Arkitekturdebatten av idag har aldrig varit starkare! Nåväl, åtminstone inte under de två – tre senaste decennierna. Det måste ha varit efter ”Klararivningarna” på 70-talet som ämnet var på allas läppar och då liksom nu gällde debatten om den klassiska vs den modernistiska arkitekturen. Det är inte bara en fråga om generationsklyftor utan en negativ reaktion mot nybyggnation, rivningar och förändringar av stadsmiljön.
De som vill bevara och är fientligt inställda till nybyggandet i sin närmiljö, de så kallade ”nimbys”, har fått nytt bränsle på grund av den enformiga och stillösa arkitekturen som byggs överallt. Särskilt kännbart är det i förorterna men det är i innerstaden som debatten lett till riksnivå i och med projektet Nobel Center. NC blev något av en symbolisk milstolpe, som inte bara fick partier att vända kappan efter vinden, utan också ett radikalt sätt att säga stopp! Om man bygger mer i klassisk stil kommer folk att ha lättare att acceptera förändringar och tillväxtutveckling av staden?
Om vi nu för en stund bortser från estetiken så undrar jag vad skillnaderna mellan klassisk stil och modernistiskt är rent tekniskt, ekonomiskt och kvalitetsmässigt sett? Det tekniska och ekonomiska går så att säga hand i hand och har att göra med prefabricering, grossitled och distribution, vvs, el- och telekomlösningar, transport av material samt själva hantverket. Det sistnämnda är nämligen mycket viktigt också eftersom kostnaderna nu, till skillnad från hundra år sedan, är betydligt högre och något byggherrarna gärna tar bra betalt för av köparna.
Om vi tittar på en klassisk nybyggnation som exempel, hur är det med ljusinsläpp från mindre och smalare fönster?
Hur är det med energieffektiviteten med högre i tak?
Kommer arkitekterna ha mer att säga till om interiören, dess material eller rumstorlek?
Kommer huset att stå i hundra år sett med dagens kvalitetskrav?
Klarar dessa de allt högre byggkraven från myndigheterna?
Passar pastischerna in i allt detta?
Om detta inte är några problem så varför inte bygga så?
En stor utmaning för arkitekturkåren kan vara att börja rita hus i terrassform/ suterräng till alla sovstäder som är byggda på kullar, exempelvis Finnberget, Henriksdalsberget, Klubbacken med mera, och därifrån hitta nya tekniska lösningar som kan ge estetiska kvaliteter värda namnet?
Modernistisk arkitektur har med alla dessa parametrar att göra och stilen anpassas hela tiden till de krav som myndigheterna ställer och som ökar för varje år. Men, är den lika tilltalande?
Bor arkitekterna själva i dessa hus?
Gråskaliga lådliknande konstruktioner med färgstarka glasförsedda balkonger och gatuplan utan möjlighet till kommersiell verksamhet. Monotont byggda i både höjd och färg, oftast enpunkthus eller lameller, sällan slutna kvarter och med gaturum som sällan bjuder in till ett närmande utan snarare ger en ”gated community-känsla” som gör att man håller sig därifrån. Vissa säger att arkitekterna är låsta av byggherrarna i sina försök att ändra på utformningen. Andra säger att de visst har den makten men att viljan ligger i ”nyskapandet” och ”avtryck” av dagens stil. Det finns till och med de som hävdar att kommunernas detaljplaner bara tillåter modernistisk stil och låsningen ligger i planmonopolet?
När arkitekturkåren kårar pristagare i sina årliga priser kan man inte låta bli att undra om felet i tänket redan föds i utbildningen? Ett exempel är 2016 års KasperSalin-pris som gick till HSB Studio 1 i Örgryte torp av MSA Arkitekter, en typisk modern gråkall husfasad med exakt likadana kvadratiska fönster och med en ännu gråare entré i råbetong, med motiveringen:
”För en förebildligt väl utformad vardagsarkitektur….”
Vardagsarkitektur? Se bild nedan:
Nåväl, jag tror nog ändå att det är på tiden att man börjar ifrågasätta dagens moderna arkitekturstil och kanske uppmana kåren att återinföra ämnet historia i utbildningen igen. Man ska vara lyhörd för kritik och helst bygga det folk vill ha. Kan det vara framtidens utmaning och råda bot på förändringsrädslan hos allmänheten? Kanske vi får snabbare och billigare planprocesser på köpet?
Oscar Freyre, konstnär, författare och stadsutvecklingsdebattör
Oscar som är född 1963 i Peru och idag bor i Hägersten har studerat grafisk design och reklamillustration vid RMI Berghs reklam- och marknadsföringsinstitut. Han har haft över 30 separatutställningar sedan debuten 1992 och har skrivit 2 romaner. Aktiv medlem i Yimby sedan 2008 och grundare av Yimbypriset 2015. Initiativtagare till förslaget om Österbron tillsammans med Yimbymedlemmen Mikael Grahn. Driver bloggen “Stadsutvecklingen.
Jag väljer att citera Tomas Andersson Wij:
”Jag har alltid sett på det förflutna som något man ändå ska ha som en dörr på glänt till. Det är som en värdefull del av ens liv. Man ska ha kvar den där brevväxlingen med sitt förflutna. Det tycker jag är viktigt för att livet ska bli rikt. Jag har väldigt svårt för de här som låser dörren till sitt förslutna och slänger nyckeln…”