Lantmäteriuppdrag i 18 länder. Ann-Katrin Myles L-67

Jag har haft kommunala anställningar i Örnsköldsvik, Göteborg och Uppsala, och statliga i Södertälje, Klippan och Gävle, som fastighetsbildare och som chef för fastighetsregisterverksamheter. I min berättelse fokuserar jag helt på de arbeten jag haft i andra länder än Sverige.

På uppdrag i Klippiga bergen.

Sommarjobb i Aspen, Colorado, USA

Jag tar studenten i Örnsköldsvik 1967 och börjar på KTH-L samma år. Sommaren 1970 åker jag med min pojkvän Kjell (maskinare), på ’M’s US Travel’. Tack vare prof. Hallerts kontaktnät, och ett antal brev, har jag blivit erbjuden praktik på flera olika platser. Mitt val blir en plats hos en privat lantmätare i Aspen i Klippiga Bergen. Det är ett litet företag. När ägaren träffar mig första gången säger han – något besviket – ’I thought all Swedish girls were tall and blond!’ Jag är bara 1,60.

Jag har visserligen gjort fältövningar i geodesi i Båstad, men är ingen van mätare, så även på det området är han inte imponerad. Min huvuduppgift blir att mäta in Veronica Lakes och Gary Coopers fritidshus och producera en karta. De ska sälja det vackra huset med egen damm.

På ledig tid vandrar jag i det oerhört vackra bergslandskapet, med blommande dalgångar, varma källor och snöklädda toppar längs Nordamerikas ’continental divade’.

Kartarbete i London, Ontario, Kanada

Jag träffar Bill under en semesterresa till Skottland, och åker till London och hälsar på. Där besöker jag några lantmäterikontor för att se hur de arbetar. Åter hemma i Sverige blir jag erbjuden arbete hos en av dem, T.O. Callon Survey Co. Ltd. Utlovad lön är 5,25 dollar per timme.

År 1977 Emigrerar jag till Kanada. Jag har fått arbetstillstånd efter att min blivande arbetsgivare argumenterat att jag har en kompetens de saknar, vilket är ett villkor för att man ska få rekrytera utländsk arbetskraft. Min speciella kompetens är metersystemet, ’the metric system’, som Kanada är på väg att införa.

I ett år arbetar jag heltid på det lilla företaget, med en lantmätare, en beräkningsingenjör och tre fältarbetare. De bakom teodoliten kallas för ’gun-men’. När jag emellanåt arbetar ute, är det som ’gun-man’. Men för det mesta tar jag hand om fältmätningar, beräknar, karterar och ritar en slutlig karta på blått vaxat linnematerial som kan kopieras. Det vanligaste uppdraget till firman är s.k. ’mortgage maps’. Om man ska låna pengar vill banken veta fastighetens utseende, med byggnader, gränser, servitut, m.m. Alla mått är i fot och decimaler av fot.

Andra året minskar uppdragen till kontoret, och jag arbetar bara vissa kvällar och helger med att renrita kartor med tusch. På dagarna går jag en förberedande konstutbildning, och ofta följer jag Bill och hans band till deras spelningar på olika pubar.

Datafångst och utbildning i Lusaka, Zambia

Utbildning av användare i det nya registersystemet i Zambia.

Efter två år i Kanada och sju år i Sverige bor jag med Bill och två barn i Gävle, som vi flyttat till från Skåne för att jag fått en tjänst på Centralnämnden för Fastighetsdata (CFD). CFD driver ett systemutvecklingsprojekt i Zambia, finansierat av Sida. Jag anställs av Sida som biträdande expert, trots att jag är några år för gammal. Jag är 40. Experten på plats är Gunnar Spännar, och tillsammans arbetar vi med datafångst för flera olika delsystem. Jag arbetar mest med ’Land Registry’, dvs. inskrivningsregistret. Vi har ett antal mycket duktiga medarbetare, bl.a. en ung man utan utbildning, men intelligent och läraktig, Mr. Mendai. Eftersom han inte har några formella meriter, men är smartare är andra med meriter, är det en balansgång att ge honom större ansvar utan att de andra gruffar.

Detta är också den tid när folk blir medvetna om ’the slim decease’, dvs. AIDS. En av våra medarbetare, en vacker och duktig kvinna, drabbas. Hon får först mörka fläckar i ansiktet, och är sedan borta i längre och längre perioder. Tills hon inte kommer mer.

