Lantmätare – ett yrke med många möjligheter, Svante Astermo, L60

Hoppjerka eller bara nyfiken

Uppväxt mm 1938-1964

Jag var nummer två av en syskonskara på elva. Min äldsta bror Stig fick scharlakansfeber (jag också) den hösten han skulle börja i folkskolan. Vi gick i samma klass ända fram till studentexamen. Folkskolan gick av bara farten utan att jag kommer ihåg att vi någonsin hade läxor. Vårt hemspråk var finska. Men var förbjudet att använda som kommunikation och kunde föranleda en och annan örfil om man ertappades med den synden. All forskning visar hur fel det var. Jag gick senare en kurs i finska på universitetet i Jyväskylä och upptäckte att jag hade ett språk, rätt både grammatiskt och uttalsmässig men ett fattigare ordförråd. Så mycket nytta jag haft av finskan i det nordiska umgänget både privat och i arbetslivet.

Vi arbetade i skogen alla sommarlov med allt från flottning, plantering, röjning till avverkning. Pappa körde med häst åt SCA alla vintrar. Med viss övertalning från folkskolläraren och en moster sökte vi in på realskolan i Kiruna. Vi kom in och mamma hade hört på byn hur oansvarigt det var att släppa iväg två nästan fullvuxna söner som skulle kunna bidra till försörjningen av den växande barnaskaran. När jag var i stallet och tog farväl av vår nordsvensk, kom pappa in i stallet och förstod min vånda att lämna en tänkt inkomst mot skuldsättning och ovissheten i världens största stad. Han sa bara kort att visst prova på ni, timmerstockarna finns kvar. Först efteråt har jag förstått hur stora och generösa hans ord var.

Jag tränade skidor med Kiruna-Lasses son Tore, pappa till Åsa Larsson, med viss framgång. I övergången till junioråldern krockade jag med moped och bröt ett ben vilket stoppade all försäsongsträning så jag övergick till att satsa på handboll så fort benet gick att stödja på. Före studenten 1959 hann vi både vinna DM och serien, div 3.

Efter studenten gjorde jag lumpen på T3 i Sollefteå. Sedan sökte jag och kom in på KTH-L. Vi blev späckmätarårskursen som träffats var 5:e år sen examen 64. Men det är en annan historia som årskursen har dokumenterat i en bok.

Gällivare lantmäteridistrikt 1964- 66

Min första anställning var på Gällivare lantmäteridistrikt som andre lantmätare. Distriktet hade en distriktslantmätare (dlm), en biträdande distriktslantmätare(bdlm), fem mätningsingenjörer och fem karttekniker. Jag skulle få mina första lärospån i yrket. Mycket snabbt förändrades förutsättningarna då bdlmErik Pettersson skulle göra sin kontorstjänst i Linköping, och distriktslantmätare Karl Henrik Göthner blev chef för AIB i Umeå.

Första året som nybliven lantmätare skulle man ut och mäta med ingenjörerna och följa med dlm på förrättningarna, vilket jag förstod att mina kurskamrater fick göra. Eftersom Erik Pettersson flyttat försökte jag att under de första månaderna själv sätta mig in i distriktets uppgifter och lagtillämpning. Mitt första elddop fick jag när Karl Henrik ringde från Kalmar och meddelade mig att han hade kallat till en ägoutbytesförrättning i Gällivare tätort på måndag med fem inblandade fastigheter med åtta inte helt samspelta ägare. Jag skulle hålla sammanträdet i hans ställe. Jag ägnade helgen åt att läsa in allt i akten om sakförhållandena och allt om ägarna som Karl Henrik noggrant noterat i akten och vilka lagpargrafer jag skulle tillämpa. Viss nytta hade jag av att förstå finska som de äldsta gärna pratade. Tillsammans med K-G Jansson som gjort mätningarna genomförde jag sammanträdet som tog tre timmar där många oförrätter ventilerades. Mina beslut överklagades inte och Karl Henrik skrev på förrättning när han kom hem på onsdag. Nils Sjölin, överlantmätare, fastställde förrättningen varefter den registrerades. Efter det tyckte jag att ett avstyckningssammanträde var en bagatell.  Jag gjorde många förrättningar redan första året trots att jag inte ensam kunde skriva under utan jag visade vad jag gjort för Sten Heijer, chef för specialenheten i länet, som skrev under tillsammans med mig. Andra året gjorde jag ensittarförrättningar och även Sveriges sista primära laga skifte. Eftersom jag talade finska fick jag ta hand om många surdegar som fastnat i vänteläge bl.a. för att sakägarna missförstått förrättningsmannen. Det var ett par lärorika år. Jag lärde mig fatta beslut som skulle gå snabbt men vara väl underbyggda så de stod sig i en domstolsprövning. (Ägodelningsrätten) Det har jag haft nytta av hela livet.

