För tio år sedan avled en förmögen guldhandlare, Lam Sai-wing, under mystiska omständigheter i Hong Kong, beskrivet i ett referat av Verna Yu (A P Writer, 2008). Handlaren var bara 53 och hade byggt upp sitt välstånd på drygt 30 år, sedan han invandrat från fastlands-Kina. Vid sin död var han ordförande i konsortiet Hang Fung Gold Technology Group. Han var särskilt känd för att han låtit framställa allehanda badrumsdetaljer, däribland två hela toalettstolar, av rent guld, till påseende mot avgift i hans fashionabla butik i en särskild avdelning, Hall of Gold. Varför tillverka två? För att ge eftertryck åt ett speciellt budskap, en kombination av tankar och ideal? Guldet har ingen materialegenskap som är till nytta inom saniteten, det är alldeles för tungt och inte särskilt smutsavvisande – det är alltså fråga om en ren demonstration av rikedom. Pjäserna är enkla och har troligen gjutits i gipsformar. Den nödvändiga mekanismen för funktionen har heller inte monterats. Stolarna var försedda med vattenlås och inte särskilt inbjudande men givetvis uppmärksammade i Guinness Book of Records, en Bibel för excentriska prestationer.
Några veckor efter begravningen arresterades hans efterleverska, Jane Chan Yam-fai, tillsammans med fyra anställda, anklagade för stöld av några guldtackor ur förrådet i visningsrummet. Men damen visade sig ha skinn på näsan och lyckades freda sig, både mot den första anklagelsen och även senare mot anspråk från inblandade företag. Såvitt känt är hon fortfarande på fri fot med en intakt förmögenhet, säkert en glad änka.
Men hur kunde Lam Sai-wing satsa på någonting så skruvat som toaletter av guld? Det visar sig, att det faktiskt har funnits ett personligt skäl – Vladimir Lenin! Guldhandlaren var en beundrare av den ryske revolutionären, förmodligen som följd av indoktrinering under uppväxten i Kina. Lenin hade 1921 yttrat: ”När vi har segrat i hela världen menar jag, att vi ska använda guld då vi bygger offentliga toaletter på gatorna i världens största städer”. Nu hade Lam Sai-wing visat, att detta kunde uppnås under kapitalismen i Hong Kong, men hade det varit möjligt under Mao? Nej, troligen spelade han med dold ironi på denna omöjlighet – Mao skulle ha krossat honom och därmed hans dröm. Först med Deng Xiaoping hade möjligheten kommit, men då var socialismen också överspelad.
Lenins yttrande har diskuterats sedan det fälldes – vad kan han ha menat? Ville han höja statusen för avträdet, vilket nog kunde vara ett rejält angrepp på borgerliga fördomar? Enligt en annan tolkning ville Lenin framhålla slösaktigheten i kapitalistiska krig, givetvis med syftning på Första världskriget, med ett annat exempel på måttlöshet.
Nej, detta verkar inte troligt. Lenin hade läst sin Marx, som hävdade att då socialismen hade segrat skulle prisbildningen inte längre bestämmas av tillgång och efterfrågan – varor skulle strömma fritt genom samhället, däribland just guld. (Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Ingen hade något verkligt behov av guld – därför skulle varan finnas i överflöd.) Då kunde detta material användas till vad som helst och varför inte badrumsutrustning, som nog kunde behöva en statushöjning. För arbetarklassen var också en bättre hygien ett villkor för att bjuda motstånd mot epidemier som härjade efter första världskriget, speciellt spanska sjukan. Och genom att använda just guld för intim hygien kunde Lenin visa sitt förakt för de borgerliga värderingar, som ju kretsar kring smycken och andra föremål av ädla metaller.
