Lantmätare – ett yrkesliv i samhällets tjänst. Hans Sandler L-63

Hur det började

Lantmätare – annorlunda civilingenjör. Det var titeln på en broschyr som jag fick syn på i klassrummet året innan jag skulle ta studenten i Visby Högre Allmänna Läroverk. Den var utgiven av Sveriges Lantmätareförening och beskrev en utbildning som innehöll en blandning av teknik, juridik och ekonomi. Det föll jag för och efter studentexamen år 1963 började jag i oktober samma år min utbildning på KTH i den sista lilla årskursen med bara 30 elever. Våren1967 var jag färdig och fick direkt användning för mina nya kunskaper under lumpen i en civilmilitär specialtjänst som fotogrammetriker tillsammans med flera kurskamrater.

Mitt första riktiga jobb var på Värmdö lantmäteridistrikt. Jag bodde under teknistiden i en liten etta i Hagsätra och kontoret var det närmaste jag kunde välja, 10 minuter bort med tunnelbanan till Isstadion.

Det blev en ganska kort sejour med min bästa chef någonsin. Jag fick arbeta med översiktlig planering för fritidsbebyggelse i Stockholms skärgård nära Sandhamn i Djurö kommun, som med 1800 innevånare var en av landet minsta. Detta rundades av med några byggnadsplaner och uppdrag som ombud i 1970 års allmänna fastighetstaxering samt med mina enda lantmäteriförrättningar i karriären med stöd av jorddelningslagen. Sedan blev det inte fler till min sorg på den tiden. En annan bra chef tröstade mig med att det är så många som gör förrättningar så du kan ägna dig år annat.

 

Fina rummet i Kungsträdgården

Det skedde på Kungliga Lantmäteristyrelsen i Kungsträdgården där jag hamnade efter ett drygt år på lantmäteridistriktet. Jag började på utredningsbyrån som hade hand om bl a domstolsremisser från hovrätterna i ärenden som berörde förhållanden före jorddelningslagen dvs före år 1926. Det blev många besök i Kammarkollegiets arkiv där arkivkunskapen från teknis kom till god nytta när man skulle läsa gamla handstilar från 1700-talet. En dag sa min chef att jag skulle få handlägga lite förvaltningsärenden också vad det nu var. Det gällde myndighetsuppgiften att besluta om att ta bort eller ta upp bortglömda fastigheter i jordregistret. Under den här tiden fick jag också gå igenom statens amanuensutbildning. Det var mycket statskunskap och besök av statsråd som höll föredrag.

Efter drygt ett år i mitt under karriären finaste arbetsrum – ett hörnrum en trappa upp med utsikt genom två fönster mot Kungsträdgården – fick jag flytta till Tändstickspalatset och hjälpa administrativa avdelningen med den nya arbetsordningen för lantmäteristyrelsen samt för överlantmätarmyndigheterna och fastighetsbildningsmyndigheterna i samband med den stora omorganisationen av lantmäteriet år 1972.

År 1971 gjorde lantmäteristyrelsen en bussutflykt till Gävle. Det handlade om att se på staden dit lantmäteristyrelsen skulle utlokaliseras några år senare vilket fick mig att på nytt byta jobb. Det berodde dock inte på Gävle kommun som tog hand om oss väl.

 

Stockholm trogen

Våren 1972 började jag på länsstyrelsens lantmäterienhet i Stockholm med stöd av ytterligare en god chef. Förutom de vanliga uppgifterna att granska planer och tomtindelningar inför fastställelse fick jag på deltid medverka i utredningar om fastighetsbeteckningsreformen och fastighetsregistreringens organisation på civildepartementet. Väl tillbaka på länsstyrelsen åkte jag och min chef runt och förhandlade med kommuner i länet om hur fastighetsregistreringen skulle organiseras. Resultatet redovisade till departementet för beslut av regeringen.