Jag hann spela handboll med Malmbergets AIF. Vi kvalade till allsvenskan men kom inte upp.

Kontorstjänst på länskontoret i Luleå 1966-68

Överlantmätare Nils Sjölin inrättade en särskild enhet med mig och ingenjören Stig Oveland, som en resurs för att beta av balansen på vissa distrikt. Vi gjorde många fritidsavstyckningar främst i Piteå. Vi gjorde även andra speciella uppdrag som fritidsbåtutredningar i Luleå och Piteå, exploateringsplan för Dundret med naturreservat och förhandling med Domänverket om mark som kommunen skulle förvärva för anläggningarna och nedfarter. Jag var sekreterare i Naturvårdsrådet, och i Nils Sjölins utredningar om kommunsammanslagningar i Piteå, Boden och Luleå. Efter sammanslagningen av Piteå stad, Hortlax, Norrfjärden och Piteå Landskommun blev jag fastighetsrådgivare åt Piteå storkommun. I Kalix hade dlm Karl Erik Sandström blivit osams med kommunen om en tilltänkt spånskivefabrik så Nils Sjölin skrev ett avtal mellan kommunen och Lantmäteriet om bl.a. medverkan i byggnadsnämnden, det blev min uppgift. Sandström skulle inte medverka i något sammanhang där kommunen var inblandad.

Några år var jag ordförande i Norrbottens friidrottsförbund.

Jag hade sökt en tjänst som chef för Specialenhet nr 1 i Norrbottens län. Jag visste att jag skulle få tjänsten genom ett omen: Jag var på väg från Piteå till Luleå i bil när jag av en slump tittade på vägmätaren som stod på 12171, telefonnumret till specialenheten.

Specialenhet nr 1 i Norrbottens län 1968-1971

När Sten Heijer blev dlm i Skellefteå efterträdde jag honom som chef för specialenheten, innan jag fyllt 30 år.( Enparentes: Nils Sjölin och jag hade kört lagrådet, som skulle yttra sig över förslaget till ny fastghetsbildningslag, genom Norrbottens alla distrikt så lagrådet skulle få insyn i de olika distriktens arbetssätt mm. Justitierådet som åkte med mig la bort titlarna när vi efter första dagen åt middag i Stora Sjöfallet, jag hade förstås sagt du hela dagen. Två år senare var justitierådet föreläsare på kurs om nya lagen och han ville äta lunch med norrbottningarna som varit värdar för lagrådets resa. Han påstod då att jag var den yngste som stodi statskalendern.) Specialiseringen på enheten bestod i att för hela länet göra vägförrättningar, vägföreningar, storleksrationaliseringar vid bildande av sk KR-gårdar. Lärdomen var att kunna hantera mycket stora sammanträden med i vissa fall flera hundra sakägare. Det andra var att inte alltid fråga Lantmäteristyrelsen om lov då jag hade uppenbara skäl, t.ex. upphandling av datahjälpmedel.

Tillsammans med distriktslantmätarna Svante von Sydow och Birger Simu startade vi ett värderingsbolag. Våra kunder var kommuner (expropriationer), vägverket, NJA (Inlösen av hela Stålverk 80 området). När Lantmäteriet åtog sig värderingsuppdrag blev vår verksamhet konkurrerande bisyssla och vi avvecklade bolaget.