Inför presidentvalskampanjen 2016 i USA kunde vi läsa i ett konstreferat av Marina Galperina: ”Maybe Donald Trump would like to buy this solid-gold toilet at the Guggenheim?” Denna gång handlade det om en fullvärdig replik av en modell från tillverkaren Kohler med skillnaden, att allt framställts i 18-karat guld, även sitsen, av den italienske konstnären Maurizio Cattelan med den ståtliga benämningen America. En ytterligare nyhet var att toaletten faktiskt fungerade, d v s hade en inmonterad spolmekanism. På frågan vad konstverket skulle betyda svarade Cattelan vresigt, att det fick väl konstkritiker avgöra, som inte heller var sena att anspela på förebilder som Marcel Duchamp, Piero Manzoni och även Franz Kafka. Diskussionen flöt in på den anti-kapitalistiska rörelsen Occupy Wall Street men även på ett fenomen som Donald Trump. Skulle han köpa den? I så fall en pjäs på drygt 200 kg till ett pris av mer än 8 MUSD, enbart för materialet. Men vad var detta annat än strunt? I stället för att utgå från behov och funktion och bestämma materialval och konstruktion därefter hade man valt ett dyrbart material som passade illa för ändamålet och utan att modifiera konstruktionen.
Men begreppet ”en toalett av guld” har visat sig ha god livskraft. Nyligen nåddes vi av ryktet, att Donald Trump, den excentriske amerikanska presidenten, skulle äga en sådan i sin privatbostad i Trump Tower. Är det Cattelan’s konstverk som där dyker upp? Ryktet anknyter till hans smak för louis seize, en stil som frossar i förgyllningar, men också i klena snickerier, som inger oro för hållbarheten under presidentens avsevärda hydda. Ryktet om toaletten har emellertid dementerats med eftertryck. Vad presidenten däremot bekräftar är att han gärna låter installera förgyllda armaturer, både hemmavid och i den nya Air Force One. Det är då en enkel sak att också förgylla en rostfri toalettstol för flygplanet, åtminstone utvändigt medan den beläggs med smutsavvisande teflon invändigt för att minska spolvattenbehovet. (Med elektrolys kan metallytor beläggas med ett tunt lager guld – själv har jag en förgylld potatisskalare i vårt hem, en utmärkt sak.) Självklart töms stolen med vakuum och måste dimensioneras för den stabile presidenten med ett dynamiskt tillskott, vars storlek får bestämmas av hans temperament och förekomsten av luftgropar.
För Air Force One kan man utgå från, att den teknik man väljer kommer att vara den bästa som står till buds. Ett tunt lager guld utanpå en rostfri bytta för att tillfredsställa chefen torde då vara en rimlig eftergift. Och här är vi inne på modern sanitetsteknik, där snålspolande funktion och uppsamling under vakuum utgör förutsättningen för de långa flygningar, som markerar skillnaden mellan dagens lufttrafik och gårdagens. Vakuumtekniken i saniteten, i kombination med lämpliga materialval, har erövrat den mobila marknaden inom flyg, tåg och sjöfart. Överallt där man kräver slutna system, med måttliga volymer, som kan tömmas där det finns kommunal anslutning, har tekniken visat sig lämplig. Steget från den tidigare tekniska nivån känns överväldigande. Tänk att det bara är en halv generation sedan, som man accepterade öppna system i både fartyg och tåg och i flyg fanns roterande flöden i toaletterna med kemiska tillsatser – den obehagliga lukt som genererades begränsade användningen till 3 – 4 timmar.
Vad som kan förvåna är att denna positiva utveckling har fått så klent gehör inom fasta installationer. Redan mot slutet av 1950-talet lanserade den svenske ingenjören Joel Liljendahl sitt vakuumsystem, en återuppfinning av Charles Liernur’s system från 1800-talet. Men trots stöd från dåvarande Statens planverk (Gunnar Essunger)och sedermera av Electrolux (Hans Werthén) blev gensvaret ringa. Eftersom spolvattenmängden med den nya tekniken halverades fann den tillämpning i trängda miljöer, som på öar och avsides med stort avstånd till rening. Men nu görs en ny framstöt i Helsingborg med projektet H+, efter förebild i Hamburg, som länge har varit pionjär inom vattenhantering. (Läs gärna mina artiklar om Hamburg/Jenfeld-projektet i VVS-Forum 9/2011 & 8/2012). Det är särskilt glädjande då Stockholm har svikit i detta avseende, såväl i Hammarby sjöstad, som i Norra Djurgårdsstaden. Dessa projekt har omgivits med påståenden om att vara byggda för framtiden men i åtminstone ett avseende är detta överord – den sanitära tekniken är den gamla vanliga med vattenlås och självfall. Med åtskilda avloppsflöden ändras perspektivet – en vattensnål teknik med effektiv återvinning, som innebär en radikalt minskad belastning på recipienten.
Bo Göran Hellers