Vad händer om staden inte vill bygga fler bostäder? Får man som boende bestämma över sin omgivning? Har man rätt att överklaga nya byggplaner gång efter annan? När är en stad färdigbyggd? Är det viktigt och oundvikligt för lokal media att uppmärksamma ”grannars” motstånd till nybyggnation? Varför är lokala partier nimbys? Stämmer det att man blir mer konservativ med åldern?
Det är några av en lång rad frågor jag ställer fram i denna artikel som just handlar om samhällsfaran Nimby!
Själva ordet ”nimby” kommer från de engelska initialerna för Not-In-my-Back-Yard och betydelsen sammanfattas som ”Vi som inte vill ha nått nytt nära oss” eller i bästa fall ”Bygg men inte här!”. På senare år har definitionen även kommit att inkludera än fler karaktäristiska faktorer såsom ”Bostadsegoism” och extrema konservativa inställningar som ”bevarar-ivrare” och ”bakåtsträvare”.
Dessa ståndpunkter bottnar alltså i ett egocentriskt självuppfyllande ändamål och saknar total empati eller förståelse för de basala samhällsproblem städer, oftast städer men ibland förstås även landsbygd, ständigt brottas med. Problem som bostadsbrist, infrastrukturella- eller sociala knutar som måste lösas så att samtliga invånare i staden ska kunna ta del av förbättringarna och bidra därmed till utveckling och tillväxt.
Det är alltså avsaknaden av en övergripande syn, att inkludera sig själv som en del av sin stad eller samhället, som nimbys saknar eller ignorerar. De fokuserar endast på sin allra närmaste omgivning, vill inte ha någon förändring och anser att staden är färdigbyggd. Ska det byggas något ska det byggas utanför staden, där de tycker att det finns gott om plats, utan att reflektera att där också finns andra nimbys. Att lösningen sedan bollas fram och tillbaka och kostar skattepengar för alla är det inget man bryr sig om. Det ingår i deras demokratiska rättigheter.
En annan viktig sak de förbiser är att kostnaderna för utbyggd infrastruktur mot allt mer perifera områden blir så enorma eftersom det inte kommer alla stadens invånare till godo. Infrastrukturen blir än mer olönsam då man även utarmar stadskärnan. Det vill säga; ju mer utglesad en stad blir desto mindre och svagare blir dess kärna och en svag kärna vill man absolut inte ha, Detroit är ett praktexempel på detta!
Fenomenet nimby har säkert funnits sedan industrialiseringsepoken inleddes, förstärktes under Klararivningarna och när den miljömedvetna revolutionen kom fick de mer syre till brasan. Dock började man uppmärksamma den först för bara några decennier sedan. Parallellt med detta har bland annat miljöaspekterna, buller- och handikappskrav för byggnormer ökat i takt med att informationsteknologin trängt in i våra liv.
IT har medvetandegjort alla våra demokratiska rättigheter så att vi kan ställa de krav vi kan nå på att exempelvis trygga våra hem med. Men, den har också blottlagt hur de demokratiska skyldigheterna inte efterlevs i samma utsträckning! Det fanns två tydliga mönster.
Man konstaterade att överklaganden ökat markant särskilt från part som inte var sakägare eller ens bodde i närheten av aktuell projektering i tättbebyggda områden. Medan i glesbebyggda områden gick de överklaganden ihop i gemensamt motstånd. Det blev allt svårare för kommuner att planera underlag för skolor, friskolor eller andra sociala institutioner när planprocesserna drogs ut i det oändliga.
Mindre byggaktörer saknade resurser för långa och mer komplicerade processer och till slut drog sig investerarna sig ur och satsade istället på andra platser. Mönstret upprepade sig och nya lokala politiska partier föddes ur en soppa av miljöanpassade bevarar-iver och en jante-lagom mentalitet som romantiserade parasiterande glesbygdsområden nära storstäder!
På det kom den lokala medieövervakningen, som enligt deras journalistiska inställningar frammanar uppmärksamhet om den stackars lilla människans kamp mot auktoriteter, och ställde sig på gnällarnas, de förändringsrädda, de som förlorar sina utsikters sida, det vill säga på nimbysarnas sida. Hur eller var någonstans dessa nimbysars avkommor kommer att bo är det inget de lokala medierna bryr sig om då det är morgondagens problem och inte dagsaktuella!
Är det en självklarhet att som boende bestämma vad som ska byggas i sin omgivning? Nu för tiden bor man statistiskt sett inte lika länge på samma adress som man gjorde förr. Flyttkedjorna är betydligt längre idag, ändå ska man tillsammans med grannarna bestämma hur hela området kring sina bostadsrätter eller villor ska se ut i framtiden?
Inte ens studentbostäder, som ju är tidsbegränsade boenden, får byggas var och hur som helst trots den akuta bristen. Med hjälp av de allt högre kraven som bostadsbyggandet ställs inför kan nimbys nämligen dra fördel av dessa. Bullernormer är ett exempel på det och lyssnar inte behörig beslutsinstans på nimbysarnas kritik vänder de sig gärna till de nya lagarna.