Jag går igenom registerböcker och markerar vad som ska datafångas. Efter att en medarbetare registrerat informationen i datorn jämför jag böckerna med utskrivna listor på det datafångade materialet, och rättar. Processen ger inte samma höga kvalitet som i det svenska datafångstsystemet (där samma information registreras av två olika personer och systemet markerar olikheter), men resultatet är bra. Vi utbildar användare i de nya systemen parallellt med datafångsten.

Fritiden är mer ledig än i Sverige, eftersom vi har hemhjälp. Det är inte lätt i början att låta andra ta hand om hus och hem, men de har jobbat åt svenskar innan, och vet vad vi behöver. Mat handlas och tillreds, kläder tvättas och stryks, huset hålls städat. Det är bra. Vår hemhjälp bor i ett litet hus i hörnet av tomten. Hon har barn i våra barns ålder, och de leker tillsammans. Våra barn får äta ’nshima’ (majsgröt) med händerna, och prova på rostade termiter.

Tomten omges av en hög mur med taggtråd högst upp, och vakter jobbar dygnet runt för att se till att inga obehöriga kommer in. Vi får inga inbrott medan vi bor där, men när vi kommer hem till Gävle efter två år har det nyss varit inbrott i villan i Sätra. Eftersom vi hyrt ut huset och packat alla våra saker i lådor, blev det för krångligt att hitta något värdefullt och allt är kvar.

Tiden i Zambia (1988-1990) är fantastisk på många sätt, och det är inte svårt att hålla med om den inofficiella förkortningen för Sida; ’Some Interesting Days Abroad’.

Kapacitetsuppbyggnad i Maputo, Mocambique

Fyra år senare, året innan CFD ska uppgå i Lantmäteriet, får vi en ny chans att åka till Afrika, denna gång till Mocambique. Sida finansierar ett projekt med en expert på plats hos DINAGECA (Dirrecao Nacional de Geografia e Cadastro). Ledningen kommer till Gävle på studiebesök, och jag träffar dem som en av punkterna i deras program. Jag söker tjänsten som projektledare De får välja vem de vill ha, och väljer mig. Ansvarig på Swedesurvey försöker övertala dem att välja en annan, och till slut säger direktören från DINAGECA (enligt vad han berättar för mig vid ett senare tillfälle): ”Vi vill ha Mrs. Myles. Om ni vill skicka XX till oss så får ni göra det, men då ska det inte heta att det är vi som valt.” Jag får tjänsten.

Efter några veckors intensivkurs i portugisiska åker barnen och jag ner, i tid för att barnen ska hinna till terminsstarten på Svenska Skolan i Maputo. Året är 1994, och jag har ett tvåårskontrakt. Projektspråket är engelska, så min haltande portugisiska används för att tala med tjänstefolk, beställa mat på restauranger, och handla i affärer och på marknader.

Det är ett s.k. ’capacity building project’, utan specifika mål. Jag kallar på experter allt efter behov, personal skickas på kurser och seminarier, vi köper bilar och annan utrustning.

DINAGECA tillhör Jordbruksministeriet, som – i ett annat projekt – begår oegentligheter. Sida stryper tillfälligt alla pengar till ministeriets projekt, inkl. vårt. Bara kostnader för svenska experter på plats täcks in. Det förlamar projektet, vi kan inte genomföra planerade aktiviteter. Jag beslutar då att besöka DINAGECA:s kontor i andra provinser. Så klart behöver jag direktören med på resan, som dörröppnare och översättare. Sida betalar. Vi reser norröver, besöker de olika kontoren, träffar personal, blir hembjudna till cheferna och till kommundirektören i Nacala stad. Kommundirektören bjuder på en fyra-rätters middag, som alla (utom desserten) är variationer på temat räkor, fångade i vattnen utanför staden.

Swedesurvey vinner en upphandling för en studie i Maputo; “Comparative study of real and documented land use and land occupation, and legal support to urban land management”. Jag anlitas som registerexpert, och arbetar med detta några månader efter att mitt kontrakt med Sida löpt ut. Världsbanken finansierar.

Swedesurvey AB

CFD och Lantmäteriverket slås samman och blir Lantmäteriet under min tid i Mocambique. Jag får tjänsten som chef för Fastighetsregisterenheten. Där blir jag inte långvarig, för hösten 1999 anställs jag av Swedesurvey AB i samma byggnad.

Ryssland övergår till marknadsekonomi, och fastighetsägande och administration av rättigheter till mark är grundbultar i omvandlingen. Swedesurvey har ett antal ”capacity building projects”, i olika regioner (oblasts). Jag blir projektledare för ett samarbete med kontor i Viborg, Slantsi och Kingisepp inom Leningrad Oblast. Vi gör studiebesök hos dem och de hos oss. Det är kommuncheferna och cheferna för lantmäterikontoren som deltar, och försöker förstå hur vi gör och tänker i väst. Språket är svårt. Vi säger cadastre (på engelska) och dom översätter förstås till samma ord på ryska. Men för dem betyder det en förteckning på markområden med samma bonitet, medan det för oss betyder områden med samma ägande.

Världsbanken utlyser ett projekt i Slovenien för fastighetstaxering, som ska baseras på marknadsvärden enlig massvärderingsprinciper. Märit Walfridsson och jag åker till Ljubljana för att förhandla med lokala företag som kan tänkas vilja samarbeta med oss. Vi diskuterar hur vi tänker oss upplägget, och får veta att de vill samarbeta med oss. De säger: ”Flera utländska företag har kontaktat oss, men ni är det enda som pratar om vad som ska göras i projektet. De andra pratar bara om hur vi ska dela på pengarna.” Vi vinner upphandlingen med vårt förslag.

Massvärderingssystem för fastighetsbeskattning i Ljubljana, Slovenien

Jag är projektledare, och bosätter mig i Ljubljana våren 2001. Huvudexperten på värderingsmodeller är Knut Mattsson. Han kommer ofta, och uppskattas mycket.

Det gnisslar lite mellan oss samarbetspartners, medan samarbetet med Finansministeriet går bra. Till slut meddelar våra partners att dom inte vill ha mig som projektledare, och om jag inte byts ut kommer dom att lämna projektet. Swedesurvey skickar ner en av cheferna att diskutera med dem. Han och jag kommer överens om att testa dem, och i mötet med dem säger han: ”Vi står fast vid Ann-Katrin, och det är tråkigt att ni vill avbryta samarbetet. Vi får då hitta andra företag att samarbeta med.” Dom backar förstås.

I mitt nästa samtal med dem säger jag som det är: ”Jag lyssnar på era förslag, men som representant för Swedesurvey, och projektledare, är det jag som tar besluten.” En av dem säger då, ”Varför sa du inte det från början?” Jag förstår att det finns skillnader på hur svenskar och öststatsbor ser på ledarskap. Där vill man gärna ha en stark ledare, någon som kan detaljstyra.

En amerikansk värderingsexpert, som utvärderar vårt projekt vid några tillfällen, säger att han jobbat i många liknande projekt men inget av dem har lyckats. Underförstått, han förväntar sig inte heller att vi ska lyckas.

Mitt uppdrag pågår i femton månader. Sedan drivs projektet vidare av slovenerna, med regelbundet stöd av Knut. Ett system utvecklas och införs, projektet är mycket lyckat.

Projektledningen i Slovenien, två svenskar och två slovener.

Systematisk äganderättsutredning i Corosal, Belize

Vår personal tar emot ansökningar om markrättigheter i Belize.

Interamerican Development Bank utlyser ett projekt i Belize. Åke Finnström och jag åker dit för att knyta kontakter med lokala lantmätare, och träffa avtal inför anbudsskrivande. Swedesurvey är känt, då flera varit på kurser hos oss. Så vi har medvind och får de bästa med oss. Även detta projekt vinner vi, och jag blir åter igen projektledare.

Det är ett produktionsprojekt. Vi ska mäta in alla fastigheter i två distrikt, och samla in ansökningar om lagfarter på fastigheterna. Belize ändrar från ett ”deeds registration system” till ett ”title registration system”, och vill verifiera all information inför konvertering till det nya systemet.

Jag och en lokalanställd lantmätare, Mr. Fairweather, hyr lokaler för kontor, vi köper möbler och utrustning, vi utarbetar arbetsprocesser. Vi planerar arbetet tillsammans med de lokala lantmäterifirmorna.

Inför varje nytt område hålls informationsmöten med lokalpolitiker och markägare. Mycket folk kommer till mötena. Det är viktigt för dem att få papper man kan lita på. Inte alla har formella rättigheter, men med intyg från grannar att man brukat marken under lång tid kan man nu få formell rätt. Vi uppskattas mer av befolkningen än av politikerna, som ser sin makt begränsas när det inte längre är de som bestämmer vem som ska få använda marken.

När ett område är klart ställs resultatet ut, med registerkartor och listor med namn. Namn står också på kartan, så att ägarna lättare kan kolla att informationen stämmer. Resultatet är för det mesta bra, men några ändringar kan behövas innan vi skickar resultatet till projektets huvudkontor på Ministry of Lands. Där skriver man ut dokumenten, som sedan delas ut på plats under högtidliga former.

