På väg hem från SGBC konferensen den 12/10 var jag i ett väldigt frustrerat tillstånd. Jag satte mig på pendeln, som jag gör några dagar varje vecka mellan Uppsala – Sthlm, och påminndes om det som många kallar för ”democracy in action”. Kollektivtrafiken. Ett av de mest demokratiska handlingarna man kan göra, för man ser verkligen allt och alla.
Jag var frustrerad och jag vet varför jag är frustrerad. Enda sedan jag var liten har jag undrat varför människor ute på stan inte ler? Varför är dem inte glada? Varenda gång jag ser en tiggare eller hemlös på gatorna så tar det emot. Det – tar – verkligen – emot! Jag dräneras på energi.
Ubuntu – ”Hur kan jag vara glad när någon annan inte mår bra?”.
På ett sätt så är det en skrattretande självbekräftelse. För det är definitivt ett av anledningarna till att jag blev Samhällsplanerare, en av anledningarna till att jag pluggade hållbarhet. Min största dröm är att ”planera” den stad, den värld som människor genuint kan le i och mötas av fler leenden. Det är mitt mål och jag hoppas ni delar den med mig.
Tyvärr så ser det inte så ut och däri ligger min frustration. Jag vet bättre. Jag vet att jag måste börja med ”the man in the mirror” och agera. Jag lever som jag lär och får bred stöd, men ändå så är jag mjäkig.
Det är frustrerande för varenda gång jag träffar representanterna på Forum för hållbara fastigheter i Stockholm så känner jag hopp – duktiga människor som vill skapa förändring. Jag känner verkligen att det finns hopp om att vi kan bli hållbara!
Jag har alltid varit optimist och nu hoppas jag! Men vad är att hopp? ”Hopp är att lämna ifrån sig allt ansvar i tron om att någon annan ska lösa problemet” – Derrick Jensen
Jag är student, 22 år, energisk, ambitiös och utmanande. Ändå så räckte det inte. För när jag satt där under öppningstalen för Green Building Conference 2016 så kände jag att modet sviktade. Trots att man fått bekräftelsen och faktiskt kunnat komma undan med det, så gjorde jag inte det.
Jag ville, mellan alla ”menti.com” frågor, springa upp på scen. Aktivisten i mig dunkade. Nervositeten slog till.
”Jag borde…jag borde”. Rushet av adrenalin var där, men modet svikta. Jag är en kass student…en svag generation.”
”I’m sorry, but as a student I feel a strong obligation to challenge everyone sitting here, and I feel that I’ve been entrusted by many to do so.”
Monologen surrar runt. Studenten i mig vill räcka upp handen. Jag vill svara!
Anders Wijkman under samhällsbyggnadsdagarna och Luca Bertalot under SGBC dagarna frågade samma fråga:
Vilka konkreta saker kan fastighetsbranschen göra för att bli hållbar?
”I know that the construction sector will dislike this, but we have to understand and identify what the most sustainable thing to do is.”
Andra kan också svaret, många pratar om det. Bra jobbat Kod Arkitekter. As my dear college Jerker Nyblom from Akademiska Hus puts it ”the most sustainable building, is the one that is never built”. I couldn’t agree more. If we truly want to become sustainable socially, ecologically and economically, we have to start using what we have resource effective. Not try to build away our problems with the same kind of thinking that caused them in the first place.” Exakt! Tack Jerker. Kommer förevigt citera dig.
”If we continue to solve our problems with the same old thinking and conservative premises, we will literally construct our destruction”
Det är dags för en ny generation hungriga studenter/hållbarhetsexperter att ta klivet in på fastighetsbranschen. Vi behöver fler som tar den ”förändrings och konfliktprocess” som behövs för att skapa ett hållbart samhälle. Nej, vi kommer inte konkurrera ut någon. Alla behövs! Det finns massor och massor att göra! Arbetslöshet borde sen länge vara ett minne blott. Fastighetsbranschen. Det är er tur. Detta är det mest hållbara.
”I have two concrete solutions for you. We have to identify time and space vacancies in our buildings and cities. We have to use our city resource effective. We have to use what we have!”
Vi behöver en ny tjänst. Vi behöver ”hållbarhetsförvaltare”. En ny yrkesgrupp som kan ta på sig ansvaret att facilitera den resurseffektivitet som behövs i våra fastigheter och stadsdelar. Personer som utför medborgardialog, som skapar samutnyttjande, som lär ut hållbarhet och beskriver alla de möjligheter som finns med att göra en hållbar utveckling. Branchen idag klarar inte av det. Vi fokuserar för mycket på certifieringar, energibesparingar och nyproduktion.
”That is what we should focus on. Those are the stuff that can help us create a sustainable society now. Socially we can use the different parts of our cities in more ways than one. Economically we can split the costs by sharing and ecologically we can stop building more than we actually need.”
Om vi inte först ser över det befintliga beståndet och gör den så resurseffektiv som möjligt, så är det vi sysslar med Green Washing. Så är det.
”We should of course be positive. But there is nothing to pet each others on the backs for right now”
Det är ledsamt när man vet hur vi faktiskt bygger vår egen undergång (se dokumentären Sandkriget om du inte tror mig). Ett byggande som inte bara förstör vår jord, utan även suger ut landet på människor. Vi har befolkningsstagnation runt om i landet och den byggda miljö där blir vakant. Har ni sett ”resten av Sverige” så förstår ni vad som behöver göras. Vi borde sluta med att fokusera på storstadsregionerna för att det är där pengarna finns och att ”ägarna” såsom AP-fonderna ska ha sitt. Varför ska vi ha pengar till framtiden, när vi späder på dagens problem genom att inte ta tag i dem?
”We should work together to outcompete the ones that are unsustainable. All those that are sustainable, work together”
Idag jobbar jag på Hemsö Fastighets AB och kommer göra allt jag kan för att få fastighetsbranschen så hållbar som möjligt. Jag har en massa mer att säga till om, så hör av er så kan vi arbeta tillsammans mot en mer hållbar värld.
Robin Al-Salehi, Hemsö Fastighets AB