Segregation sker på många olika sätt och kan innebära olika saker men rent krasst innebär det ett ”vi” och ett ”dem”. Inom samhällsplaneringen kan segregeringen vara speciellt framstående då det är med en god samhällsplanering vi ska motverka och planera för minskad segregation och en ökad mångfald och inkludering. I Sverige är vi väldigt bra på att tala, skriva och ha åsikter om segregering, stort som smått men vi gör ofta inte så mycket mer än så. Vad sker egentligen praktisk, där ute i verkligheten?
Ta exempelvis tåg problemen runt påsk i år, ett stort banarbete är planerat vilket påverkar människor möjlighet att åka hem till nära och kära. Helt plötsligt gör vi det svårt att resa hållbart en storhelg och många, inklusive mig själv, väljer ett mindre hållbart alternativ, bilen. Samma tanke slog mig såhär precis efter att alla sportlov tagit slut, alla resor mot de mer norra delarna av landet. Det blir alldeles för tydligt hur infrastrukturen är sämre, en europaväg i samma skick som en vanlig lite landsväg i Stockholmsregionen? Vägar, järnvägsspår och annan infrastruktur är så bristfällig att det inte är konstigt att klyftan växer mellan den evigt moderniserade staden och det bortglömda landet. Det är i dessa stunder konkreta handlingar krävs för att bygga framtidens hållbara samhälle, utan att tinga folk till urbanisering.
Ibland kommer jag på mig själv med att irritera mig över förseningar i kollektivtrafiken eller att bussarna inte går tillräckligt ofta för att passa just mitt personliga rörelsemönster men efter en vecka på en av de finaste platserna i Härjedalen så slog tanken mig att det finns så många människor i vårt avlånga land som inte ens har någon kollektivtrafik att klaga på. Människor som är beroende av sin bil eller andra färdmedel som vi i storstäderna vill bygga bort, förbjuda och göra dyra att äga. Något vi inte kan göra utan att tillämpa hållbara alternativ över hela landet, för alla människor!
Jag är hoppfull och tror såklart att dessa frågor och problem inte är någonting du som läsare är helt omedveten om men det är viktigt att tänka på och jobba för. Ett samhälle är till för alla människor som förväntas bidra och vara en del av det. Att minska segregering och öka mångfalden innebär också att lyssna och se dem som allt för ofta blir bortprioriterade för storstadens framgång. En lärare sa till mig en gång att utan landet kan inte staden leva och dem orden kommer jag definitivt ha med mig ut i arbetslivet. Hur ska samhället fungera om vi utesluter stora delar av det? Hur ska vi skapa mångfald om vi redan i det tidiga skedet i planeringen exkluderar? Får jag säga min åsikt, vilket jag redan gör i och med detta inlägg så är 2019 handlingens år. Det är nu människor, beslutsfattare och politiker äntligen förstår hur viktigt det är med hållbarhet. Det är inte längre ett ord utan mening utan det är framtiden. Utan inkludering har vi ingen hållbarhet och utan hållbarhet har vi ingen framtid, vi har inget samhälle och vad ska vi då göra?