Kvinnlig lantmätare i glesbygd. Eva Regin L-71

Studierna

Hösten 1971 började jag min utbildning till lantmätare på KTH. Det var inte något medvetet val utan en följd av tillfälligheter.

Jag hade vuxit upp i Kramfors och tagit studenten med bra betyg. Det fanns ingen studietradition i min familj och jag kände nog ingen som hade en akademisk examen men på något sätt var jag ändå inställd på att läsa vidare. Vad skulle det då bli? Arkitekt kanske? Det var ett yrke som jag hört talas om. Jag hade ritat egna fantasihus och jag hade hört min far som var byggnadsarbetare klaga över dåliga lösningar. Jag fyllde i en ansökan till KTH arkitektur. På ansökningsblanketten fanns plats för val i andra och tredje hand också. Efter att ha läst en beskrivning av de olika utbildningarna på KTH blev det ett kryss i rutan för lantmäteri också. Jag hade aldrig hört talas om yrket men det lät bra med den breda blandningen av olika ämnen då jag egentligen inte visste vad jag ville bli. Jag kom inte in på arkitektur men väl på lantmäterisektionen och började där. Det var en främmande värld jag kom till men jag trivdes bra med både studier och studiekamrater. Det var 70 platser i årskursen och av dessa var 13 flickor vilket var rekordmycket. Många av lärarna talade fortfarande om den första kvinnan som gått på lantmäteriutbildningen bara tio år tidigare. Studenterna kom också från hela landet och många från landsbygdsförhållanden. Det var nog så att landsbygdens barn gärna valde en utbildning med koppling till landsbygden om de skulle studera vidare.

Första sommaren praktiserade jag på Kramfors lantmäteridistrikt och fick en första inblick i hur lantmätaryrket kunde te sig. Dåvarande distriktslantmätaren packade sin bil med rör, teodolit, mätband, skrivmaskin och en bunt stakkäppar på taket och for ut i Höga Kusten området. Tillsammans med sakägarna utformade han tomter, markerade, mätte och skrev köpehandlingar. Ett mycket effektivt arbetssätt tror jag. Trivsamt var det också med många kaffepauser i stugorna. En dag möttes vi av en sakägare som frågade om lantmätaren tagit med sig sin dotter varpå lantmätaren lugnt svarade att nej – numera blev även kvinnor lantmätare.

Ut på arbetsmarknaden

När jag tog examen hösten 1975 var det i en tid med ont om jobb även för akademiker. Jag sökte många olika jobb i hela landet och fick så en tillfällig anställning på länsstyrelsen i Kristianstad. Återigen en tillfällighet. De första åren arbetade jag på naturvårdsenheten med naturreservatsfrågor, strandskyddsdispenser mm. Samarbetet med planenheten, lantmäterienheten, juridiska enheten och även lantbruksnämnden var väl inarbetat med duktiga tjänstemän som jag lärde mig mycket av.

Som ny lantmätare blev jag inbjuden till möte med Skånes lantmätarförening. Vid ankomsten fick alla ett program i handen. När vi satt ner i möteslokalen och började bläddra i papperen visade det sig att jag inte hade samma handlingar som mina kollegor. Jag hade fått damprogrammet avsett för medföljande damer som hade eget program under dagen. På kvällen när det blev dans kom överlantmätaren som var en artig äldre herre och bjöd upp med orden ”jag har aldrig dansat med en kvinnlig kollega”

Efter några år fick jag flytta över till länsstyrelsens lantmäterienhet där jag bland annat fick en mycket bra erfarenhet av arkivforskning. Vi gjorde något som kallades specialblad. Det var en registerkarta i skala 1:2000 över områden där fastighetsindelningen var så tät att den inte gick att redovisa på ekonomiska kartan som annars var registerkarta. Arbetet krävde en total genomgång av de lantmäteriförrättningar som skett i området för att lägga pussel fram till den aktuella fastighetsindelningen. Detta gav mig en mycket stor respekt för allt arbete som gjorts av förrättningslantmätare genom tiderna.

Efter några år på lantmäterienheten fick jag så chansen att bli förrättningslantmätare själv då jag fick en tjänst på specialenheten i Kristianstad. Vi gjorde förrättningar över hela länet vid sidan om de traditionella lantmäteridistrikten. När jag började där mötte jag en dag den tidigare chefen på enheten. Han sammanfattade sitt sätt att arbeta ungefär så här. ”Jag åkte alltid ut och träffade sakägarna på plats och pratade med dem för att komma fram till vad de ville. Utifrån det utformade jag sedan den förrättning som skulle göras.” Detta har jag sedan under åren burit med mig som mycket kloka ord som jag själv försökt arbeta efter.