Bodens distrikt 1971 – 1974

Vid omorganisationen, 1971, när alla chefstjänster utlystes fick jag Bodens distrikt efter ett överklagande men tillsättningsnämnden valde mig.

Boden var till ytan Sveriges största distrikt med Bodens och Jokkmokks kommuner. I Boden var jag även stadsingenjör genom avtal mellan kommunen och Lantmäteriet. Jag hade två kontor, ett med tio medarbetare och ett i Stadshuset med fyra kommunalt anställda.

I Jokkmokk blev jag kommunens expert inom snart sagt alla områden från byggnadsfrågor till vattenkraft och vägskyltar. Vi var det distrikt i Sverige som hade störst procentuell andel uppdrag jämfört med förrättningar.

Jag gick Nordplan ettåriga samhällsplanerarutbildning med fältövningarna förlagda till Norrbotten och Nordnorge. På Nordplan gick yrkesverksamma samhällsplanerare,(arkitekter, lantmätare, ekonomer, socialarbetare, journalister osv) från de Nordiska länderna. I min årskurs deltog dock ingen islänning. Det var en lärorik lektion i samhällsbyggnad och samverkan mellan olika professioner.

Fyrkanten  1974-1976

I riksplaneringen skulle alla län ha ett primärt centrum. I Norrbotten lanserades då Fyrkanten som länets primära centrum. Det var en samarbetskonstruktion, dock inte ett kommunalförbund utan en samarbetsform med ett samarbetsavtal tagen i alla fyra kommunernas fullmäktige. Avtalet kunde tolkas på många sätt antingen förpliktande till allt eller till intet.

Den politiska ledningen bestod av tre ledamöter från varje kommun med kommunalråden i spetsen. Ordförande var kommunalrådet i Boden, Ragnar Bergmark. De övriga var Nils Malmgren från Luleå, Rudolf Nordsvahn från Piteå och Stoltz från Älvsbyn.

Min första uppgift, som kanslichef, var att skaffa lokaler, anställa en sekreterare, Lisbeth Sandorf, och en samhällsplanerare, Thomas Östling, 208 cm lång. Min stora insats blev att etablera samarbetsformer för förvaltningscheferna i kommunerna. Snart hade jag fungerande samarbete mellan

• stadsarkitekterna; utformningen av tillväxtområden,
• skolcheferna; samordning av terminer och lov, gemensamma friluftsdagar mm,
• brandcheferna; vi köpte en jordbruksfastighet i mitten av fyrkanten för ett gemensamt brandövningsfält och halkbanor,
• fritidscheferna; vi inköpte en ”idrottsplats Skogen” med ett antal vagnar för omklädning, tidtagning, toaletter mm dvs en mobil idrottsanläggning, främst för orientering men även för andra tävlingar utanför fasta arenor,
• hälsovårdsinspektörerna;gemensam”Håll Sverige Rent” kampanj mm.

När tjänstemannasamarbetet fungerade väl ville jag att man skulle se över den politiska organisationen eftersom det blev trögt då alla beslut om t.ex. investering i ”Idrottsplats Skogen” krävde fullmäktigebeslut i alla fyra kommuner. Vid ett sammanträde med samarbetsnämnden tog jag upp frågan men ordföranden menade att jag inte fick ta upp en sådan fråga. Då sa jag upp mig vid sittande bord.

Luleå kommun1996

Ett kort mellanspel som fastighetschef. Jag lämnade inga stora märken efter mig.

Lantmäteriverket produktionsservice 1976–1983

Både Bengt Brändström, som nu var överlantmätare och personalchefen på Lantmäteriverket föreslog att jag skulle återvända till Lantmäteriet. Jag anmälde intresse och fick tjänsten som avdelningschef med ansvar för Fotolaboratoriet, (Tore Bäck, Lennart Söderlund och Torleif Svensson), Flygfoto, (Göte Isaksson, Anders Boberg), Dataproduktion, (Ingrid Piscator ), Flygbildarkivet(Leif Nordmark), Verkstad (Ingemar Adolfsson) och Förrådet ( Lars Runnman). Med andra ord bytte jag yrke från juridik och planering till teknik. Tre saker som jag tror bidrog till att jag gjorde ett visst avtryck.