Länsstyrelsens planeringsavdelning där min överlantmätare och chef nu hade blivit länsråd innehöll många olika enheter. På naturvårdsenheten, som jag haft kontakt med redan under mitt planeringsuppdrag på Värmdö lantmäteridistrikt, hade högen med naturreservatsärenden vuxit väl mycket. Det berodde på att staten på den tiden var tvungen att betala ersättning för mistad s k glesbebyggelserätt om länsstyrelsen sa nej till en dispens från det strandskyddsförbud som normalt går 100 meter från strandkanten. Länsstyrelsen gick därför ofta med på dispens för en byggnad på en normaltomt under förutsättning att markägaren gick med på att släppa resten av sin mark till naturreservat. Det blev som sagt en stor mängd ärenden som blev liggande, Under tiden togs möjligheten till ersättning bort i anslutning till den fysiska riksplaneringen. Det fanns inte längre skäl att tillskapa en massa naturreservat med tveksamma naturvärden. Reservaten skulle ju också förvaltas vilket lades på skogsvårdsstyrelsen i länet. Jag fick år 1974 i uppdrag att beta av naturvårdsenhetens reservatsbunt på ca 50 ärenden. Det resulterade att ett tiotal nya naturreservat bildades medan resten avskrev p g a bristande naturvärden. Jag har i modern tid kunnat konstatera att även de reservat som bildades nu ifrågasätts främst på grund av kostnaderna för förvaltning.

 

Åter till utredningsväsendet

Efter denna insats tyckte min chef länsrådet att jag skulle ägna mig åt att arbeta som biträdande sekreterare i Naturvårdskommittén under jordbruksdepartementet. Här träffade jag, förutom ett antal riksdagsledamöter från samtliga partier, på generaldirektörerna på planverket och naturvårdsverket som tillsammans med min chef var experter i utredningen. Det största intrycket på mig under denna period gjordes när det blev regeringsskifte och byten av statsråd för första gången på åtskilliga år. Det blev till slut en SOU som behandlade täktbestämmelserna i naturvårdslagen. Som kuriosa kan nämnas att jag nyligen träffade kommittéledamoten Rolf Wirtén på en konsert i Sollentuna kyrka. Han hade hunnit med att vara statsråd och minister i flera regeringar samt landshövding i Östergötlands län. Det var en spänstig 87-åring jag hade nöjet att hälsa på.

År 1977 hade jag på nytt blivit lantmäterianställd, denna gång som teknisk länslantmätare på överlantmätarmyndigheten i Stockholms län. Det blev mitt första chefskap och det var inte så betungande. Planerings- och lönesamtal hade ännu inte satt några spår. Huvuduppgiften för den tekniska enheten var att lämna stöd till länets kommuner i frågor om geodetiska stomnät och storskaliga s k primärkartor samt arbete med det militärgeografiska verket över länet. Men under denna tid skulle även den ekonomiska kartan över Stockholms län revideras. Jag gjorde tillsammans med numera lantmäteriet och kommunerna i länet en utredning om hur detta skulle kunna gå till. Samtidigt blev frågorna om rätten att utnyttja det allmänna kartmaterialet mer aktuella under en borglig regering. LiberKartor inom den statliga Liberkoncernen hade ett monopol till förtret för andra kartproducenter i samhället främst Esselte Kartor. Bostadsdepartementet tillsatte därför Kartutredning 78 med det bekanta länsrådet som utredningsman och mig som sekreterare. Vi åstadkom två departementspromemorior, en rörande nyttjanderätterna och en om prissättningen på det allmänna kartmaterialet.

 

Tekniska nämndhuset nästa

 Nu hade det gått 17 år sedan jag började i lantmäteriet och jag hade fått prova alla nivåer i den statliga organisationen. Så när Stockholm stadsbyggnadskontor efter en grundlig omorganisation annonserade efter en distriktschef till stadsmätningen i Västerort sökte jag och kunde börja i februari 1985. Nu blev man chef på riktigt i en helt platt organisation med 38 medarbetare. Det blev budget och uppföljning, anställningsintervjuer, planeringssamtal och lönesamtal i en aldrig sinande ström under 25 år.

Nu gällde det att få till en självgående organisation. Det fanns ju ingen möjlighet att hålla reda på vad 38 personer hade för sig på daglig basis. Här fanns alla kategorier av personal som behövs för att hålla en lantmäteri- eller numera stadsmätningsverksamhet igång. Lantmätare, ingenjörer, mätningstekniker och karttekniker samt några administratörer. Tillsammans med representanter för personalkategorierna kom vi fram till att vi skulle jobba i fyra arbetslag – baskarta, fastighetsbildning, utstakning och stomnät – med 6-8 medarbetare i varje lag. Men för att få till arbetsbreddning, som var ett starkt önskemål, roterade vi medarbetarna i arbetslagen var sjätte månad. Endast den s k produktansvarige stannade kvar för att hålla kontinuiteten. Det var inte jag som bestämde hur personalen fördelades. Det var delegerat till en ung intresserad mätningstekniker som alla hade förtroenden för. Vi utvecklade också tidredovisning och uppföljning med nyckeltal uttryckt i timmar per styck för i stort sett alla produkter. Det höll jag fast vid till min pensionering så det fanns en lång kedja av siffror. På kontoret fanns tre stadsmätningsdistrikt i en stadsmätningsavdelning med stadsingenjören som chef.

