Jag skulle ha blivit elektroingenjör. Det var klappat och klart efter studenten 1965 och jag var antagen på KTH. Det var bara lumpen som kom emellan. Inryckning på hösten på Försvarets radioanstalt (FRA) där det skulle bli ganska lugnt enligt min bror som också legat där fyra år tidigare. Istället för att harva i leråker och göra långa marscher skulle det bli innetjänst och morseinlärning. Det lät ju bra, men för mig blev det lite för mycket av det goda. Jag var en av de få som inte var radioamatör och som inte visste något om dåtidens elektronikvärld. Fem timmar da-da-di-da på dagarna och på kvällarna långa diskussioner om frekvenser, spänningar, antenner, lödningar…. Ganska snart var jag urless på allt som hade med elektroteknik att göra och fick panik och måste hitta ett alternativ till mitt studieval. Jag var orienterare och hade kompisar som jobbade på lantmäteriet och förstod att de hade kanonjobbet. De fick vara ute på dagarna, jobba med kartor och ändå syssla med teknik. Jag sökte om och kom in på lantmäterilinjen och började 1966. Tillhör alltså årgång L66.
Utbildningsåren
Till en början uppfyllde mitt omval alla mina förväntningar. Mycket tekniska ämnen men även sådant som hade med naturen att göra – marklära, hydrografi, skogslära. Det verkade bra, det kommer att gå fint…. Ett år, två år. Det var kul, jag trivdes och vi var ett bra gäng. Roliga studieresor och bra fältövningar i sommarmetropolen Båstad. Kunde inte bli bättre. Men så småningom smög sig tvivlet in i igen. Var det här verkligen rätt. Det blev mycket juridik. Det hade jag inte förstått. Det här med teknik kom i bakgrunden och det handlade om allmän juridik, jorddelningsrätt (det som nu heter fastighetsrätt), värdering och andra ämnen som inte intresserade mig alls. Nja, var det här verkligen något för mig. Ska jag sluta och byta inriktning igen? Det kändes tungt när man ändå hade gått halva studietiden. Det kanske blir bättre. Jag fortsatte trots mina tvivel.
Första jobbet
Det blev examen 1970 och omgående jobb på Naturvårdsverket. Det lät ju progressivt och bra och jag tänkte att nu kommer det att ordna sig. Men allt är inte alltid som det låter. Jobbet på Naturvårdsverket handlade mest om att övervaka länsstyrelserna i deras arbete med strandskyddsdispenser. Mycket granskning och administration. Ett typiskt förstajobb men för en nyfiken ung lantmätare var det ändå inte riktigt vad man längtade efter, även om man borde förstå att så här är ofta de första jobben. Det blev fem år på SNV.
Traditionella lantmätaruppgifter – inget för mig
Nästa anhalt blev Norrbotten och jobb på länsstyrelsens lantmäterienhet. Ett litet mer jordnära jobb och en mycket bra introduktion till lantmäteriet. I första anställningsåret (1975) ingick s k cirkulationstjänstgöring som innebar att varje nyanställd (vi var ofta unga och oerfarna för lantmäteriet växte snabbt i Norrbotten på den här tiden) tjänstgjorde tre månader på fyra olika arbetsplatser i länet. Det blev tre olika lokala lantmäterikontor (på den tiden fanns det ganska många sådana) och också på länsstyrelsens lantmäterienhet. Cirkulationen gav oss möjligheten att få kunskap om vad lantmäteriet gör lokalt och vi fick lära känna människorna i organisationen och de olika kontor som de jobbade på. Mycket bra och framtidsorienterat. Unga lantmätare som kom till Norrbotten blev välutbildade. För mig innebar det också något helt annat: Jag förstod i ännu högre grad att det traditionella lantmätaryrket knappast var något för mig. Jag var inte intresserad av fastighetsjuridik, marktvister, värdering och annat som var vardag på ett lantmäteridistrikt. Jag är mer lagd åt tekniska hållet. Vad skulle jag göra nu? Jag och min flickvän (numera fru) hade flyttat från Stockholm för att satsa på Norrbotten och så kände man så här….