1. Delegation till sektionscheferna avseende deras ansvarsområde. I kartverkskulturen var det chefen som kunde allt. Visserligen blev jag tvungen att friska upp kunskaper som legat i träda sen teknis men ägnade mig åt att stötta sektionscheferna. Det tog tid innan sektionscheferna vuxit in i sin nya ansvarsfyllda roll men efter ett år var jag med flygfotochefen Göte Isaksson i Norge och vid middagen sa han jag var den bästa chefen han haft då han fått de befogenheter han behövde för att leda jobbet rationellt.
2. Flygchefen på Swedair, Göran Brodén och jag tyckte att vi borde kunna utnyttja dyr utrustning (Flygplan och kameror) mer än 3–4 månader per år. Vi undersökte marknaden, kallade oss Swedesurvey ochtryckte den första broschyren. Andra på Lantmäteriverket hakade på då det fanns annan säsongsbetonad dyrbar utrustning. GD Sten Wickbom var tveksam till en börja med men vi fick klartecken att fortsätta och fick namnet Swedesurvey skyddat hos Patentverket. Med en blygsam start blev det snart en viktig del i Lantmäteriets uppdragsverksamhet.
3. Vi hade flygplan, skickliga fotografer och ett förstklassigt fotolabb. Påhejad av Anders Boberg och Lennart Söderlund startade vi snedbildsfotografering. Jag hade kontakt med alla överlantmätare som utan förpliktelse fick ange angelägna projekt att fotografera. Jag fick napp i de flesta län med topp i Jämtland, där överlantmätare Sture Norberg sålde in idén i de flesta byggnadsnämnder. Vi körde igång med mottot fotografera allt snyggt ni ser som är vackert. Vi fick beställningar på flera tusen bilder redan första sommaren. Lennart Söderlund och jag fick uppvakta generaldirektören Sten Wickbom två gånger innan han gav klartecken att fortsätta. Andra gången hade vi satt ett värde på arkivet och då gick projektet runt. Jag träffade Esselte kartors VD Lars Brenner och kom överens om att ge ut en bok med bilder från hela Sverige. Den trycktes i minst tre upplagor.
4. Jag var ordförande i Gefle IF när föreningen fyllde 100 år och gick upp till Allsvenskan i fotboll. Jag satt i fritidsnämnden för (S).

Satellitbild i Kiruna AB 1983–1986

När jag läste Stefan Zenkers utredning, om att i Kiruna starta ett dotterbolag till Rymdbolaget med en förädlingsverksamhet av Spotdata som grund, tyckte jag verksamheten påminde om mitt jobb på Lantmäteriverket: insamling av data (flyg resp. satellit), databehandling, fotolaboratorium och arkivering (bilder resp. Spotscener). Jag fick jobbet efter intervju med Rymdbolagets VD Fredrik Engström och en hel dag med en rekryteringskonsult.

Det blev ett jobb med stora förväntningar. LKAB hade sagt upp flera hundra personer i Kiruna så Kirunas frälsning skulle bli rymdindustrin. Esrange var i verksamhet sen många år och expanderade, Geofysiska, numera institutionen för Rymdfysik vid Uppsala universitet var välfungerande och så kom Satellitbild. Mina viktigaste uppgifter var.

Lokaler: Vi hyrde ett våningsplan på Geologgatan 2 för det växande företaget med provisorisk utrustning för bildbehandling och utbildning. (Jag hyrde en 1: a med samma adress). Samtidigt hade kommunen fått etableringsstöd att bygga ett Teknikcentrum. Vi skulle vara med i projekteringen för att få skräddarsydda lokaler. Folkhumorn döpte huset till ”Rymdhuset” som kommunen anammade och det blev namnet. En dag kom jag till flygplatsen och sa Geologgatan 2 till taxin. ”Där har det brunnit” sa han. Med hjärtat i halsgropen kunde jag andas ut. Det var den angränsande fastigheten som brunnit ner till grunden. Invigningen av Rymdhuset var festligt värre med astronauten Aldrin som landade med fallskärm på Rymdhustaket. Vi var nöjda med Rymdhuset. Det inrymde även Lantmäteriet och ett par dataföretag.