 

Föreningslivet kallar

Det kan någonstans i denna berättelse vara på sin plats att prata lite om den mer ideella sidan av yrkeslivet. Vi var på den här tiden med de tidigare små årskurserna inte någon särskilt stor kår. Det innebar att jag kände att jag borde ställa upp och göra någon sorts ”värnplikt” i de organisationer som företrädde våra yrkesmässiga intressen. Så när lantmätareföreningens valberedning hörde av sig var det naturligt att tacka ja och det blev en sexårsperiod i styrelsen. Efter mina kartengagemang blev det samma sak i Kartografiska sällskapets styrelse.

Den kommunala lantmäterisfären hade andra intresseorganisationer. Nu hamnade jag i styrelsen för lantmäterisektionen i Sveriges kommunaltekniska förening. Utveck-lingsrådet för landskapsinformation (ULI) var en annan organisation med intressenter för samtliga samhällssektorer där jag tillbringade några år i styrelsen. ULI var en av initiativtagarna till STANLI inom SIS som arbetade med standardisering av geografiska data. Under några år i början av 1990-talet var jag ordförande i SIS TK 80.

Mitt yrkesliv har också fört med sig många internationella utblickar på området.

Internationella lantmätarefederationen FIG kom jag i kontakt med redan år 1977 då det hölls kongress i Stockholm. Under 2000-talet arbetade vi intensivt för att åter få ett FIG-arrangemang till Stockholm. Efter intensivt lobbande på FIG-möten i Paris, Kairo, München och Hongkong blev det till slut en working week här år 2008. Inom kartografiområdet deltog jag med posters på ICA-kongresser i Ottawa och Beijing runt sekelskiftet. Nordiska lantmätaremöten hölls vart fjärde år och gav många trevliga minnen.

 

Långvarig teknisk utveckling

Det mest utmärkande under åren på stadsbyggnadskontoret tycker jag har varit den snabba tekniska utvecklingen. Men den startade tidigare. För att få med hela bilden vill jag börja min beskrivning på 1950-talet. Då gällde mätband, teodolit och räknesnurran Original Odhner. Till mätjobben åkte man spårvagn. Kartor ritades på kartong och mjölkvit film. Så tedde sig alltså vardagen på stadsbyggnadskontoret på den tiden. Stadsmätningen i Stockholm har som alla vet gamla anor. Den förste stadsingenjören Anders Torstensson tillsattes redan år 1636. Om mätmetoderna på den tiden vet vi inte så mycket men det var då som Stockholm fick sin väl bevarade gatustruktur och kvartersindelning utstakad i en motsträvig terräng med hjälp av mätbord, kedjor och kyrktorn. På 1950-talet tyckte man säkert att stadsmätningen uppnått höjden av teknisk utveckling. Med precisionsteodoliter från WILD, med mätband som kalibrerades vid bestämd dragkraft och temperatur. Allt mätt utifrån ett stomnät som tidigt under 1900-talet anlagts med en kvalitet som fortfarande står sig i stora delar. Kartorna hade börjat ritas på måttstabil film som ersättning för kartonger och aluminiumpannåer. Men det skulle hända betydligt mer.

Mätband och invarstänger skulle ersättas av till en början ganska klumpiga elektrooptiska längdmätare av det svenska fabrikatet AGA. De fungerade bäst när det var mörkt ute för ljuset som skulle reflekteras var så svagt. När de blivit mer fältmässiga, utrustade med laser i stället för glödlampa och kunde fästas ovanpå teodoliten, blev de varje mätlags självklara utrustning. Och spårvagnsresorna hade bytts mot mätbussar – numera både miljövänliga och med alkolås. Räknesnurran ersattes inom stommätningen tidigt av beräkningar i stordatormiljö. Stadsbyggnadskontoret var där en verklig föregångare. Sedan var det KOMB och det var WANG – olika stöd för geodetiska beräkningar. Ett annat område där datoriseringen om än något senare gjorde sitt intåg var inom fastighetsregistret. Den nationella fastighetsregisterreformen innebar att man slutade att föra registerböcker med bihang och i stället registrerade lantmäteriförrättningarna direkt i CFD:s stordator i Gävle. Det dröjde sedan ända till 2000-talet innan det blev dags att stoppa in även registerkartan i detta system.