Äntligen blev det rätt!
Men jag hade tur. Eller så var det så att min chef (överlantmätaren i Norrbotten, Bengt Brändström) var så klarsynt att han insåg att den där Dahlberg nog inte var ett ämne för traditionellt lantmäteri. Han var en mycket ovanlig överlantmätare – lika bra på traditionella lantmäterifrågor som på företagande och entreprenörskap. Det hände fantastiskt mycket inom Norrbottens lantmäteri under hans tid där. Han insåg att små inlandskommuner var alltför små för att hålla kompetens inom alla de områden som berör lantmäteri och samhällsbyggnad i stort. Under hans tid växte därför lantmäteriets uppdragsverksamhet fram till stöd för kommuner och andra myndigheter i länet. Men även annan typ av teknisk verksamhet växte fram. Det började med att han, efter ett besök i Stockholm där han fått information om den vegetationskartering av den svenska fjällvärlden som gjordes av naturgeografiska institutionen åt Naturvårdsverket, initierade ett motsvarande projekt för Norrbotten. Vegetationskartor skulle tas fram över länets kust- och inland. Finansieringen var helt regional – kommunerna, försvaret i Norrbotten, skogsbruket, länsstyrelsen och en del andra. En helt ny verksamhet växte fram för lantmäteriet. Den enda kartverksamhet som hittills hade bedrivits handlade om förrättningskartor, lite kartritningsjobb åt Skogsvårdsstyrelsen plus en del planritningsjobb. Detta nya jätteprojekt fick jag ta hand om. Inte kunde jag något om praktisk kartproduktion eftersom denna del hade varit mycket styvmoderligt behandlat på KTH. Men jag förstod inte bättre och tog på mig uppdraget och fick lära mig genom ”learning by doing”. Det var svårt, jobbigt men otroligt roligt. Vi utbildade fyra nyutexaminerade biologer till kartörer, beställde flygfotografering, lärde oss tolka IR-bilder, skapade ett indelningssystem för vegetationen i länets kust- och inland och utbildade våra karttekniker i modern kartproduktionsteknik. Till detta hörde också en hel del reprografiskt arbete. En särskild enhet för detta skapades som med tiden blev en av Norrlands största och modernaste. Oj vad vi jobbade, vad vi lärde oss och vad roligt vi hade. Och jag fick något helt nytt att tänka på. Vi kunde fortsätta att vara norrbottningar.
Många ville ha vår kompetens – det blev mer
Inom organisationen fick vi blodad tand och tog tag i verksamhet efter verksamhet där vi kunde vara ett stöd för kommuner, myndigheter och företag inom våra verksamhetsområden. Flera uppdragsfinansierade verksamheter växte fram under namnet LM XXX – LM Värdering, LM Industrimätning, LM Repro, LM GIS och LM Kartor. Själv fick jag av naturliga skäl ansvaret för LM Kartor. Med den kunskap vi byggt upp för vegetationskarteringen började vi på uppdrag producera turist- och adresskartor åt kommuner och turistorganisationer, vägkartor åt försvaret, ortofotokartor åt skogsbruket och många andra produkter åt skilda uppdragsgivare. Vi fick fungera som arbetsledare, marknadsförare och utvecklare. Det var så stimulerande.
Med all den kompetens vi med tiden skaffade oss fick vi mer råg i ryggen och siktade ännu högre. Vi ville också börja producera våra egna ekonomiska kartor. Läget var då sådant i Norrbotten att länet var väldigt eftersatt när det gällde den ekonomiska kartan. Till och med kustlandet, med sitt levande näringsliv, var det ekonomiska kartmaterialet i huvudsak från femtiotalet. I stort sett endast ett historiskt dokument. På initiativ från överlantmätaren och med stöd av länsstyrelsen gjorde vi en utredning som visade på att det fanns goda förutsättningar för att vi regionalt skulle klara av att producera den ekonomiska kartan över Norrbotten. Det bildades en ny enhet där det anställdes ingenjörer och arkeologiskt utbildade personer och skaffades teknisk utrustning för detta jättejobb. Själv var jag bara inblandad i utredningsarbetet och inte i produktionen men verksamheten var av stor betydelse för övrig kartverksamhet på kontoret.
… och ännu mer
Den kartografiska verksamheten som byggdes upp i Luleå skedde med dåtidens modernaste metoder men nästan allt arbete gjordes manuellt. Ritjobbet skedde med tusch- och gravyrverktyg och texten sattes på klisterark och monterades för hand. Så skedde ända långt in på åttiotalet. Dessutom tillkom det mycket resurskrävande reprografiska arbetet. Detta var särskilt omfattande för de kartografiskt komplicerade vegetationskartorna med sina många färger och komplicerade ytmönster. Men den digitala eran stod för dörren. I Kiruna gick gruvverksamheten dåligt och det letades febrilt efter verksamheter som kunde ersätta en del av de arbetstillfällen som försvann från LKAB. Det här var ett tillfälle som vår överlantmätare inte kunde missa. Lantmäteriet borde satsa på den nya digitala tekniken i sin kartproduktion och utvecklingen för detta skulle ligga i Kiruna. Det skulle bli ett utmärkt komplement till Satellitbild som redan fanns där i det nybyggda Rymdhuset. Tillsammans kunde man bli en kraft även på den internationella arenan. Regeringen nappade och det skapades ett norrbottenspaket där satsningen på en kartografisk utvecklingsenhet ingick. Jag tillfrågades i början av 1986 om jag kunde tänka mig att flytta till Kiruna och starta upp verksamheten. Det var ju ett mycket frestande anbud så jag svarade ja och fick ett hårt arbete med att övertala familjen (nu fru och två barn, sex och fyra år gamla) och samtidigt lova att det skulle max bli tre år i Kiruna och sedan skulle min fru (som älskar att pyssla i trädgården) få välja nästa bostadsort. Vi blev dock kvar lite längre än vi tänkt. Det blev trettiotre fantastiska år i Kiruna – ganska mycket för en söderkis som tidigare sagt sig att aldrig kunna flytta norr om Slussen. Det hör till saken att jag heller aldrig hade tryckt på ett tangentbord och inte visste något om datorer. Men det ordnar sig väl, tänkte jag….
Och det gjorde det väl. Med fantastiska fyra medhjälpare (varav tre Kirunabor) lyckades vi successivt bygga upp en kompetens inom digital kartproduktion som blev ganska lyckosam. Det fanns dock inga andra att snegla på, knappast ens internationellt. Vårt första riktiga verktyg för att göra kartor var ett system som hittills använts för att göra tapetmönster, bland annat hos Borås Väverier. All kommunikation mellan detta system och vår digitaliseringsutrustning fick vi bygga själva. Utrustningen tog ett helt rum i anspråk och till det kom en kombinerad scanner och filmplotter som var cirka två gånger en och en halv meter och vägde över ett ton och som tog ett annat rum i anspråk. Successivt anställdes nya kompetenta medarbetare som breddade vårt kunnande.
…. och ännu mer ändå
Den stora frågan var nu vad vi långsiktigt skulle leva på. Vårt startkapital var begränsat och när det var slut måste skapa våra egna intäkter genom uppdragsverksamhet. Men vi hade en stor fördel: Vi var i stort sett ensamma om den här typen av utrustning och det började bli efterfrågan på digital geografisk information. Det var inte omöjligt att skaffa jobb. Men varje jobb var en utmaning som ofta krävde nya utvecklingsinsatser. Jobbigt men samtidigt var det detta som gjorde att verksamheten utvecklades åt rätt håll. Vi hade börjat vid rätt tidpunkt. Men vi behövde ett rejält buffertjobb. Åter trädde vår överlantmätare in på scenen. På en av de årliga Kartdagarna som Kartografiska Sällskapet ordnar fick han veta att Sverige verkligen behövde en ny nationalatlas. Han tände på detta och fick Kartsverige att förstå att denna nya atlas måste vara digital. Och om den skulle vara digital så måste den tekniska produktionen ske i Kiruna eftersom de tekniska resurserna fanns där och ingen annanstans. Kartsverige baxnande naturligtvis men han ångade på och till slut blev det som han ville. Den tekniska produktionen hamnade i Kiruna. Det blev ett bra grunduppdrag att stötta sig på men det krävde ju ytterligare mycket omfattande utvecklingsinsatser. En atlas består ju till stora delar av diagram och grafer och även detta skulle ju hanteras digitalt. Nationalatlasen blev ett dock bra grunduppdrag att stötta sig på. Vi kunde nu, parallellt med vår utvecklingsverksamhet, dels producera atlasen och dels göra uppdrag åt andra kunder. Totalt blev det över 20 band av atlasen.
Samtidigt utökades verksamheten i Kiruna då Centralnämnden för fastighetsdata (CFD) flyttade en del av sin verksamhet dit. Dessutom byggdes Kiruna Kartcentral, som arbetade med digitala registerkartor, upp. Kiruna blev nu något av ett centrum för digital geografisk verksamhet. Den här utvecklingen gjorde att det behövdes mer personal och det var ju detta som var syftet med Norrbottenspaketet, Personalen skulle ju dessutom i största möjliga mån rekryteras från Kiruna. För att möta detta behov måste vi utbilda på plats. Vi initierade och medverkade i först en gymnasieutbildning och sedan en eftergymnasial utbildning för GIS-ingenjörer. Flera av de som genomgick dessa utbildningar anställdes på någon av enheterna i Kiruna. Efter några år var vi över 60 personer som arbetade med lantmäterirelaterade uppgifter i Rymdhuset.
Med åren blev det på LM Kartor produktion åt många olika typer av kunder och vi växte naturligtvis in i den Geografiska Informationsteknologins tidsålder. Vi kom att hjälpa till med att utbilda Botswanas lantmäterimyndighet i GIS och kartproduktion och tillsammans med dem ta fram den första Botswanska nationalatlasen. Vi arbetade också en period med att utveckla tekniken för att ta fram kartor åt synskadade. Under mina sista år i Kiruna arbetade vi också med att de utveckla de första larmsystemen för räddningstjänst. Fordonsdatorer som tog emot larm och visade lämpliga utryckningsvägar på digitala kartor. Det låter inte så märkvärdigt nu, när vi alla har sådana möjligheter i våra mobiltelefoner, men runt sekelskiftet var detta lite av ”rocket science”.
Tillbakablick
Allt gick så oerhört fort och sedan vi flyttade till Kiruna har förutsättningarna för hur geografisk information tas fram och används totalt förändrats. Allt det här fick jag vara med om tack vare att jag en gång bytte studieinriktning och sedan stod ut med en verksamhet som jag inte passade för och sedan fick chansen att byta arbetsuppgifter tack vare en visionär överlantmätare. Jag är oerhört glad för allt jag fått vara med om i mitt yrkesliv. Min resa visar på ett bra sätt hur bred en lantmätarutbildning är. Man kan nästan hamna var som helst efter avslutad utbildning. Som en liten extra knorr kan jag meddela att min dotter, som också bytte inriktning och börja läsa lantmäteri efter ett år på en annan civilingenjörsutbildning, har gjort den omvända resan. Hon började arbeta som teknisk lantmätare men har övergått till den mer traditionella lantmätarrollen. Och trivs med det.
Så kan det gå……
2020-04-15
e-post: matsdahlberg46@gmail.com