Vi får göra många riskfyllda saker. Vi får röka. Vi får hoppa fallskärm och klättra i berg. Vi får cykla utan hjälm. Vi får dricka stora mängder alkohol. Ibland används höga skatter för att minska konsumtionen. Ibland finns varningsinformation så att vi får större möjlighet att fatta rationella beslut. Men vi får ändå ta dessa risker.
Många riskfyllda saker får vi dock inte göra utan att riskera straff. Vi får inte köra bil utan säkerhetsbälte. Vi får inte cykla på motorvägen. Vi får (numera) inte köra bil och prata i mobilen samtidigt.
Det är inte alltid lätt att förstå varför staten tillåter vissa riskfyllda beteenden men inte andra. Ibland kan man ana att det handlar om att minska risker för tredje man. Den som pratar i mobilen riskerar t ex att köra på andra.
På bostadsmarknaden tycks trenden vara att begränsa människors handlingsfrihet när det gäller risktagande, men det är inte uppenbart vilken logik som ligger bakom.
Att det ska finnas en säkerhet när banken lånar ut till ett bostadsköp är lätt att förstå. Men om det nu finns en säkerhet, varför säger banken ändå nej till ett lån med hänvisning till att hushållet får för lite pengar över (”kvar att leva på kalkyler”), eller att skulden är för stor i relation till hushållets inkomst (”skuldkvotstak”)? Om jag vill avstå från annan konsumtion för att kunna flytta till min drömbostad, är det inte min ensak? Om jag vill hyra ut ett rum för att klara kostnaden för en större lägenhet, är inte det också min ensak. Varför ska jag inte få ta risken att tvingas sälja om räntan går upp?
Idag pågår en debatt om luftkvalitet och buller i städer. Om det var stora miljöproblem i fattiga områden, där de boende inte hade några alternativ, kan jag utifrån allmänna rättviseskäl tycka att staten och kommunen ska ingripa. Men hur ska vi resonera om den dåliga luften och bullret är i rika områden där alla hur lätt som helst skulle kunna flytta därifrån? De kan sälja sin bostadsrätt på Hornsgatan och köpa en i Farsta, och dessutom få en massa pengar över. De kan byta sin hyresrätt på Hornsgatan mot en betydligt större i Farsta. Motsvarande gäller alla som flyttar in om vi tillåter dyra nyproducerade bostäder i centrala lägen med relativt högt buller och relativt mycket partiklar i luften. De har ju också alternativ.
Alla som bor i den dåliga miljön i områden som är populära bland hushåll med högre inkomster har ur detta perspektiv valt att ta den risk som det innebär att bo där. Och varför ska dom inte få ta den risken? Notera att om de som flyttade in i dessa bostäder krävde stora rabatter på pris och hyra pga den dåliga miljön skulle det inte vara lönsamt att bygga där. Priser skulle falla och köerna till hyreslägenheter bli kortare. Med sin plånbok och sitt köbeteende visar dock de aktuella hushållen att de inte tycker det är någon större uppoffring att bo i områdena med relativt sett sämre miljö. Och varför räcker det då inte med krav på varudeklarationer så att de som flyttar in vet vad de väljer?
En närliggande fråga är vilka offentliga insatser för att minska t ex miljörisker som ska prioriteras. Varför ska t ex hushåll med i genomsnitt lägre inkomster göra uppoffringar för att förbättra miljön i områden där de boende har högre inkomster, och i någon mening frivilligt valt att ta dessa risker?
Men låt oss försöka vara konstruktiva! Ett sätt att hantera situationer som den ovan är att ha två gränsvärden istället för ett. Det ena gränsvärdet för t ex buller ligger relativt högt och ska uppfyllas i alla nyproducerade hus (och på sikt i alla hus). Sämre miljöer än så accepterar vi helt enkelt inte. Sen har vi ett betydligt hårdare gränsvärde och ett krav på att en viss relativt hög andel av nyproduktionen ska uppfylla detta betydligt högre krav. På sikt ska även en relativt hög andel av beståndet uppfylla detta högre krav, om de inte redan gör det. Både hushåll med låga och hushåll med höga inkomster ska alltid kunna hitta något som uppfyller detta betydligt striktare krav, men det ska vara fritt fram att bygga en viss andel som ligger i intervallet mellan det lägre och det högre gränsvärdet. Det som vill ta risken att bo i hus som bara uppfyller det högre gränsvärdet får göra det – givet att det är lönsamt att bygga sådana hus.
Hans Lind, professor i fastighetsekonomi på KTH
Photo by Alejandro González on Unsplash
Tyvärr är människors riskuppfattning inte särskilt konsistens eller logisk. Vissa risker uppfattas som mycket större än vad de faktiskt är, medan andra negligeras trots att de faktiskt är stora. I bland verkar det t.o.m. som om en risk uppfattas som större ju mer osannolikt det är att händelsen ska inträffa.
Generellt förefaller risker i trafiken att underskattas. Detta trots att trafiken hör till de allra mest riskfyllda områdena i samhället. För de allra flesta är resan till och från arbetet betydligt farligare än själva arbetet. Men olika trafikslag uppfattas olika. Bilresan till flygplatsen är som regel farligare än flygresan, men fler är rädda för att flyga än för att åka bil.
Riskerna med alkohol och tobak underskattas också. Att tio procent av alla som dricker alkohol får allvarliga problem avhåller inte majoriteten från att dricka. Till en del beror detta på att man upplever att man har kontroll över sitt beteende. Detta gäller även bilkörning. Att risken för att råka ut för en trafikolycka, eller att få problem med alkohol, till stor del beror på faktorer som vi inte kan påverka, inser de flesta inte.
Inte ens inom samma område är riskbedömningarna konsistenta. De två särklassigt största strålningsriskerna i vår tillvaro, solens UV-strålar och radon i bygnader, bekymrar vi oss inte särskilt mycket över. Många väljer t.o.m. avsiktligt att exponera kroppen för UV-strålning. Mindre eller obefintliga risker, som magnetiska fält vid kraftledningar eller från mobiltelefoner, oroar däremot många.
Vissa risker är svårare att uppfatta eller bedöma än andra. Buller är lätt att uppfatta, men det är svårt att bedöma hälsokonsekvenserna av att utsättas för buller under lång tid. Luftföroreningar är svåra att ens uppfatta och hur ska man kunna bedöma konsekvenserna om man inte ens vet att man exponeras för hälsovådliga ämnen?
Vi har också stora risker på samhällsnivå. Den fortgående globala uppvärmningen, eller den accelererande utarmningen av biologisk mångfald, innebär allvarliga hot mot hela vår civilisation och vårt sätt att leva. Men få människor är beredda att göra några uppoffringar för att minska dessa hot.
Det är därför nödvändigt att staten ”hjälper” medborgarna att begränsa allvarliga risker genom regler, skatter och information. Men man kunde kanske önska att även staten var mer konsistent i sin bedömning av olika risker.