Jag är i Bella Coola, Kanada på västkusten. En otrolig vacker dal med berg och fjordar. Här finns byn Hagensborg där Norska nykommarna odlade potatisar med urbefolkningen, Nuxalk indianerna. När norrmännen kom hade området redan drabbats av smittkoppor och upp till 98% av Nuxalk befolkningen dog inom två år. Utav deras cirka 35 000 invånare överlevde knappt 300 mellan år 1862-1864. Norrmännen kom 1904. Vid det här laget hade urbefolkningens land redan delats in i små landområden, så kallad reservat, så att kolonisterna lätt kunde ta brukbart land. Det sägs att i varje bit land här i dalen, där de vita männen brukar sin jord, ligger oroliga själar överallt från spädbarn till gamla och att deras sorg ekar än mellan bergen.
Reservat land som började utdelas till indianbefolkningen i Nordamerika omkring år 1850 var ett avtal så att indianerna skulle bo på ett bestämt område oavsett diverse klaners originella landområden, samtidigt en överenskommelse om att få behålla sina jaktområden och utöva sina traditioner medan kolonisterna fick äga och bruka marken, både sin egen och reservaten. Reservaten var aldrig välplanerade med avfalls- och avloppssystem och marken var oftast obördig ändå. Genom åren har husen varit notoriskt skröpligt byggda och i dem trängdes flera familjer. Reservaten ansågs som mänskliga soptippar. Jordbruk och betesmark har fortsatt eliminera många viktiga traditionella jaktmarker och under smittkoppan tog de många som dött med sig uråldriga kunskaper i graven. En del fick lära sig jordbruk (vilket enligt Nuxalk Indianerna idag var tacksamma för från norrmännen) medan barnen skulle utbildas i skolan. Resident skolorna byggdes långt utanför reservaten, långt från barnens familjer.
Resident skolornas tid är idag en av indianbefolkningens värsta skräckhistoria. Skolorna tycktes ämna att ”döda indianen i barnet”. Där kapades det långa håret av, där fick man en nål stucken i tungan om man pratade sitt ursprungliga språk, där fick flickor och pojkar inte dela samma klassrum, där fick de bo året runt med ytterst få tillfällen att besöka sina familjer, där våldtogs pojkar och flickor kontinuerligt av skolvakterna, lärarna, vem som helst. Upp till 75% av barnen som blev sjuka av undernäring och försummelse dog. De barn som överlevde fick en enkel utbildning som omfattade hemkunskap och annat hantverk samt högst årskurs 5 akademiskt. Sen skickades de hem till föräldrarna som inte hade sett sina små barn växa upp och nu kunde de inte förstå varandra längre. Samtliga hade nu ingen erfarenhet av familjeliv eller samlevnad och ingen kunde kommunicera om vad de upplevt. Apati, fattigdom, missbruk och övergrepp blev en vardag. Autonom kulturell genocide var sådd.
Vi får inte heller glömma att alkoholen redan hade satt sin prägel sen de första kolonisterna kom med pälshandeln. Så för ett djupt förstört barn som återvände hem till en djupt sorgbelagd familj kom alkoholen som en lättnad. På 60-talet började socialen ta bort barnen helt och hållet och de sattes på fosterhem som en slags räddningsprevention från dysfunktionalla familjeförhållanden på reservaten. Och med all denna ovannämnda bakgrund och mer till historien som legat begravd fram tills nyligen har en hel identitet av ett folkslag förnedrats totalt. Den sista Resident skolan i Kanada stängdes år 1996.
Nu är jag förskolelärare på en ”trauma informed First Nations school” med syftet att öppna såren från historien och låta varet välla ut. De som minns berättar om de intima och smärtsamma upplevelserna i hopp om att tydliggöra problematiken i deras samhälle, i hopp om att bryta mönstret på alkoholiserade generationer så långt som minnet går. Regeringens försoningskompensation för en ekonomisk trygghet lullar befolkningen till en enkel och relativt modern vardag. Frågor kring global klimatförstörelse, materiell slöseri och hotet av oilpipelines är överväldigande och många orkar inte ta itu med att ens tänka på sånt. Andra söker sina förfäders röster genom de få bitar av språken, danserna och sångerna som finns kvar. Länken mellan traditionell kultur och den moderna levnadskomforten förvirrar en hel nation – hur ska man leva som indian idag?
Jag tittar på bergen och tänker att de har nog sett allt som går att se. Har inte vi alla?
Miya Cuzner är uppväxt i Sverige och Kanada och har bott i Macau, Kina. Idag bor hon i Bella Coola i Kanada.