Gärna trumpetstötar, men inte utan en rejäl dos kammarmusik – Lars Strömgren

Cityomvandlingen i Stockholm var ett magnifikt crescendo på de stora planernas epok i svensk stadsplanering. Framtiden var en klart upplyst motorväg som skulle avverkas på snabbast möjliga tid. För målet om ett bättre samhälle hägrade vid horisonten, och dithän rörde sig samhället obevekligt.

Och på den vägen skulle alla åka bil.

 

Men i takt med oljekriser, 68-rörelsens modernitetskritik och misstron mot de två supermakternas ideologiska basuner kom stigen att fördunklas. De stora planerna ledde inte till lycksalighetens rike och det stora samhällsbygget övergavs successivt från 1970-talet och framåt.

 

I dag pratar ingen – varken politiker eller stadsplanerare – om bilstaden. Istället har cykelstaden ärvt många av de positiva värden som bilen tidigare hade. Det gäller också idealet att tänka stort.

För en politiker som vill vinna val kan ett stort cykelprojekt ge en rejäl skjuts i opinionen. I Tyskland byggs just nu ”Autobahn” för cykel, Radschnellwegs.

 

Missförstå mig rätt: visst behöver vi de stora satsningarna. Men sådana cykelmonument räcker inte för att skapa framtidens socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara samhällsplanering.

Risken är att de stora och dyra punktinsatserna prioriteras före de små, vardagliga och relativt sett billiga anpassningarna för cykeln. Och det kan i sin tur leda till dåligt fungerande lösningar som ratas av de som använder infrastrukturen i sin vardag.

 

Cykelplaneringen får gärna understrykas med trumpetstötar. Samtidigt får vi inte glömma att det är kammarmusiken som kommer att stå för den största nyttan. Det är det finmaskiga och sammanhängande cykelnätet som gör att cykeln blir ett attraktivt alternativ för de vardagliga men viktiga transporterna.

För att lyckas behöver vi göra mer.

 

Det gäller att alltid tänka cykel när man bygger om vägar. Det går att få in bättre cykelvägar, cykelparkering och säkra korsningar när man exploaterar och utformar gatorna.

 

Då gäller det att den politiska prioriteringen inte enbart blir en pengafråga utan också tänker in stadens yta. Bygger man så kommer de, lyder en gammal devis. Det är sant. Men om man ska hushålla med resurser behöver vi veta var pengarna gör mest nytta.

 

Vi behöver också kunskap.

 

Det bästa vore om det inrättades ett nationellt kunskapscentrum för cykelplanering som samlar landets transportforskare. Ett sådant center skulle exempelvis kunna lyfta cykelperspektivet i landets ingenjörs- och samhällsplanerarprogram. Det skulle också kunna bli en viktig resurs för kommunala trafikplanerare som ofta blir lämnade åt sitt eget öde när kommunerna planerar trafiksystem där cykeln blir en allt viktigare komponent.

Ingen är gladare än jag att min vardag har börjat klinga av trumpetstötar. Vi behöver en rejäl knuff för att rätta till den skeva fördelningen av resurser mellan bil och cykel.

 

Men för att stadens soundtrack ska hålla ihop behöver vi också kammarmusik.

Lars Strömgren

ordförande
Cykelfrämjandets Riksorganisation

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.