I mitten av 1960-talet inleddes en nykartering av stadens primärkartverk med fotogrammetriska metoder. Kartverket lades upp med innehållet skiktat på olika deloriginal av transparent film. Tuschritningen ersattes delvis av gravyrteknik. De olika deloriginalen kunde sedan samkopieras och reproduceras i olika kombinationer (kartversioner) beroende på användarnas behov. På så sätt kunde stadsbyggnadskontoret ta ansvar för kartförsörjningen i hela staden där främst Stockholms Vattenverk och Energiverk var viktiga nyttjare utanför kontoret.

Kartritningen hade hittills genomgående skett för hand efter kartering med koordinatograf. År 1979 blev det dock premiär för den första ritmaskinen på kontoret. Man hade visserligen redan tidigare skickat en del ritmanus till konsulter på stan som erbjöd ritmaskintjänster t ex K-Konsult. Men nu satsade stadsmätningen på en ritmaskin från Kongsbergs Vapenfabrik i Norge och med den följde även den första VAX-datorn som med ständiga uppgraderingar skulle bli kärnan i verksamheten det närmaste årtiondet och lite till.

På mätsidan, som på den tiden hade lokaler långt ut i Västerort, byggdes längdmätaren och teodoliten ihop till s k totalstationer. Anteckningarna i mätböckerna av längder och vinklar liksom beräkningshjälpen HP41 ersattes av s k datastackar som hängde på stativet. I stackarna kunde man ta med t ex utstakningsdata från kontoret. Och när man kom hem kunde man tömma nya mätdata i VAX-datorn för att beräknas i kontorets egenutvecklade beräkningsprogram. Styrdata till ritmaskinen genererades och kartor ritades automatiskt. I det här skedet insåg kontoret att fältverksamheten och innejobben hade blivit så sammanlänkade att det var lika bra att flytta ihop i stadsbyggnadskontorets lokaler på Kungsholmen. Det skedde i mitten av 1980-talet och utgjorde en viktig förutsättning för nästa stora uppgift i stadsmätningsverksamheten – uppläggningen av den digitala baskartan – där hela personalen medverkade. Det var här jag kom in i bilden.

 

Stadsmätningen digitaliseras

Arbetet med den digitala baskartan innebar anskaffandet av ännu ett tekniskt hjälpmedel i form av IGS-arbetsplatser från Intergraph. Dessa interaktiva grafiska stationer var så dyra att användningen fick schemaläggas så att de säkert blev fullt utnyttjade. De som inte jobbade med digitalisering i arbetsstationer räknade om gamla mätningar på VAX-terminaler, som nu blev varje individs egendom. Efter fem år var arbetet klart enligt tidplan! Stockholm hade fått ett nytt digitalt lagrat storskaligt kartverk som kunde distribueras i nätverk till alla användare i staden. Och stadsmätningens personal hade sannolikt fått sitt största kompetenslyft genom tiderna – man vet ju inte säkert vad som händer i framtiden. Det kan noteras att samhället nu 25 år senare intensivt arbetar med att försöka digitalisera samhällsbyggnadsprocessen. Samtidigt med uppläggningen av baskartan uppstod behov av enklare rithjälpmedel än den gamla ritmaskinen. Nu gjorde pennplottrar sitt intåg och kunde användas både till baskartan och till annan kartritning inom kontoret såsom förrättningskartor, nybyggnadskartor och grundkartor. Även en fotosättare inköptes för utskrift av tryckoriginal till översiktskartor och av detaljplaner. Den traditionella reproverksamheten hade definitivt gått i graven.

Efter denna massiva satsning på kontorets kartverk blev det dags att åter titta på metoder för insamling och bearbetning av data. VAX-terminalerna ersattes av PC med Microstation för kartkonstruktion och Grafis för geodetiska beräkningar. För att inte tala om Officepaket och Internet. Totalstationerna fick egen datorkraft. Vidare prövade vi i ett särskilt stadsmätningsprojektet år 1997 olika flygfotogrammetriska metoder. De kunde i viss utsträckning användas för ajourhållning av baskartan men främst för att klara önskemålet om en 3-dimensionell redovisning av staden. Detta önskemål sammanföll några år senare med behovet av en bättre höjdredovisning över staden och kunde tillgodoses genom ytterligare en teknisk innovation – laserskanning. Med hjälp av flygburen laserskanning och digital fotogrammetri hade stadsbyggnadskontoret nu en digitalt lagrad heltäckande 3-dimensionell stadsmodell som användes bl a vid planpresentationer och för att göra fysiska stadsmodeller i 3D-plotter av det slag som under några år kunde beskådas på utställningen Stockholm Bygger på Kulturhuset.

