Jullovet har kommit och gått. Jag spenderade det i ett hus i Skåne där generationer före har passerat. Närvaron av mina döda släktingar är högst påtaglig där – ärvda badrockar och möbler, fotografier, och känslan av att deras själar också gärna vistas där. Att få vistas på en plats där man själv har en historia är stärkande och ger en känsla av tillhörighet.
I husets linneskåp finns handvävda lakan av hög kvalitet från sekelskiftet för över hundra år sedan, somliga med knypplade band, och gamla linne handdukar med monogram. Skåp fulla av kvinnokraft.
Dessa lite udda ting får mig att tänka på hur vi hanterar gamla eller kanske uttjänta saker. Min vän Beas mormor Gulli hade en vacker ask med etiketten: ”snören för korta för att användas” och vännen Idas sömmerska Billie närmar sig 80 men trollar fortfarande med tyger: de slitna manschetterna på en 30-årig Stenströms skjorta sprättas upp längst ut, viks in och sys ihop och blir som nya. Många hade kastat den skjortan. Få hade tänkt tanken att göra om den till fönsterputsartrasor.
Var på resan framåt i tiden förlorade vi förmågan att ta tillvara på resurser? Både människor och materiella sådana. Avfall har nu börjat ses som en resurs. Till exempel har EU lanserat ett nytt förslag till en mer cirkulär ekonomi som bl a innebär att produkter ska få längre livslängd och att minst 75 procent av förpackningsavfallet ska materialåtervinnas år 2030.
Var det i samband med att den Stora Accelerationen startade 1950 som vi började förlora vår förmåga att se? Den enorma ekonomiska utveckling vi sett på jorden sen dess har varit fantastisk på många sätt men till ett högt pris. Vi vet nu att hela våra samhällen måste transformeras – förändras i grunden. Den digitala utvecklingen har skapat otroliga möjligheter för oss att hålla kontakten och uttrycka oss över hela jorden men fortfarande har vi svårt för att connecta till andra människor. FNs nya hållbarhetsmål (Global Goals) behöver vi ta itu med ASAP – men hur ska vi lyckas med dem då vi är så bortkopplade från varandra och naturen men så uppkopplade på alla andra sätt?
Jorden står inför enorma utmaningar och det lilla landet Sverige likaså. Hur kan vi ta tillvara på de 160 000 människor som kommer till Sverige i hopp om ett annat liv? Vad kostar utanförskapet? Hur skapar vi möjligheter för att de ska känna sig inkluderade i vårt svenska samhälle? Jag tror att vi behöver tänka mer som Mormor Gulli och sömmerskan Billie.
Vi har t.ex. stora textila flöden i Sverige – enligt en av Vinnova finansierad studie gjord åt Innovatum av konsulten Anna Brismar kasseras det minst 500 ton textilier per år. Dessa består huvudsakligen av bomull från tvätterier som härrör från hotell. Många av dessa kasserade handdukar och lakan är det inget större fel på utan de skulle kunna användas igen i nya former. En stor del av dessa kasserade textilier förbränns idag. Oförsvarligt – bomull är världens törstigaste gröda – vi eldar upp vatten!
Tänk om man kunde ta tillvara på båda dessa resursflöden! Det finns många i Sverige som sitter på rik hantverkstradition: de kan sy, brodera och väva.
Det är en mycket arbetsintensiv process att hantera kasserade textilier om man ska göra nya produkter av dem. Genom att skapa samarbeten mellan Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, tvätterierna och tillverkande företag borde ett antal nya arbetstillfällen kunna skapas. Detta vore ett projekt i sann cirkulärekonomianda.
Våra samhällen står inför en nödvändig och brådskande transformation men det räcker inte med att enbart ställa om våra samhällen till en cirkulär ekonomi. Vi behöver förstå att gränser mellan olika discipliner och yrken behöver suddas ut för att ett samhälle som inkluderar alla kan byggas. Vi måste förhålla oss till de gränser planeten har. Vi måste skapa s k mervärden – sånt som inte alltid direkt kan mätas i pengar – och ta hänsyn till de ekologiska, ekonomiska och sociala dimensionerna. Entreprenörer är bra på att ”think out of the box”. Nu behöver vi även ”think outside of the circle”. Lyckas vi med detta kommer vi att få ett samhälle som även Mormor Gulli skulle känna sig hemma i.
Caroline von Post, grundare av Stormie Poodle