Till Jämtland

Hösten 1988 vände så livet igen. Arbetsmarknaden hade förändrats så att det var en period med ont om lantmätare. I Strömsund i norra Jämtland saknades distriktslantmätare sedan den förre flyttat till annat arbete och första försöket till rekrytering hade misslyckats. Jag fick känna på hur det var att bli headhuntad. Överlantmätaren reste själv ner till Kristianstad för att träffa mig och min familj och övertala mig att söka tjänsten. Jag var klart intresserad men jag hade också en familj med man och tre barn. Vad skulle de säga? Barnen hade inga invändningar sedan de fått försäkringar om att det skulle vara mycket snö. Mannen var också intresserad av att flytta norrut men behövde ett arbete. Det ordnade sig. Det hade kommit en ny plan- och bygglag med krav på kommunerna att upprätta en kommuntäckande översiktsplan. Kommunen hade ingen egen personal för detta. Överlantmätaren träffade en överenskommelse med kommunen om att lantmäteriet skulle göra översiktsplanen på konsultbasis och projektanställde min man som hade kompetensen för detta.

Från januari 1989 till maj 2013 arbetade jag så i Strömsund. Från början som distriktslantmätare då kontoret var ett eget lantmäteridistrikt. Distriktet omfattade Strömsunds kommun som till ytan är större än Skåne län men bara har en bråkdel av befolkningen. Vid starten var det 16 000 invånare och när jag slutade 12 000 invånare. På kontoret arbetade förutom jag tre ingenjörer, tre karttekniker och en assistent. Det var ett trevligt duktigt gäng med stor erfarenhet.

Vi gjorde alla typer av förrättningar i den till ytan mycket stora kommunen. Det var en övervikt mot landsbygden. I tätorterna hände inte så mycket. Många fastighetsregleringar i skogsbruket, avstyckningar för fritidshus i enskilda lägen, ledningsrätter, vägförrättningar mm.

I kommunen är det mycket vanligt med samägda jord- och skogsbruksfastigheter då det ända sedan 1950-talet varit stor utflyttning från landsbygden men de som flyttat behållit sina fastigheter. Idag är det barn och barnbarn som äger dessa fastigheter och frågor och problem runt detta har varit utmärkande för arbetet i kommunen. Ofta har det vuxit fram en stor osämja mellan delägarna då de har olika synpunkter på vad som ska göras. Även lämplighetsprövningen vid fastighetsbildning har varit en stötesten. När jag började var det helt otänkbart att pröva en klyvning av en jord- och skogsbruksfastighet. Målsättningen om att bygga upp bärkraftiga företag hindrade länge alla försök att bilda mindre jord- och skogsbruksfastigheter. Det blev bättre med åren. Möjligheter kom att bilda bostadsfastigheter med lite jordbruksmark som komplement till boendet och/eller skog för husbehovsved. Det ständiga kravet på större skogsbruksfastigheter mildrades också. Förändringarna ledde till större möjligheter att upplösa samägandet. Lätt var det aldrig att hitta lösningar som var acceptabla både för delägare med olika synpunkter och tillåtna ur det allmännas synpunkt. Det var frågor som engagerade mig mycket och det var roligt när man kom fram till lösningar som alla var nöjda med.

Även strandskyddsfrågorna har varit ett stort diskussionsämne. I en kommun med en invånare per kvadratkilometer och många, många mil obebyggda stränder och ett mycket lågt bebyggelsetryck har det varit svårt att få acceptans för att strandskyddsbestämmelserna ska tillämpas lika som i mer tätbefolkade områden av Sverige. Både fastighetsägare, lantmäteriet och kommunen har ägnat mycket energi åt att försöka få till stånd en mer varierad bedömning men på detta område har inga förbättringar skett. Tvärtom har de lagändringar som hade till syfte att lätta på strandskyddet i glesbygd i praktiken lett till ännu hårdare bedömningar enligt mig. Både lantmäteriet och byggnadsnämnden gjorde i stället vad de kunde för att motivera strandskyddsdispenser där de ansåg det lämpligt.