Vi når bra resultat, men inte tillräckligt snabbt. Vi får klagomål från Ministeriet att vi inte håller tidplanerna. Problemet är att de privata lantmäteriföretagen har andra jobb dom också ska hinna med, och då blir åtagandet åt oss åsidosatt. Jag säger upp kontrakten och skriver nya, och inför avdrag för förseningar. Vi förenklar också arbetsprocessen, den blir effektivare. Vi hyr in fler lokala lantmätare. I slutändan är vi inte mycket försenade, och Swedesurvey gör en rejäl vinst på lantmätarnas förseningar, som innebär att vi betalar mindre per mätt fastighet. Det år när projektet går i mål får alla Swedesurveys anställda en rejäl julbonus.

Till Lantmäteriet år 2005

Året är 2005, och Swedesurvey omorganiseras och minskar sin personal betydligt. De lånar experter och projektledare från lantmäteriet. Jag är alltså nu anställd av lantmäteriet, och arbetar både i utlandsprojekt och med verksamhetsutveckling inom Lantmäteriet. I Albanien tar jag tillsammans med några andra experter fram ett projektförslag för datorisering av fastighetsregister. Jag fortsätter att besöka Belize, där min lokale kollega nu driver den dagliga verksamheten. Jag leder en projektdesign i Botswana, och efter Sidas godkännande fortsätter jag som expert på ”systematic adjudication and registration” i projektet. Jag arbetar i GeorgienTadzjikistanIndonesienSerbienSyrien. Jag leder framtagande av projektförslag i Lesotho (amerikansk finansiering), Etiopien (finska pengar), Namibia och Kenya.

I Egypten involveras jag i två projekt. Först ett som finansieras av Finland och innebär systemutveckling och datafångst för landsbygden runt Damanhour, en stad mellan Kairo och Alexandria. När projektet är klart, ett projekt med stora utmaningar, blir jag också utsedd att leda en ”lessons learnt” studie av projektet.

Det andra projektet uppstår på initiativ av chefen för Egyptens lantmäteriorganisation. Han har lyssnat på ett föredrag av Bengt-Olov Käck i New York, en presentation som handlar om uppbyggnaden av det svenska digitala kartarkivet. I de Egyptiska arkiven finns kartor från faraonisk tid – påstår han – och han ser en möjlighet att göra dem tillgängliga för forskare över hela världen. Jag skriver ett förslag tillsammans med experter från Lantmäteriet, Sida finansierar och vi börjar arbeta. Så gör Sida en helomvändning och beslutar att inte längre stödja Egypten, och verksamheten avstannar.

AMLAC

I Kenya på projektuppdrag.

Två år innan pensionen (2010) slutar jag min anställning på Lantmäteriet och blir konsult. Min firma heter AM Land Administration Consulting, AMLAC. Jag får uppdrag från Swedesurvey i Ghana (kurser för landadministratörer) och i Etiopien (som Land Administration expert och Vice Direktör in ett Addis Ababa projekt för en ny registermyndighet). Lantmäteriet anlitar mig för projektdesign i Kenya och Namibia.

Sida vill ha en utvärdering av sina landrelaterade insatser de senaste tio åren. Tillsammans med några konsulter från andra professioner plöjer jag rapporter, utvärderar och föreslår förändringar av Sidas stöd. Under perioden har 1,8 miljarder kr gått till ”vårt” område, med insatser för till exempel institutionsutveckling, utveckling av landpolicys och lagar, kvinnors markrättigheter, och fastighetsregistrering.

Till slut

Jag är tacksam för att ha fått arbeta med en stor bredd av lantmäterirelaterade frågor, i Sverige och utomlands. De länder jag bott i under längre perioder (Zambia, Mocambique, Slovenien och Belize) har varit fina länder att bo i. Vacker natur och bra klimat, trevliga arbetskamrater, vänner och invånare.

Efter studenten sökte jag mig till arkitekturutbildningar i Stockholm och Lund. Jag blev antagen i Lund, men valde i stället att studera lantmäteri på KTH i Stockholm. Jag tyckte att Lund låg alltför lång hemifrån. Att lantmätarutbildning skulle ge mig världen som arbetsfält var svårt att förutse.

Ann-Katrin Myles

annmyl68@gmail.com

En kommentar Lägg till din
  1. Såå intressant att läsa om din arbetslivsresa! Om det blir fler ”betraktelser” kan man samla dem på annat mer lättillgängligt sätt? Hur kan KTH å myndigheter å verksamheter beroende av lantmäteritjänster utnyttja era berättelser för rekrytering?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *