En skada, omfattande hela eller delar av en byggnad, kan uppkomma av flera skäl. Följande analys grundas på vår work-shop, litteratur och framför allt egen erfarenhet:
- grova fel, i form av förväxling, felräkning, slarv, feltolkning av stämplad lastkapacitet (för åtskillig utrustning och vissa produkter har en övergång till SI-enheter ännu inte genomförts) – denna typ av fel har psykologiska orsaker och måste upptäckas och motverkas genom extern kontroll (egenkontroll räcker inte och intern kontroll inom ett fast arbetslag, där medlemmarna litar på varandra, är farlig). A Bjerhammar (1958) kallar felen ”onödiga”, vilket låter sig sägas. Även L Östlund (1982) har spekulerat omkring begreppet i samband med de omfattande förberedelserna inför BKR (1994). Dess teoretiska grund har utvecklats av P Öfverbeck (1979). (Varför har denna teori inte förts vidare – är det en återvändsgränd?) Grova fel har oftast sin grund i otillräcklig träning. Blivande ingenjörer bör övas på att uppfatta storleksordning, avrundning och signifikans. I de snabba räknedosornas och datorernas tid har detta blivit än viktigare – siffrornas mångfald är förledande – det gäller att sovra och värdera.
- val av felaktig eller ofullständig modell för beräkning av inre påkänningar för dimensionering, vilket kan bero på otillräcklig kunskap om statiken för den aktuella strukturen. Detta har särskild tillämpning på betongkonstruktioner, där sekundära spänningar uppkommer vid förspänning eller sektionsändringar, för vilka man måste tilläggsarmera utöver nödvändig grundarmering. (I utredningar efter en del misslyckanden har anförts, att sådana skulle bero på ofullständiga bestämmelser, eller att bestämmelser saknas, vilket är en dålig ursäkt.)Och är konstruktionen stabil? Även denna fråga är problematisk – är den valda modellen korrekt? Det räcker med att t ex avlägsna ett sidostöd, i samband med ombyggnad, för att förändra svaret på frågan, inte marginellt utan fundamentalt.
- underskattning av rörlig last eller uppkomsten av oförutsedda lastfall (ex underskattning av snö- eller vindlast (även dynamisk, trots bestämmelser), oförutsedda trängsellaster på utkragande eller andra känsliga konstruktionsdelar m m). Man bör dessutom göra klart vad konstruktionen ska förmå: ska den klara en påkörning av ett tungt fordon, eller kan risken för detta byggas bort? Vad händer vid en inre eller yttre explosion? Kan strukturen förses med extra vridstyvhet för att klara oförutsedda händelser eller överpåverkan? (Minns gärna H Nylander: ”Det finns för lite vridstyvhet i landet”.)
- överskattning av lastkapacitet, beroende på inverkan av geometriska avvikelser (ex parasitmoment, snedställning, kompenserande kraftpar som måste balanseras), nedsättning över tid av hållfastheten i material och förband beroende på korrosion och på utmattning av lastväxlingar. (Utmattningseffekter är väl belagda för stål men fortfarande sämre för betong, där bestämmelserna är relativt grova och besvärliga att tillämpa.) För träkonstruktioner måste krypning under långvarig last beaktas särskilt liksom inverkan av omgivande miljö, särskilt fukt, vars nedbrytande effekt kan vara kritisk för lastkapaciteten.
- strukturförändringar i samband med olyckor, t ex brand eller vid ombyggnad, vilket lämnar en reststruktur med osäker lastkapacitet. (Det är ett känt faktum, att alltför liten uppmärksamhet ägnas åt ombyggnadsfrågor, trots goda akademiska insatser. Dess volym på den svenska marknaden är växande. Intresset bör riktas mot statik och stabilitet samt erforderliga motåtgärder.) Denna punkt omfattar speciellt säkerhet mot fortskridande ras, vilket kräver att en lokal skada på en elementbyggd struktur (stomme) ska begränsas (har tillämpning på den pågående upprustningen av miljonprogrammet, varav omkr 15% av lägenheterna är elementbyggda, d v s mer än 100 000 lgh). Denna punkt har lyfts fram i ett reportage i Byggindustrin (31/2014), vilket väckte en del uppmärksamhet. Kommer åtgärder nu att vidtas? Kommer Boverket att utge en lämplig rekommendation (i skrift) på åtgärder för de fastighetsbolag, som sysslar med upprustning av det elementbyggda bostadsbeståndet?
- även undervisningen bär skuld för att skador uppstår – genom att inte träna ingenjörerna att tänka i brottgränstillstånd, annat än för sektioner i samband med dimensionering – träningen borde omfatta alternativa brottanalyser för hela strukturer, vilket skulle kunna leda till identifiering av känsliga element och förband (förbindningar, knutpunkter), som lämpligen ska ges högre brottsäkerhet i en sorts riskutjämning över hela strukturen (jfr passningsräkning av Carl Forssell!). Demonstrationer av inträffade skador, stora och små, kan förmedla en känsla av verklighet och risker med en konstruktion inför ungdomar under utbildning – speciellt arkitektyrket har en dragning åt fantasi som bör stimuleras och ändå tyglas genom att framhålla begränsningar – därför behövs ingenjörer i nära samverkan med arkitekter för att öppna möjligheter och åstadkomma kloka lösningar, som bygger på säker funktion.
Referenser:
Bjerhammar, Arne: Felteori, Stockholm 1958
Öfverbeck, Per: Control and Gross Errors, TVBK-3005, Lund 1979
Östlund, Lars m fl: Tillförlitlighet och kommunikation i en datoriserad byggbransch; nuläge, framtid, forskningsbehov, Lund 1982
Bo Göran Hellers är professor emeritus från avdelningen för konstruktionslära, arkitekturskolan, KTH
Foto Silvia Brazzoduro/Unsplash
Tack, Bo Göran.