Den digitala fotogrammetrin fick en nystart med hjälp av billiga PC-baserade arbetsstationer och flera kommuner i landet har tagit till sig tekniken. Av större betydelse för en bred användning inom staden av flygbilder var dock kontorets satsningar på digitala ortofoton i färg med god upplösning. Sådana framställs sedan slutet av 1990-talet regelbundet och distribueras både inom stadsnätet och mot ersättning på Internet med hjälp av bl a Eniro.se och Hitta.se. Fina färgutskrifter inom kontoret möjliggörs genom att pennplottrarna genomgående bytts ut mot bläckstråleskrivare med hög upplösning och utmärkt färgåtergivning.

 

Underlag till GIS och bildtolkning

Den storskaliga baskartan hade även visat sig lämplig för följdproduktion. Med hjälp av generaliseringar togs både en ny stadskarta och tätortskarta över staden fram. Tätortskartan byggdes därefter ut till en länskarta i samarbete med Lantmäteriverket och länets kommuner. Det är kartor som har en struktur lämpad för användning i geografiska informationssystem (GIS) där kontoret i första hand använde Kartago och MapInfo. Samtliga kartbaser innehåller nu också vägmittlinjer som användas vidare i stadens lokala vägdatabas och i trafikverkets nationella vägdatabas. För att sprida våra olika kartverk inom och utom staden användes självklart web-teknik men kartorna kunde även inhandlas över disk i kontorets Kartbutik.

En betydande del av datainsamlingen skedde fortfarande i fält genom mätning från stomnätet. Fältmätning kommer sannolikt även på lång sikt att vara huvudmetod i samband med utstakning av byggnader, gator och anläggningar. Och särskilt vid stora infrastrukturprojekt är det viktigt att mätningarna hänger ihop inom staden och ut över kommungränsen. Här spelar satellitpositionering eller GPS en viktig roll och stadsmätningen skaffade tidigt utrustning för GPS-mätning. Eftersom mätningarna nu alltmer skedde sammanhängande inom regionen stödde kontoret aktivt samverkan mellan kommuner rörande s k nätverks-RTK som möjliggör GPS-mätning med god kvalitet över stora områden.

Önskemålet om fina flygbilder för kontorets plan- och bygglovsverksamheter ledde år 2006 till att hela staden fotograferats med s k skråbilder efter modell i Göteborg, Oslo och ett antal danska städer. Det har varit till stor nytta för kontoret att få tillgång till dessa tusentals bilder där varje byggnad i staden kan beskådas uppifrån från alla sidor på kontorets intranät. Vi såg samtidigt fram emot nästa steg i hanteringen av våra digitala kartdatabaser när vi gick över till att lagra dessa i OracleSpatial. Ett viktigt steg för att stadsmätningen ska kunna fortsätta att distribuera geografiska data till nytta för stadens utveckling.

 

Arbetsbreddning även för mig

Men det har inte alltid handlat om lantmäteri. Lantmätarprofessionen kan vara användbar även till annat. Vid en ny omorganisation av stadsbyggnadskontoret år 1992 bildades geografiska stadsbyggnadsdistrikt som innehöll funktionerna plan, bygglov och stadsmätning. Jag blev chef för distrikt Västerort och fick på köpet även ta hand om bostadsbidraget och bostadsanpassningsbidraget för hela Stockholm. Nu blev det inte så mycket tid för stadsmätning. Planverksamheten tog mest tid med tjänsteutlåtanden och föredragningar i stadsbyggnadsnämnden. En lärorik tid för en lantmätare. Organisationen med geografiskt ansvar för delverksamheterna samtidigt som vi fördelat programansvaret (att göra budget) för stadsmätning, plan resp bygglov på de tre distriktscheferna blev enligt min mening oklar. År 2000 bröts därför stadsmätningssektionerna ut ur stadsbyggnadsdistrikten och bildade en stadsmätningsavdelning. Ungefär samtidigt återinfördes befattningen som stadsingenjör vilken vilat sedan år 1993. Och jag fick avsluta mina sista tio år på kontoret i den rollen.

 

sandler@bredband2.com

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *