Ibland behövs nya begrepp för att vi ska kunna föra en mer konstruktiv debatt. I en kommande rapport om socialt hållbar bostadsförsörjning[1] inför vi begreppet Basbostad. Äldre läsare associerar säkert till KFs möbelserie BAS som lanserades i slutet av 70-talet. En Basbostad definierar vi som en bostad som har en bra teknisk kvalitet – det lönar sig ju inte att bygga bostäder som snabbt kräver stora underhållsinsatser – men som är designad för en person som vill lägga sina pengar på annat än sin bostad. Exakt vad en basbostad ska innehålla måste naturligtvis bestämmas av vad den aktuella målgruppen värderar, men det är klart att det bl a handlar om mindre ytor per rum, mindre förvaringsutrymmen och enkel standardutrustning i kök och badrum. En utmaning för våra arkitekter är att designa dessa basbostäder så att de fungerar så bra som möjligt men samtidigt hålla kostnaderna nere.
En tänkbar strategi när man ska bygga en mer blandad stad är att komplettera ett område med det som inte finns. Är det mest flotta dyra bostäder ska vi komplettera med basbostäder. Finns bara hyresrätt ska vi komplettera med bostadsrätt, etc. Vi argumenterar dock i vår rapport för en alternativ strategi som innebär att allt nytt ska vara blandad. Inriktningen ska vara att det i varje projekt/byggnad ska finnas basbostäder och lyxbostäder, hyresrätt och bostadsrätt, i varje lite större område som byggs ska det finnas både flerfamiljshus och enfamiljshus.
Om jag ser på det som byggs i Farsta, en förort i södra Stockholm där jag bor, så finns det ur detta perspektiv två brister. Det första är att det saknas både basbostäder och lyxbostäder. Allt är ”mitt-emellan” – inga lyxbostäder med takterrass och jacuzzi i badrummet, och inga basbostäder som pga sina egenskaper blir billigare än andra. Den andra bristen är att man inte tar tillvara det som just är speciellt med Farsta – blandningen av flerfamiljshus och enfamiljshus. Allt nytt som byggts och som planeras är flerfamiljshus.
När det gäller blandning av hustyper kan det styras i detaljplanen. Är det kommunal mark kan krav ställas på blandning i andra avseenden. Men det behövs bättre styrmedel för privat mark så att kommunen kan kräva både en blandning av upplåtelseformer, och att hela spektrat från basbostäder till lyxbostäder finns med i ett projekt även på privat mark.
I det gamla arkitektmanifestet ”Acceptera” från 1931 var ett av slagorden ”Ersätt billigt och dåligt, med billigt och bra”. Med tanke på debatten idag borde kanske slagordet vara ”Ersätt dyrt, dåligt och segregerat med bra, både dyrt och billigt, och blandat”. Snart ska det utses en Riksarkitekt och det borde vara högsta prioritet för denne att ta itu med just denna utmaning. Hur ritar vi bra basbostäder? Hur designa kostnadseffektiva flerfamiljshus med en blandning av lyx och enkelt? Och radhuslängor med en samma blandning. Hur designa kvarter med både enfamiljshus och flerfamiljshus?
[1] ”Socialt hållbar bostadsförsörjning i Stockholms Stad: Alternativa strategier”. Hans Lind & Thomas Kalbro, skriven på uppdrag av Stockholm stads hållbarhetskommission. Offentliggörs 8/5.
Det döljer sig något viktigt som måste uttalas i Hans Linds text. Gammalt och nytt. När vi formulerar slagord som ”ersätt” måste vi tänka oss för. Bland det som arkitekterna bakom manifestet ”Acceptera” ville ersätt finns inte så sällan det som vi idag sätter värde på; estetiskt och ekonomiskt. Lind utgår från våra föregångare för att förklara vart han vill. Så som vi alltid måste göra. Vi förstår livet baklänges men måste leva det framlänges som Kierkegaard säger. Då gäller det att använda spåren av våra föregångare och bevara och utveckla de byggnader och miljöer vi har. Om inte annat så för att de som ska bo i det vi bygger ska förstå sitt och samhällets liv. Eller för att riva och bygga nytt är en miljömässigt dålig idé.
Jag håller med om utmaningen för riksarkitekten men vi måste tala om hur vi uppnår det som är ”bra” och ”blandat”. Det är bråttom att bygga bostäder men det är viktigt för framtiden också. Vi måste tänka i tid.
Om man gör som Peter Eriksson förra veckan och besöker en stad som faktiskt har lyckats skapa ”den europeiska blandstaden” i sina nya stadsdelar, inser man att artikelförfattaren inte är i närheten att förstå vad det är som skapar en blandad stad. Han verkar tro att det är en designfråga och inte en incitamentsfråga.
Jag kan ge honom rätt i att det är väsentligt att kommunerna använder sitt planmonopol på ett klokt sätt och möjliggör att kontor och bostäder kan samexistera med varandra och med butiker, hantverk och småindustri inom samma fastighet. Är kommunen markägare är den andra kommunala uppgiften att dela upp marken i tillräckligt små tomter för att de som bygger för att de vill ha ett hus (och inte för att tjäna en massa pengar) kan hitta en passande tomt. Om marken sedan tilldelas den som har idéer och som med sitt projekt på olika sätt kan göra nytta för samhället kommer även andra kommuner att se hur byggherrar med helt olika incitament och drivkrafter bygger helt olika byggnader vägg i vägg med varandra. Hur bortenvåningarna i mycket större utsträckning fylls med varierande verksamheter och hur vi (särskilt om vi lyckas vända på trafikmaktordningen till bilarnas nackdel) får ett liv i våra stadsdelar som vi inte sett sedan mellankrigstiden.