Långa planprocesser med snårigt och tidskrävande regelverk, tillsammans med obefintlig konkurrens, har ökat byggkostnaderna och när man lägger överklaganden till flera instanser på det skenar kostnaderna givetvis ännu mer. Sammantaget kan en alltför tidskrävande, oviss och pessimistisk stadsutveckling resultera i att innovation, investerarviljan och kompetenskraven flyttas till andra platser. Finns det inga studentbostäder där finns de kanske på andra håll tänker blivande talanger.
En stad där det råder kraftig folklig ovilja till utveckling är ingen stad man vill satsa pengar på och förlorarna blir de nya generationerna!
En stad måste få bränsle för att inte stagnera och detta exempel har jag illustrerat här nedan:
Vad ska en stads blodådra innehålla? Jo, en viss täthet, innovationskraft och delaktighet från dess invånare! Stockholm har inte alltid växt såsom den gjort senaste decennierna. Vid slutet av den katastrofalt dåliga stadsplaneringen som karaktäriserar miljonprogrammet sjönk innerstadens befolkning drastiskt!
Stadskärnan utarmades, folk blev allt mer bilberoende och infrastrukturkostnader nådde astronomiska siffror. Folk kände sig inte delaktiga, staden förlorade kompetens och flyttade till kranskommunerna. Stockholm nådde tillväxt först i slutet av 90-talet och i mitten av 2010-talet nådde staden en rekordhög folklig tillväxtfaktor för att nu åter se den sjunka igen! Hur kommer det sig tror ni? Jo, allt det som jag skrivit om här förstås!
Nedan: graf som visar folkmängdsökningen i Stockholms län och kommun.
Grafen med länets befolkningsökning visar exakt vad som händer när stadskärnan utarmas. Ett liknande scenario har hänt med Gamla stan, som hade som mest en befolkning på 14 000 personer under 1600-talet men som idag har lika många boenden som på 1200-talet d.v.s 3000 personer. Dock vet vi att stadsdelens stadsplan aldrig skulle få godkänt i någon nämnds instans idag då det inte hade klarat varken buller- eller skuggkraven!
Nimbys hade skrikit sig hesa över att barnen inte skulle ha sina 40 m2 lekyta och utsikten från kyrktornen skulle förstöra stadens övriga siluett! Det är tur för oss att man inte hade dessa totalt oflexibla I-landskraven på den tiden för då hade vi väl inte haft så många turister idag?
Vad ska man svara sina barnbarn när de frågar oss gamlingar hur Stockholm en gång såg ut innan staden sprangs om av andra större växande städer i riket och kring Östersjön?
-Jo, det var en gång en praktfull stad långt upp i norr. Den växte och blev allt vackrare ända tills några tyckte att dess skönhet skulle bevaras i ett majestätiskt ögonblick av impression och evig lycka.
-Hur gick det med det?
-Hälften flyttade ut……
I min mening är begreppet nimby samhällets farligaste gissel, ett verktyg för tillbakagång och stagnation och något man måste börja bekämpa hårt innan det blir för sent. En stad är aldrig färdigväxt!
Oscar Freyre
Stora bilden: Liljeholmskajen är ett bra exempel på hur innerstaden kan växa utåt!
Du drar alla Nimbys över samma kant. Det finns gott om ”dåliga” Nimbys som du beskriver. Men det finns även de som kämpar förtvivlat på att bevara en god boendemiljö. De nimbys som vill ha en ömsesidig dialog med kommunen och byggherrar så att man bygger sansat. I mitt när område i söderort, har man klämt in bostadshus på varje lite grön plätt. Husen överskuggar redan gamla hus eller så ligger dessa nya hus väldigt nära hårt trafikerade vägar. Det ser bara löjligt och fult ut. Man kan inte jämföra dem med Lijleholmskajen som var stadsplanering för ett helt kvarter? Det här är ”kläm-in-så-många-lägenheter-du-kan-på den-här-tomten.”. Är det då negativt att nimbys protesterar mot denna galenskap.
Nibmys finns i alla former de är inte bara av ondo så som du beskriver dem. Anser nog att sådana som DU är minst lika farliga när det gäller samhällsutvecklingen som Nimbys. Problemet är när ingen av oss lyssnar på den andre, det är då det blir farligt.
Vill man inte lyssna eller förstå, då uppstår det konflikt. Den som vinner är den som kan lobba mest för sina idéer samt den som kan kontrollera sociala medier. Det handlar om att få politikerna på sin sida.
Kan man däremot sitta ner och hitta gemensamma lösningar så vinner båda på det. Eller båda blir lika sura. Ingen gillar att kompromissa. Byggherrar vill tjäna så mycket stålar som möjligt. Politiker vill ha så många bostäder som möjligt. Nimbysarna vill ha en så dräglig boendemiljö som möjligt. Ekvationen går inte ihop. Man kan inte äta kakan och samtidigt ha den kvar.
Det planerar att bygga ett 13 våningshus utanför mitt hus. Jag bor högst upp i ett sjuvåningshus. I princip kommer jag kunna stå på balkongen och pissa på grannhusets fönster när det väl är färdigt. Det sjukaste är att man behöver inte bygga så nära vårt hus. Man behöver inte bygga så högt heller. Men ändå tänker man göra det. Jag har skickat in ett motförslag, men det har ignorerats.
Så Nimbys är inte farliga så som du säger. Vi är en naturlig motpol till sådana som dig som inte vare sig vill lyssna eller förstå. Om ni ändrar er så ändrar vi oss. Svårare än så är det inte.