Jag är statstjänsteman, en mycket stolt sådan som ägnat majoriteten av min karriär åt att tjäna det samhällssystem vi gemensamt valt, byggt upp, utformat och utvecklat. Ibland fungerar det bra, ibland mindre bra, och tro mig, jag har goda erfarenheter av båda delar och alldeles säkerligen är jag, när jag skriver denna krönika, färgad av mitt eget karriärval och mina känslor och tankar om den sektor jag valt att arbeta för 40h i veckan och ibland betydligt mer än så.
Det har länge fascinerat mig på vilka sätt den fysiska miljön påverkar oss. Den bebyggda miljö, skogen, haven och bergen samt de mellanrum vi skapat mellan de bebyggda miljöerna. Jag har frågat mig hur vår sinnesstämning, vår energi, vår motivation och rent av människans allmänna välmående påverkas, och jag har frågat mig om den fysiska miljöns påverkan dessa kan skifta över tid.
Dessa funderingar har legat till grund för mina tidiga val av studier i samhällsplanering och statsvetenskap med exempelvis fältstudier i Sofia som syftade till att undersöka om de nu kvarvarande byggnaderna från socialismens tid fortfarande behöver symbolisera hemskheter eller om de idag kan stå för annat och därmed oproblematiskt, i relation till påverkan av det allmänna välmåendet, kan användas till andra saker än de först byggdes för? De senaste åren har också dessa frågor varit i ropet ur många olika perspektiv; planera för mer fysisk aktivitet, för rekreation, för högre trygghet, för inkludering och inte minst för goda hälsobringande bostäder. Vid sidan av detta har dessutom själva arkitekturens skönhet eller icke skönhet, och dess definition inte minst, debatterats och diskuterats flitigt.
Många dagar var vecka smiter jag in på ett sådant där ställe där människor lyfter skrot, svettas, cyklar stillastående i grupp och kanske drömmer om beach 2020 eller om för en gångs skull uppfyllda nyårslöften. Mitt ”hemmagym” är relativt stort till ytan och ett av rummen har ett gäng fönster som vetter ut mot en bakgård med parkeringsplats och godsmottagning med lastkaj. Här finns containrar, balade kartonger och parkerade bilar omringade av höga staket. Nog så, en ganska välordnad bakgård, men det finns en funktion till på denna plats. I ena hörnet av bakgården finns en entré till en offentlig verksamhet för individer i behov av samhällets stöd. På min sida glasfönstret leder mina funderingar denna vinter till dessa personer och den signal samhället som dem står i så stort behov av sänder. Jag tror vi alla är överens om att verksamheten som döljer sig på denna bakgård utgör en viktig del av vårt gemensamma sociala skyddsnät som vi länge varit stolta över och som vi alla är med och bidrar till.
Många av dem som söker sig till just denna verksamhet är individer med liv som både är krisartade och kaotiska, personer som behöver möta någon som ser dem och behandlar dem med respekt. Någon som förstår deras situation och som kan putta dem åt rätt håll. Men vad gör det med en människa att bli anvisad en oansenlig entré på en bakgård på en avsides plats? Vilken reaktion kan vi förvänta oss av en person som i det geografiska rummet behandlas som om det är någon vi vill dölja?
När jag skulle börja på en ny arbetsplats frågade min blivande chef om där fanns en klädkod svarade han att ”nej, ingen uttalad checklista […]. Men vi klär oss av respekt för ämbetet och de[m] vi arbetar på uppdrag av och för”. Jag tror inte heller på strikta uniformer, men vem vill möta en tjänsteperson i trasiga kläder och nedsjunken sittstil? Nej, jag tror vi alla faktiskt förväntar oss att personen visar respekt inte bara inför sitt ämbete och den myndighetsutövning hen arbetar med, men också respekt för personen hen har framför sig.
När jag tittar ut genom fönstret mot bakgården funderar jag på vad som hände med myndigheternas känsla för arkitektoniskt uttryck? Jag tror inte vi ska gå tillbaka till en tid då myndigheterna aktivt ville signalera tung, grå makt eller ingjuta vördnad och rädsla hos besökarna. Det synsättet har vi lämnat, men slängde vi samtidigt ut den ömsesidiga respekten med badvattnet?
Kanske är det dags att fundera på en klädkod för offentliga byggnader och miljöer? Kanske borde den fysiska miljön, inomhus liksom utomhus, precis som tjänstepersonens klädsel, signalera respekt för ämbetet och uppdraget som verksamheten är satt att utföra? Och, jag menar inte bara för verksamheter som möter individer i en tråkig fas av livet, utan alla offentliga verksamheter som möter enskilda medborgare och invånare i vardagen.
Jag tror som skrivet inte på strikta klädkoder, men jag tycker det är dags för en diskussion om en lägstanivå för offentliga byggnader och miljöer.
Lillemor Hult
Mycket fint skrivet!
Kan bara hålla med om att våra byggnaders yttre har en stor vikt i den känsla vi får av att vistas bland dem och hur vi agerar som personer när vi väl kliver in. Det underlättar troligtvis den personal som arbetar därinne ifall folk med sina ärenden bemöter personalen med en något gladare eller lugnare attityd.