Norra Danviksbron ska renoveras och behållas i en framtida trafiklösning omkring Danvikskanalen i Stockholm. Det innebär att stora delar av konstruktionen kommer att bytas ut, sannolikt för att säkra den fortsatta driften undan alla utmattningsfenomen. Bron är nämligen hundraårig, byggd 1917-22. Dess utseende ska behållas, som sägs vara ”unikt och av stort historiskt värde”.
Det senare kan man instämma i, men den rörliga bron är av typen J B Strauss (pat. 1906), en klaffbro som det finns en del av runt om i världen. Även i Stockholm finns det ytterligare en sådan, nämligen i Gamla Lidingöbron från 1925. Tyvärr har denna inte varit i funktion på årtionden, trots beslut i Vattendomstol, beroende på att den Tekniska förvaltningen i kommunen inte förstått betydelsen av systematiskt underhåll. Förklaringen till att åtskilliga äldre broar i världen, en del från 1800-talet, fortfarande är i bruk är att dessa vårdas enligt ett löpande program. Detta gäller i synnerhet för rörliga delar.
Rivningsbeslut
Men enligt beslut från 2012 ska Gamla Lidingöbron rivas då den nya Lidingöbron, en smäcker betongbro, tas i full drift senare i år. Då blir Danviksbron faktiskt unik, åtminstone för Stockholms-området. Mot rivningsbeslutet har Byggnadsvårdsföreningen riktat kritik med påståendet, att den kulturhistoriska värdebeskrivningen (Gamla Lidingöbron, Lidingö stad 2011-12-28), som utförts av AIX Arkitekter, inte beaktats. Samma uppfattning framfördes sedermera av Stockholms skönhetsråd, vars yttranden alltid känns viktiga. Dessutom nedvärderade man den nya betongbron, oberättigat kan det tyckas. Här spelar aversionen mot materialet en ful roll.
Men de tekniska lösningarna är i detta fall intressantare än estetiken. Förutom klaffbron för den tvärgående marina trafiken har den långa bron (825 m) en fackverksbåge (typ Sichel) med 140 m spännvidd över ett större djup och dessutom inlagda leder av Gerber-typ i de många spannen för att undgå temperaturberoende spänningar. Fackverksbågen har sin styrka av orubbliga stöd (enfalt statiskt obestämd), vilket i detta fall ordnats med kraftiga dragband, som dessutom bär farbanan mellan stöden.
Men inte heller fackverksbågen är unik för Stockholm – i gamla Årstabron (1929) finns en sådan med spännvidden 151 m, elegant designad av arkitekten Cyrillus Johansson, ironiskt nog själv boende på Lidingö. Dess orörliga stöd vilar mot yttre tunga kassuner. Bron är nyligen renoverad. För en internationell utblick på denna brotyp hänvisas till min artikel ”Fackverksbågen – en aktuell konstruktionstyp?” (Stålbyggnad 2/2011).
(Själv har jag en gång föreslagit, att Gamla Lidingöbron bevaras och bebyggs enligt förslag av arkitekten Thomas Sandell. Men tre broar över sundet till Lidingö blir för mycket. En undersökning av den gamla brons grundläggning har också avslöjat, att de mantelgjutna betongpålarna är svårt angripna och knappast kan ersättas med rimlig insats. Det blir nog svårt att motsätta sig rivning.)
Äldre typer av klaffbroar
En klaffbro kan vara ensidig, som i fallet Danviksbron och även Lidingöbron, eller dubbelsidig som t ex i Tower bridge i London. Joseph Strauss övertog en teknologi, som han förenklade genom att tillföra betong i motvikten i stället för järn och låta bron rotera runt en horisontal axel i farbanans höjd. Han byggde klaffbroar som enkla fackverk, vilket var ekonomiskt och effektivt. Resultanten till egentyngd och motvikt skulle falla ett stycke ut på bron vid ensidig konstruktion, vilket leder till tryck mot det motsatta stödet, medan den måste falla nära rotationsleden vid dubbelsidig konstruktion för att undvika parasitära dragkrafter i brons längdriktning. Fanns det några föregångare?
Redan 1893 patenterade en amerikansk ingenjör, William D Scherzer, en typ av klaffbro, som bygger på rotation omkring en axel ovanför trafiken (rolling lift). Även denna bro har en motvikt för att underlätta rörelsen. Denna påminner om gungstolens vaggande fram och tillbaka. Den marknadsfördes länge för den rotation som förde tanken till hjulen på fordonen i trafiken. Brons komplicerade form gjorde den relativt dyrbar i tillverkning men den var pålitlig i drift. Ett berömt exempel är Pegasus bridge, som erövrades på morgonen under D-dagen 1944, vilket underlättade framryckningen i Normandie.
En mer komplicerad rörelse utfördes med klaffbron av Rall-typ, patenterad 1901. Denna kombinerade rotation med horisontell rörelse (rolling lift with longitudinal motion), vilket kan vara till fördel då man önskar öppna genomfarten utan alltför stor rotation. Uppfinnaren, Theodor Rall, var optimistisk men fick uppleva stort motstånd på marknaden, där man efterlyste förenklingar, som kom först med Strauss. Endast en bro av Rall-typ existerar idag, Broadway Bridge i Portland, Oregon.
Bo Göran Hellers