara + 0,5 till 2100 – so far so good.
Men sedan kommer hängslena och svångremmen . Att man vill ligga över HHW är rimligt men nu väljer man 100-årsregnet, dvs det som inträffar en gång vart 100:e år som norm och då blir siffran + 1,75 och till detta lägger man ett ”vind- och vågskvalptillägg” på 0.50. Då är man på + 2,25 , vilket är väldigt högt. Nästan all kajer och närbelägna gator i Stockholm ligger på +1,5. Men man övergår sedan att räkna år 2200 i stället för 2100 dvs man utgår från att husen ska stå i 200 år – detta ger 50 cm till och därmed är man uppe i +2,70 – underkant bjälklag som lägsta tillåtna höjd.
Hur har dessa nya byggregler kommit till – det brukar ju vara remisser och sådant ? Nej detta är rekommen-dationer i en skrift utgiven av Länsstyrelsen i Stockholm men som sådana gäller de i praktiken all byggnation. Vid en kontroll på nätet t.ex. hur resonerar man på Västkusten visar det sig att alla hänvisar till Länsstyrelsen i Stockholm dvs man har i praktiken infört en ny byggnorm utan de konsekvensanalyser som krövs.
Ursäkta Bengt- Göran detta blev nästan lika långt som Din utmärkta artikel men det finns mycket som engagerar även en som bara är 75 +. Hälsningar Lars Fränne
De flesta nu använda isoleringsmaterialen har en cirkulerande luft i sin konstruktion vilket gör att isolerings värdet blir dåligt och ohyra, fukt mm. gör att isoleringen inte är långsiktig hållbar.
Genom att använda isolering som har stillastående luft i sin konstruktion får vi ett bra isoleringsvärde och en hållbarhet näst intill oändlig och aldrig några problem med ohyra eller fukt med därtill hörande mögel problem.
Branschen måste tänka mer på klimatpåverkan , hälsa och långsiktigt hållbart inte bara på fina kvartals rapporter.
Om vi ser på husen som byggdes med tegel för några decennier sedan så har dessa en väldigt bra hållbarhet och väldigt utsmyckade, dessa hus var inte billiga att bygga men tänket var på ett helt annat fokus än pengar.
Många intressanta tankar. Det borde gå att sätta siffror på dem. Skriv – och tänk – gärna mer Bo Göran! Du har rätt perspektiv!
Tack, Bo Göran,
Alltid intressant att läsa vad du skriver.
Fler väg- och vattenbyggare borde ta plats och synas.