Under året har jag hört fler och fler röster höjas för vad en hållbara stadsutveckling egentlig är. En utveckling som inte handlar om att bygga nytt, utan om att använda det befintliga beståndet på ett effektivare sätt. Här måste ett bredare perspektiv belysas och det är om Hela Sveriges överlevnad.
Det kan låta konstigt att det idag rivs i bostadsbristens, kontorsbristen och det transaktionsintensivas Sverige, men det gör det. Om vi backar bandet till flyktingkrisen så såg vi hur Sveriges mindre attraktiva kommuner fick sig en injektion av statliga medel, ökad köpkraft, nya arbetstillfällen, fler jobb och framtidstro. Hela Sverige lever dock inte, och denna ”konstgjorda” andning upphörde både tack vare de strukturer som gynnar större kommuner på bekostnad av de små, samt att politiken gått Sverigedemokraternas vägnar och vänt kappan efter vinden. Där vi idag ser människor utvisas på helt absurda grunder.
Många små kommuner, exempelvis de i hela Västerbottens län, vill ta emot fler nyanlända. De vill och kan revitalisera sina ekonomier. Det finns massvis med goda exempel på det sedan flyktingkrisen 2015, men det har till viss del satts stopp för på grund av Bosättningslagen.
Tanken var god med bosättningslagen. Alla kommuner skulle bidra, men har slagit fel mot kommuner som vill ta in fler. Antalet personer som kommunerna ska ta emot ska nu stå i proportion till andra kommuner. Det som hänt är att vi idag hör talas om alla kommuner som inte vill ta emot nyanlända. De i regel och historiskt politiskt blå kommuner som inte velat ta emot och röda kommuner som gjort det. Efter bosättningslagen så har denna lag visat hur kommunerna varit olika redo för att ta tag i arbetet som krävs[1]. Folk blir rosenrasande när Nacka kommun, som sålt ut sin allmännytta, följer lagen genom att köpa villor för att husera nyanlända, men ingen talar om de avfolkningskommuner som Filipstad och Hagfors där man är inställd på att riva lägenheterna nu när migrationsverket slutar hyra lägenheterna till flyktingar[2].
Bosättningslagen var rättviseåtgärd med goda intentioner, men var nog fel väg att gå när den begränsade möjligheten för de kommuner som vill ta emot nyanlända att göra det. Det borde tvärtom ha satsats på ett stärkt kommunutjämningsystem som ser till att dessa kommuner inte faller mellan stolarna. Vilket riksrevisionen påpekar i sin rapport där de sammanfattar att 245 av 290 kommuner får någon miljard för lite i utjämning[3].
Samtidigt behöver vi invandring. Vi behöver alla de människor som utvisats på banala grunder. Det tar idag i genomsnitt 5 år för varannan nyanländ att komma in i arbete. Det är cirka 13 år snabbare än vad det tar för våra barn att utbildas inför arbetslivet. Arbetsförmedlingen skrev i sin rapport ”generationsväxling” 2010 hur 1,6 miljoner pensionsavgångar ska göras till 2025. Istället för att satsa på att Hela Sverige ska leva och hjälpa flyktingar att komma in i vårt samhälle för att bidra, så vill man höja pensionsåldern och låta avflyttningsorter gå sitt öde till mötes.
Vi måste börja slå flera flugor i en smäll och tänka hållbart på riktigt. Vi måste stoppa rivningarna, vi måste hjälpa småkommuner på fötter igen och vi måste få upp integrationstakten istället för att strypa vägarna in till vårt land om vi vill ha en fungerande arbetsmarknad och välfärdssamhälle i framtiden. Hela Sverige kan leva om vi använder det som finns där det finns och strukturerar om för att alla ska få samma förutsättningar var de än bor.
[1]https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/kommuner-vill-ta-emot-fler-flyktingar-men-lagen-satter-stopp
[2]https://www.google.com/amp/s/amp.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/rivningar-vantar-nar-migrationsverket-lamnar
[3]https://www.expressen.se/nyheter/lofvens-skatteutjamningssystem-sagas-kommuner-far-for-lite-pengar/
Foto: Crawford Jolly / Unsplash