Sedan år 2007 har den ansedda organisationen RILEM (International Union of Laboratories and Experts in Construction Materials, Systems and Structures) haft en teknisk kommitté i arbete, 224-AAM (Alkali Activated Material), vars yttersta mål är att anvisa metoder för framställning av betong utan klimatpåverkan. För detta krävs att metoderna standardiseras, vilket har visat sig vara svårt och överensstämmer med svenska erfarenheter. Sådana föreligger nämligen sedan 1980-talet, då det via CBI (Cement och Betong Institutet) gjordes en framstöt mot AAM. Slutsatsen blev att tekniken var ”svårbemästrad” (Gunnar Klingstedt).
Att ersätta en del av Portland-cementet (PC) i betong, ända upp till 65%, med finmald masugnsslagg är en möjlighet, som utnyttjats vid gjutningen av grova konstruktioner, t ex i vattenkraftverk och dammar. Härigenom undviker man alltför höga inre temperaturer i konstruktionen till priset av långsam härdning och hållfasthetstillväxt, vilket särskilt utnyttjades av statliga Vattenfall redan på 1930-talet. Möjligheten att helt ersätta PC med finmald slagg kräver en kompletterande kemi, normalt med alkali, vilket var känt redan på 1800-talet (Passow, 1892). En precisering av kunskapsläget gavs av H Khi: Zement-Chemie, Berlin, 1951. Tekniken låg till grund för ett patent (Method of preparing building materials, 1990) av Fredrik W A Kurz som hade en nyckelroll i arbetet med AAM i en arbetsgrupp under min tid som CBI-chef, där bl a Göran Bjursten från AB Betongindustri ingick. Projektet föregicks av en insats av Bengt Forss från Vattenfall. Men de svenska ansträngningarna föll under bordet i en serie av personkonflikter. Någon riktig förståelse av den erforderliga kemin uppnåddes heller aldrig. Det kanske inte är så underligt – ordföranden i 224-AAM, Jannie van Deventer, från Australien har i ett personligt brev till mig (2016) angett, att en fungerande receptur måste uppfylla ett tjugotal(!) konsekutiva villkor under betongens härdning.
Den första konferensen om AAM hölls i Kiev, Ukraina, 1994. Platsen var ingen tillfällighet – AAM tillämpades i byggandet av flerbostadshus omedelbart efter Andra världskriget genom V D Glukhovsky, tydligen med goda resultat. Var detta en tillfällighet eller faktiskt ett resultat av systematiskt vetenskapligt arbete? Detta är fortfarande ett ämne för diskussion – uppenbart är att recepturfrågan är kritisk – endast genom noggrann utprovning kan man räkna med positiva resultat. Sådant arbete pågår nu på flera ställen i världen, inte bara med masugnsslagg utan med allehanda restmaterial efter högtemperaturförbränning, som askor. Det är uppenbart, att även om slagg från masugnar så småningom kommer att bli annorlunda, då vätgasen förhoppningsvis ersätter kolet, finns det gott om alternativ (hur går det egentligen med kolet som legering i stål?). Kvantitativa uppgifter med denna innebörd har publicerats från SydAfrika, där AAM f n upptar ungefär 10% av betongtillverkningen. Prognosen i landet är att AAM kommer att ersätta PC helt inom ett sekel. Även i Australien emotser man en motsvarande utveckling. I USA finns kunskapen på några få händer, vars strävanden dock är något oklara. Närmast oss finns adekvat kompetens för AAM i Finland (Bob Talling), där utvecklingen sannolikt främst kommer att följa ekonomiska villkor.
En intressant reaktion har jag fått från danska F L Smidth, ett företag specialiserat på cement-processen. Man följer givetvis utvecklingen av AAM men har t v uppfattningen att tekniken är för dyrbar. Det kostar tydligen mer att ta miljöhänsyn med införandet av ny teknik än att fortsätta på gammalt sätt. Denna bild upprepas gång på gång – endast med en aktiv avgiftspolitik kan utvecklingen vändas. Hur gör vi i Sverige?
Foto: Rodolfo Quirós/Pexels