Personal: Jag var först anställd, och vi var femtiofem personer när jag slutade fem år senare. Vi hade en noggrann intervjuritual med tre stationer, jag, administrationen och de blivande närmaste medarbetarna. Inte en enda felrekrytering. Som kuriosa kan nämnas att Kiruna då var landets lantmätartätaste ort, tio lantmätare: fem på Satellitbild (Torbjörn Westin, Anders Söderman, Eva Poromaa, Ulf Ormö och jag) tre på Lantmäteriet, (Bo Reichenberg Eva Ekelund och Mats Dahlberg en på Vasallen (Åsa Persson) samt en på LKAB.

AMS, LKAB och kommunen satsade på skräddarsydda kurser för fotoingenjörer, dataoperatörer och rymdingenjörer vilket gav oss ett bra rekryteringsunderlag. Vi fick god insyn i elevunderlaget då vi stod för en del lärarkrafter.

Samarbetsavtal träffades mellan CNES, franska rymdstyrelsen, Spot Image(systerbolag) och Satellitbild. Avtalet skrevs under på Franska Ambassaden i Stockholm varpå jag bjöd på middag på Operakällaren. Enligt avtalet skulle vi svara för nedtagning av Spotdata, Kiruna kan ta ner data från varje passage, tack vare läget nära Nordpolen medan Toulouse kan ta emot från var tredje passage. Vi var de två huvudstationerna i Spotsystemet. Vidare skulle vi arkivera alla Spotscener.  Vi hade ensamrätt att distribuera Spot grunddata i Norden. Vi skrev därför också avtal med Lantmäteristyrelsen i Finland, Jussi Paavilainen, Fjellanger Videröe i Norge och med Plancenter Fyn i Danmark, Ove Klock, om ensamrätt för återförsäljning av grunddata. Slutligen fick vi rätt att fritt marknadsföra förädlade data med hela världen som marknad.

Upphandling av utrustning: Vi hade fått lokaliseringsmedel av ansenlig storlek för att utrusta ett toppmodernt fotolaboratorium, datorer för arkivering, grunddatabehandling och för avancerad bildbehandling samt mottagningsantenn. De viktigaste personerna i specifikationsarbetet och förhandlingarna var Bengt Björklund (foto) P-G Jönsson och Gunnar Larsson (numera Erik Elmar). Vi åkte runt i världen och träffade offertgivare som fick utveckla sina förslag. Så småningom hade vi de som fick slutförhandla och då hade jag Klas Enggård, (Rymdbolaget) och jurist från Swartlings förutom teknikerna till min hjälp. Det tog två intensiva år men vi hade då supermodern utrustning på plats. Första året på Satellitbild hade jag 198 resdagar och andra året 150.

Esselte kartor 1986 – 1988

Efter en sista marknadsföringsinsats för Satellitbild, tre veckor jorden runt för att träffa potentiella kunder och samarbetsparter, blev jag headhuntad som produktionschef till Esselte Kartor. Jag stannade i Kiruna några månader och ordnade Kartdagar i Kiruna med rekorddeltagande och för första gången med en utställning Den har levt kvar sen dess.

Jag kom i brytpunkten då den digitala kartproduktionen började vinna mark. Trots visst motstånd fick alla kartografer gå en utbildning på Intergraph-utrustningen, som vi upphandlade. Vi kom igång med den digitala produktionen ganska snabbt och hade snart alla kartbaser digitala. Jag blev snart varm i kläderna och hjälpte även till på marknadssidan och gjorde några resor i Europa och Nordamerika tillsammans med VD Bo Gramfors.

När Esselte slog ihop Kartor och Fokus (ordböcker) och VD blev Kent Borén från Fokus gick Kartors VD, Bo Gramfors, och jag till Esselteledningen och sa att vi ville köpa kartproduktionen. Efter två veckors funderande blev det ett nej. Eftersom vi erbjudit oss att köpa Kartor och fått nej gick vi till ledningen och lämnade ifrån oss nycklar och kreditkort. Vi sa att vi inte kunde vara kvar. ESSELTE-ledningen insåg våra nyckelpositioner och erbjöd oss att ta hand om exportförsäljningen av Kartors produktion. Jag skrev ett avtalsförslag och förhandlade med Kent Borén om försäljning av Kartors produkter internationellt mot provision. Vi skapade även en del nya produkter tillsammans med kunder i Sverige, bl.a. ”Vägleder i Sverige” med Vägverket. Vi skrev på avtalet och startade

Maps International 1988 – 1990

Vi hade kontor på Skeppsbron. Vi var bara fyra personer i bolaget, en sekreterare och tre marknadsförare. Vi hade framgång i vår internationella marknadsföring och företaget blomstrade.

När Esselte sålde hela divisionen där Kartor låg till ett holländskt bolag förstod jag att vårt avtal inte skulle överleva länge. Mina kompanjoner fortsatte ett tag men blev uppköpta av ett engelskt företag.  De behöll namnet Maps International för vissa produkter.

När Jim Widmark erbjöd mig ett nytt jobb accepterade jag det och kom till

Lantmäteriets Mellandivision 1990 – 1993

Divisionen bestod av länen Östergötlands, Åke Burman, Örebro, Lars Göran Loré, Västmanlands, Christer Höijer och Värmlands, Morgan Nyberg med inhopp av Bengt Andersson, som var överlantmätare i Dalarna samt enheterna Fastighetsekonomi Mellansverige, Datautveckling, Bengt Flodell och Kartteknik, Lars Edman. Det var följande lantmäteridistrikt: Linköping, Mjölby, Norrköping, Hallsberg, Örebro, Karlstad, Arvika, Torsby, Sunne, Västerås, Sala och Köping. Det blev många resor innan jag satt mig in i varje enhets verksamhet, bekymmer och utveckling. Min uppgift var att samordna så att lagtillämpning och uppdragsverksamheten var enhetlig och i samklang med hela Lantmäteriet. Jag ingick i verksledningen under Jim Widmark med de andra divisionscheferna, Bo Hansson, Division Syd, Beng Burman Division Väst, Torsten Algrim, Division Öst och Mats Norrlund Division Norr samt avdelningscheferna på Lantmäteriverket, Bo Nyberg, Administration, Olof Johansson, Produktion, Sven-Erik Lindqvist, Kartavdelningen, och Ingemar Wingård, Marknad .

Mina viktigaste uppgifter var att stödja cheferna inom min division och vara länken mot verksledningen.

Sjöfartsverket 1993 – 1999

När jag kom till Sjöfartsverket upptäckte jag en organisation som levde på femtiotalet vad gäller hierarki, ledningsfilosofi och människosyn. Efter att ha satt mig in i verksamheten och lärt känna min ledningsgrupp började vi en omorganisation med hjälp av konsulterna Rickard Zackrisson och Thomas Larsson. Vi utgick från den verksamhet som sjökarteavdelningen hade från sjömätning till färdiga sjökort. Vi hade funktioner för varje moment från mätningsfartygen till marknad. När funktionerna skulle bemannas bad vi all personal skriva ner i vilken funktionsgrupp de trodde sig bidra mest. Fackordföranden var mycket skeptisk, så kan man inte göra sa hon, det är chefen som besätter alla funktioner. När alla hade skrivit ner sina önskemål kunde jag konstatera att alla funktioner var bemannade i stort som om ledningen hade bestämt. Nästa steg var än mer främmande för fackordföranden: Varje funktion skulle diskutera kompetensen för funktionschefen, lagledaren eller coachen och även komma med förslag på vem det kunde vara. Med ett undantag hade man valt en inom funktionen och i ett fall hade man kommit överens om att tillfråga en person i annan funktion. Resultatet blev en succé. Det är klart om medarbetarna kommer fram till att du bäst skickad att vara vår lagledare så tackar du inte nej. Processen pågick ett halvår med alla medarbetare involverade i planeringen. När organisationen var knäsatt skulle det bli MBL-förhandling innan den blev slutligt beslutad. CF:s representant sa att han hört sig för bland sina medlemmar och att alla har varit med och kunnat ge sina synpunkter så han hade ingenting att tillägga. ST som varit kritisk till hela processen måste medge att det var så från hennes sida också. Förhandlingen som var planerad att ta en halv dag var klar på 20 minuter.

Eftersom jag hade tagit bort en chefsnivå och genomfört en långt gående delegering så att besluten togs där kompetensen fanns, stämde inte organisationsschemat med övriga Sjöfartsverket och bekymret för GD Kaj Janerus var vad det skulle stå i statskalendern.

Min största tillfredsställelse var att se hur medarbetarna växte med ökat ansvar med tillhörande befogenheter att genomföra sina beslut. Min uppgift var samordning inom verksamheten dessutom externa kontakter nationellt och internationellt samt delta i verksledningen.

En av fyra sjömätningsfartyg utrustade med GPS och multibeam lod.

Jag var med om att lägga ner den svenska sjömätningsmetoden ”krattan” med ett moderfartyg med sidobåtar med ekolod i varje. Vi försåg nu fartygen med gps positionsbestämning och multibeamlod som genom en stor öppningsvinkel i lodet kunde svepa över ett lika brett område som ”krattan”. Vi köpte också en lasermätare som opererades från helikopter. Det var mycket effektivt på grunda vatten då grundstötning ju var eliminerad.

Jag föreslog att varje medarbetare på Sjöfartsverket skulle förses med egen dator. På verksledningen sa de övriga avdelningscheferna att förutom sekreterare behövdes inte datorer för varje anställd men ni har kanske fler som behöver dator eftersom åtminstone databaserna bör hanteras med dator. Vi skaffade datorer till alla med villkoret att alla skulle gå kurser för att kunna använda datorn i arbetet. Det tog två år innan varje anställd även på de andra avdelningarna hade en dator på sitt skrivbord.

Jag genomförde ett antal sjömätningsexpeditioner för att sprida kunskap om vår verksamhet.

Det var expedition Inez (kommunikationsminister Inez Uusman med statssekreterare), expedition Görel (Riksdagens vice talman Görel Thurdin och medhjälpare) expedition Björn (Landshövdingen i Norrbottens län Björn Rosengren med länsrådet Jan-Olof Hedström) och expedition Börje. (Landshövdingen Börje Hörngren i Västernorrlands län med länsrådet Nils Sjölin). Till expedition Inez hade jag inbjudit representanter med datainsamling till havs på programmet, Det var militären på Muskö, SGU, Fiskeristyrelsen, Uppsala Universitet, som har ett forskningsfartyg. Syftet var att påtala behovet av samordning av all insamling av data till havs. Lantmäteriverket hade redan en sådan samordningsuppgift på land. Efter expedition fick jag i uppdrag att formulera det uppdraget. Det kom i nästa regleringsbrev.

Jag var svensk representant i ”FIG/IHO/ICA International Advisory Board on Standards of Competence for Hydrographic Surveyors and Nautical Cartographers”, dvs inom sjömätning och sjökorts framställning med uppgift att certifiera sjömätnings- och sjökorts-utbildningar internationellt. Vi var nio ledamöter från nio länder representerande IHO (Internationella Hydrografiska Organisationen), FIG, Internationella lantmätarfederationen och ICA, Internationella kartografiska Associationen samt en sekreterare från IHO i Monaco. Vi hade en arbetsvecka per år där vi skulle penetrera de ansökningar som kommit in och som skulle resultera i ett godkännande som certifierad utbildningsanstalt. Jag deltog i åtta år varav tre som ordförande.

Internationellt

Det nordiska samarbetet har legat mig varmt om hjärtat. Jag har deltagit i alla Nordiska Lantmätarkongresser sedan 1966 i Göteborg. De hålls vart 4:e år och värdskapet cirkulerar bland länderna. Dessutom har jag deltagit tio gånger i de årliga Ombudsmannamötena där man jämför utvecklingen inom vårt fackområde och kan ta med viktig lärdom hem.

I  CLGE,  Europas lantmätare, representerade jag Sverige ett antal år bl.a.  var vi(SLF) värd för ett av de årliga mötena, med tågresa från Malmö C till Kiruna och övernattning på Icehotel i Jukkasjärvi. Sedan lämnande jag över rollen till Ewa Swensson, se bild nedan

FIG, Internationella Lantmätarfederationen, har jag följt sedan 1974 i Washington och deltagit i alla kongresser sen dess. Kongressen i Stockholm 1977 med Carl Olof Ternryd som president var en höjdpunkt. En annan höjdpunkt var då jag som ordförande för 100-årsfirande av  Svenska Lantmätareföreningen, SLF, var värd för kongressen 2008 med rekord i deltagare, över 1000, och antal länder,101. Ett heltidsarbete i fyra år. Som tur var så var jag pensionär då.

FIG kongressens tema var ”Integrating Generations”. I stället för att klippa band knöt miljöminister Andreas Carlgren( som var invigningstalare) ihop den äldsta generationen med den yngsta, dvs Carl Olof Ternryd med Cecilia Lindén.  Foto Markku Villikka.

Pensionär

1999 gick jag i pension, flyttade från Norrköping till Bromma och gifte om mig på Island.

2011 gjorde min fru Anne och jag en jordenrunt-resa. Ett mail till tio av mina bästa internationella vänner resulterade i svar inom en vecka med ett ”välkommen”. En oförglömlig resa som varade i tre månader med besök hos kollegor och vänner i USA,( New England och San Francisco) Kanada,( Brunswig och Edmonton), Nya Zeeland, Australien( Sydney, Hamilton Island, Goldcoast, Barriärrevet), Malaysia(Tioman Island, Jahor Bahro) samt Indien.

Vi har bildat en släktstiftelse i Junosuando av min mormors och morfars gård. Den består av 600 ha skog och mark och är en Norrbottensgård från 1800 talets mitt. Ett restaureringsobjekt av stora mått.

Jag håller på att avveckla styrelseuppdrag. Som mest har jag haft åtta styrelser samtidigt.

Avslutande ord om yrkesvalet

För mig fanns inget drömyrke, jag skulle bli skogsarbetare som min far. Studierna hade gått som på räls och jag tyckte att timmerstockarna kunde stå och växa några år när lumpen stod för dörren. Lumpartiden gav gott om tid att fundera på fortsättningen av mitt liv. Jag studerade broschyrer från olika läroanstalter, som lumparkompisar skaffat och tyckte att lantmätare kunde var något. Jag sökte och kom in men funderade på att lägga av efter en termin då det under hösten i Stockholm bara var tre solskenstimmar från september till jul (det stod i tidningarna) och jag inte hade klarat någon tenta. Jag gav KTH en termin till och kom i en andra andning och det började flyta riktigt bra. Timmerstockarna fick nu stå för min del. Jag har aldrig ångrat yrkesvalet utan upptäckte ganska snart att L-sektionens mix av teknik, juridik och ekonomi var gångbart i de flesta branscher. Jag vill inte påstå att jag varit en hoppjerka men med mitt motto ”när verksamheten börjar bli en kopia av föregående år har jag inte så mycket nytt att bidra med” och därför sökt nya utmaningar. Jag har heller aldrig tittat bakåt och funderat på hur det skulle ha varit om jag stannat. I stället har jag satsat all min kraft på att sätta mig in i nya arbetsuppgifter och framför allt att utvecklas tillsammans med min personal som fått både mig och medarbetarna att växa .

2020-04-07

 

Svante Astermo

Email: svanteao@gmail.com