Det fanns vid den tiden när jag började i Strömsund en lång tradition att lantmäteriet samarbetade med kommunen och gjorde mycket jobb åt dem. Lantmäteriet fungerade som kommunens mätkontor, underhöll deras primärkartor och fixade kopior allt efter behov, gjorde nybyggnadskartor, diverse mätjobb mm. Distriktslantmätaren var alltid närvarande på byggnadsnämndens sammanträden. Samråd mellan lantmäteriet och byggnadsnämnden skedde på ett mycket enkelt och informellt sätt. Detta var vanligt i småkommuner och inget som ifrågasattes på den tiden. Lagen om offentlig upphandling var inte uppfunnen. Både kommunen och lantmäteriet såg det som ett bra sätt att utnyttja de resurser och kunskaper som fanns på orten. Några andra aktörer fanns inte på plats. Kommunens verksamhet var inte så stor att det motiverade ett eget mätkontor. Lantmäteriet fick möjlighet till en större verksamhet när förrättningsarbetet kompletterades med uppdragen åt kommunen.

På kontoret försökte vi på alla sätt att vidga vår verksamhet med olika typer av uppdrag för att få in pengar. Detta uppmuntrades också på den tiden av lantmäteriets ledning. Vi sålde lantmäteriets tryckta kartor och plastade även in dem på beställning. Vi skrev överlåtelsehandlingar i samband med förrättningar. Vi hjälpte folk att söka lagfart. Jag har till och med prövat på att göra tilläggsbouppteckningar för att kunna söka lagfart.

Uppdragsverksamheten ebbade ut med tiden. Kommunens behov minskade och lantmäteriets verksamhet förändrades. Uppdragsverksamheten delades upp till ett eget bolag som sedan privatiserades. Myndigheten fick inte längre göra uppdrag. Bit för bit minskade verksamheten i Strömsund. Personalstyrkan minskade. När jag gick i pension 2013 var det tre personer kvar och året efter lades kontoret ner.

Jag har många trevliga minnen från min tid på ett lantmäterikontor i glesbygd. Det har varit roligt att känna att man verkligen kunnat hjälpa många med deras problem. Då det inte funnits någon annan på orten så har många kommit till lantmäteriet med sina frågor även om det inte gällt en förrättning. Många är de chokladaskar, tårtor och hembakta kakor som vi fått till kontoret som tack för hjälpen. Jag har även fått en älgstek och en frusen tjäder med fjädrar och allt. Det kanske ska ses som en muta men de som gav gjorde det efter att jobbet var gjort som ett tack för hjälpen och skulle ha blivit förolämpade om jag inte tagit emot. Tyskar och holländare som köpt fastigheter i kommunen har varit imponerade och tacksamma för hur enkelt och smidigt det varit att köpa fastigheter i Sverige när de fått hjälp med hela paketet av en instans.

Ett udda samtal jag minns är en kvinna som ringde och i förtvivlad ton började fråga om sin rätt att bo kvar på fastigheten som hennes man ägde. Mina tankar gick förstås till vad som händer vid en skilsmässa men se det var inte aktuellt. Hon var nöjd sedan vi kommit fram till att hon kunde visa upp vigselbeviset för mannen och tala om för honom att giftorätten gav henne rätt till halva fastigheten.

En gång fick vi en beställning från polisen i Gäddede som ville köpa några fjällkartor. När jag frågade om de ville ha dem inplastade så blev svaret att det hade de nog inte pengar till. Jag lovade då att plasta in dem utan att ta betalt för detta. När det var klart så ringde jag och sa att det gick bra att hämta dem. Polisen kom mycket snabbt och jag skämtade om att han nog inte hållit hastighetsbegränsningarna på sin 14 mil långa väg från Gäddede till Strömsund. Han lovade mig då att slippa fortkörningsböter om jag åkte fast.

Många kom in på kontoret utan förvarning och frågade om de kunde få träffa lantmätaren. Jag hörde då hur assistenten sa att det gick bra men att han var en hon. Om jag åkte ut tillsammans med en av de manliga ingenjörerna så tog de vi mötte för givet att det var han som var lantmätaren. När folk fått klart för sig vem som var vem så var det dock aldrig några problem. I stället har jag ofta mötts av en stor respekt för lantmätaren och sedan också tacksamhet för att det gått bra att prata med den man väntat sig ”myndighetsfasoner” ifrån.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *