VISST ÄR DET SLUMPEN SOM STYR
Jag tog studenten 1968. Enligt det gamla systemet med muntliga förhör i vissa ämnen på examensdagen. Under överinseende av statliga censorer i klassrummet. Och förväntansfulla föräldrar, släkt och vänner på skolgården (f.d. Östra Real i Göteborg).
Men vad gör man – om man vill plugga vidare – och de bästa gymnasieämnena är språk och matematik? Ingen vidareutbildning verkade omfatta båda dessa intressen.
Vid den tiden arbetade min far som sambandsman mellan tullens och polisens verksamheter till sjöss. Han hade sitt kontor i samma byggnad som Överlantmätaren i dåvarande Göteborgs- och Bohus län. Det ledde till att jag den sommaren fick praktisera dels på lantmäteriet och dels på länsstyrelsens naturvårdsenhet. Och ja, det här med markanvändning och fastigheter verkade intressant!
Jag läste allt jag kunde komma över om utbildningen till lantmätare. Det visade sig att man just hade infört en ny studieplan som innebar att man efter de första två åren kunde välja en specialinriktning mot t.ex. traditionellt lantmäteri eller fastighetsekonomi eller en mera teknisk inriktning. Det som jag tyckte talade emot ett val av denna utbildning var dels att den inte tillhandahölls på Chalmers, dels att den inte innefattade någon språkundervisning – all kurslitteratur var på svenska. Dessutom var det nästan bara killar som sökte sig hit!
Trots invändningarna sökte jag mig till lantmäteriutbildningen vid KTH i Stockholm. Eller snarare civilingenjörsutbildningen vid sektionen för lantmäteri. Och visst var det en ren slump att jag fick praktisera hos lantmäteriet sommaren efter studentexamen. Innan dess hade jag en väldigt diffus uppfattning om vad en lantmätare var för något.
KTH-STUDIERNA LOCKADE
Det första året på KTH var spännande i en helt ny miljö i en för mig främmande stad. Det handlade om mycket basutbildning i matematik, statistik, geodesi mm och för mig kändes studierna allt tyngre. Jag förlorade till stor del min studiemotivation. Efter första studieåret gjorde jag därför ett uppehåll för militärtjänstgöring under ett år på A6 i Jönköping.
När jag återvände till KTH och började i en ny årskurs märkte jag en stor skillnad. Efter ett år vid militären var studiemotivationen betydligt högre. De nya kurskamraterna hade gått i det nya gymnasiet, med andra betygskriterier och betydligt bättre intagningspoäng än jag själv hade. Tur att jag sökte in året innan….
Efter det andra året var det dags att välja specialinriktning. Fastighetsekonomi var mitt huvudsakliga intresse. Men också fastighetsrätten som till stor del ingick i den traditionella lantmätarinriktningen. Svårigheten att välja gjorde att jag valde att läsa båda.
Mitt examensarbete 1973 handlade om fastighetsekonomi. Vid denna tidpunkt hade regeringen beslutat att utlokalisera ett antal statliga verk från Stockholm. Det blev ju då intressant att analysera vilka priseffekter utlokaliseringsbesluten hade fått på de berörda orterna. Jag genomförde analysen tillsammans med några kurskamrater. En av storbankerna sponsrade vårt arbete. De som hade valt att läsa den tekniska inriktningen med fotogrammetri och geodesi skakade på huvudet när de såg våra korrelationskoefficienter. Men vi var nöjda och fick examensarbetet godkänt. Nu var det bara att börja söka jobb…..
FÖRSTA JOBBET – FASTIGHETSVÄRDERING
Vid den här tiden fanns det många värderingsföretag som värderade fastigheter enligt en standardmetod som kallades byggnadsteknisk värdering. Ett av dessa företag, Lennart Ljungqvist fastighetsvärderingar, hade dock uppmärksammat de mer vetenskapligt grundade analysmetoderna som spreds alltmer. Dessa delvis nya metoder hade ett mera marknads-inriktat synsätt och lärdes ut bl.a. inom den fastighetsekonomiska linje som jag hade valt. På detta företag fick jag mitt första jobb.
Redan efter några månader fick jag dock ett erbjudande att börja på lantmäteriet i Norrtälje. Jag kände att fastighetsvärdering var alltför specialiserat som första jobb, och bestämde mig därför att tacka ja till lantmäteriet i Norrtälje.
LANTMÄTERIKONTORET I NORRTÄLJE – VID RÄTT TIDPUNKT
Jag anställdes den 1 augusti 1973 som lantmätare med lönegrad Ag20 och löneklass 20, med en månadslön på 3.278 kronor, som efter skatt blev 2.426 kronor. Underbart efter att ha levt på studielån i fyra år! Studentbostaden som jag lämnat under våren kostade då 232 kronor per månad.
Om man som jag ville arbeta med fastighetsekonomi och fastighetsrätt var den här tiden extremt rätt tid att ta examen. Vi som gick ut vid denna tid hade fått lära oss de allra mest centrala lagkomplexen inom fastighetsrätten och var mycket eftertraktade på arbets-marknaden. Sverige hade fått en helt ny Jordabalk, en ny Fastighetsbildningslag, en ny Expropriationslag, en ny Anläggningslag och en Lag om samfällighetsföreningar.
Jag har aldrig ångrat att jag bytte till denna inriktning. Arbetet innebar att man fick jobba med både fastighetsvärdering och fastighetsrätt. Man fick lära sig att jämka samman motstridiga intressen vid anläggningsförrättningar mm.
Till en början fick jag förstås arbeta tillsammans med de mer erfarna kollegerna ute i fält och tillsammans med mätningsingenjörer märka ut gränser och ibland lösa gränstvister. Men ganska snart fick jag möjlighet att handlägga förrättningar helt självständigt. I början kunde det leda till problem. Som t.ex. när jag hade kallat till ett sammanträde inne på lantmäteri-kontoret för att avsluta en avstyckning och fastighetsreglering ute på Blidö. Där hade många av de bofasta en grundmurad misstänksamhet mot framför allt stockholmare. Men en stor respekt för lantmätaren. Snart hade alla bänkat sig runt sammanträdesbordet och – efter att ha stängt dörren – slog jag mig ner vid bordets kortända. Då reser sig en drygt nittioårig, reslig bofast man från Blidö och ser sig om i lokalen och med kraftfull stämma frågar:- …och när kommer lantmätaren?….
I arbetsuppgifterna ingick många gånger att efterforska vad som hade hänt tidigare i en fastighets historia. Sådan forskning gjorde man på den tiden fysiskt genom att åka in till länsstyrelsen på Hantverkargatan i Stockholm och gå igenom de gamla förrättningshand-lingarna i arkivet. En gång när jag grävde i förrättningshandlingar från Singö i norra delen av Norrtälje kommun träffade jag på något märkligt. I de äldre handlingarna angavs ofta längden mellan två gränspunkter i decimeter. Men här träffade jag på kartor där längden angavs i centimeter. Distriktslantmätaren, dvs min chef, förklarade för mig att han kände till vilken lantmätare det var som på den tiden hade gjort förrättningen. Och han var känd för att alltid stega upp längderna. När stegen sedan inte gick jämt upp, avslutade han alltid med att ta fram måttstocken där han kunde läsa av hur många centimeter som återstod till gränspunkten! Jag fick aldrig reda på om det var en skröna.
Dessa forskningserfarenheter fick jag stor användning av i en förrättning som jag fick ansvaret för. Det handlade om att fastighetsbilda, fastighetsreglera och lösa in mark för en ny järnväg som skulle byggas mellan Hargshamn i Uppsala län och Hallstavik i norra delen av Norrtälje kommun. Vid den här tiden var man mer van vid att järnvägssträckor lades ner. Därför var det extra intressant att få var med om motsatt situation.
Efter ett par år annonserade dåvarande Bostadsdepartementet att man ville förstärka jurist-styrkan vid Plan- och byggenheten med lantmäterikompetens. Distriktslantmätaren tipsade om detta och frågade om jag var intresserad. Lite misstänksam blir man ju när man får en sådan fråga från sin chef. Men min nyfikenhet tog över och jag bestämde mig för att söka tjänsten.
TILL REGERINGSKANSLIET
Plan- och byggfrågor
I mars 1976 började jag min tjänst som departementssekreterare vid Plan- och byggenheten i Bostadsdepartementet. Ingvar Carlsson var Bostadsminister. Bland handläggarna dominerade inlånade hovrättsfiskaler. Arbetsuppgifterna bestod huvudsakligen av överklagningsärenden. Vid den tiden kunde alla kommunala bygglovsbeslut och beslut av länsstyrelserna att fastställa stads- och byggnadsplaner överklagas till regeringen. Det handlade om tusentals ärenden varje år. Jag blev imponerad av den minimala byråkrati som präglade handläggningen och de mycket korta beslutsvägarna. Efter att vi hade berett ett överklagningsärende upprättade vi ett förslag till regeringsbeslut. På måndagar eller tisdagar föredrog vi våra förslag för ministern och på torsdag beslutade regeringen vanligtvis i enlighet med de förslag som ministern hade godtagit. Flera av mina kurskamrater som jobbade i den kommunala världen beskrev betydligt mer komplicerade beslutsprocesser.
Till skillnad från den fastighetsrättsliga lagstiftningen som var helt ny, och som jag kände mig välutbildad i, var det nu en helt annan lagstiftning som var i fokus. Det var byggnadslagen och byggnadsstadgan från 1947 resp. 1959 som utgjorde den centrala lagstiftningen. Om denna hade jag knappt med mig någon kunskap från KTH. Anledningen till det kanske var att den lagstiftningen var föremål för översyn. Redan 1968 hade regeringen beslutat direktiven till en översyn. Men det fanns som sagt många jurister på enheten och de var ett bra stöd för att snabbt komma in i den för mig nya lagstiftningen.
När jag började i regeringskansliet hade socialdemokraterna haft makten i över fyrtio år. Det kändes att arbetsrutinerna ”satt i väggarna”. Den kommande tiden skulle visa sig bli något helt annorlunda. Redan hösten 1976 tog de borgerliga över makten. De verkade ganska överraskade själva och var dåligt förberedda på situationen. Detsamma gällde oss tjänstemän. Jag skulle nog sammanfatta den hösten som kaosartad. Under mina kommande år i regerings-kansliet och senare som myndighetschef, skulle jag komma att jobba under tolv olika bostadsministrar!
Lagstiftning, PBL och ”Friggebodar”
Efter några år blev jag allt mera indragen i arbetet med att reformera den gamla byggnads-lagstiftningen. Den arbetsgrupp som arbetade fram ett förslag till ny plan- och bygglag bestod av jurister, lantmätare och arkitekter. Vi avlämnade 1979 ett betänkande (SOU 1979:65) med förslag till en ny plan-och bygglag, PBL. Vi som hade arbetat fram förslaget reste under remisstiden runt i landet och föreläste om innehållet i lagstiftningen och svarade på frågor. Förslagen innebar en omfattande decentralisering av beslutsfattandet i plan- och byggfrågor, från stat till kommun, lagreglering av de s.k. riksintressena i en helt ny naturresurslag mm. Inte att förglömma de ökade rättigheterna för de enskilda fastighetsägarna i bygglovs-processen. Och den ökade frihetsgraden innebar bl. a. att få uppföra vissa byggnader utan att söka bygglov. Sistnämnda förslag arbetades in i lagstiftningsarbetet redan under Elvy Olssons (C) och Birgit Friggebos (Fp) ministerperioder, och kom att kallas ”Friggebodar”. Kanske lika gärna kunde ha kallats ”Olssonbodar”. Intresset runt om i landet för reformförslagen var mycket stort. Remissen gick ut mycket brett till domstolar, myndigheter, kommuner, närings-liv, intresseorganisationer m.fl.
Det efterföljande arbetet blev mycket omfattande under en lång tid. Trycket på de politiska ledningarna ökade, och snart sagt varje bostadsminister som tillsattes utlovade att ett förslag till ny plan- och bygglag snart skulle finnas på plats. Nu gjordes i stort sett allt lagstiftnings-arbete internt inom departementet. Jag flyttades över till departementets rättssekretariat, där arbetet leddes av rättschefen. Vi var en handfull personer som arbetade med den lagråds-remiss som först skulle tas fram. Kontakterna med den politiska ledningen var mycket täta. De områden som jag fick ”ansvaret” för var plangenomförandefrågor, ekonomisk kompen-sation till fastighetsägare, övergångsbestämmelser (t.ex skyddet för byggrätter i äldre planer) samt en ny lag om exploateringssamverkan och ett flertal följdändringar i angränsande lagar. Dvs frågor som låg väl i linje med mina huvudintressen från KTH-tiden, nämligen fastighets-ekonomi och fastighetsrätt.
Slutligen, 1983, var en lagrådsremiss klar med förslag till ny plan- och bygglag, naturresurs-lag och lag om exploateringssamverkan samt något senare också följdändringar i ett fyrtiotal andra lagar. Det var ett mycket omfattande lagstiftningspaket som det skulle ta närmare två år att föredra inför lagrådet. Föredragningarna skedde i Högsta Domstolens lokaler. För att få vara föredragande i lagrådet krävdes att man var hovrättsassessor. Eftersom jag inte uppfyllde det kriteriet var det nödvändigt med ett undantag. Ett sådant undantag beslutades av justitie-ministern, som vid den tiden var Sten Wickbom (S) (som tidigare hade varit generaldirektör för Lantmäteriverket). Vi var huvudsakligen tre personer som turades om att gå dit beroende på vilket ansvarsområde man hade arbetat med. Så småningom var vi klara med föredrag-ningarna och lagrådets yttrande kom i olika omgångar fram till slutet av år 1985.
Efter lagrådsbehandlingen vidtog ett intensivt arbete med att ta fram en proposition till riks-dagen. Vi var samma tjänstemannakärna, men de politiska förhandlingarna gick in i ett mera skarpt läge. Propositionen till riksdagen undertecknades av statsminister Olof Palme och bostadsminister Hans Gustafsson i maj 1985. En ny Plan- och bygglag m.fl. kunde träda i kraft den 1 juli 1987.
När arbetet med propositionen för min del var avslutat bestämde jag mig för att sluta i regeringskansliet.
Ungefär samtidigt hade jag åtagit mig att tillsammans med tidigare arbetskamrater skriva Norstedts lagkommentar till den nya byggnadslagstiftningen, PBL. Ett uppdrag som skulle vara i närmare trettio år!
KONSULTTIDEN – NYTT VÄRDERINGSFÖRETAG OCH ADVOKATKONTOR
Viak AB
Efter åren i regeringskansliet valde jag att återvända till näringslivet med tyngdpunkten överflyttad till fastighetsekonomin. Jag började den i mars 1986 hos dåvarande konsult-företaget VIAK AB, avdelningen för fastighetsekonomi och juridik. Som småbarnsförälder var det många som undrade hur jag vågade gå från en trygg statlig anställning till en privat verksamhet med höga lönsamhetskrav. Det tog inte lång tid förrän jag kunde konstatera att sådana synpunkter grundades på en allmänt spridd myt. Förhållandet var alltså det rakt motsatta. För första gången på många år fick jag full kontroll över mitt eget arbete. Jag valde själv vilka uppdrag jag ville och kunde ta på mig, – och fick dessutom mycket bättre betalt!!
De första åren dominerade PBL-relaterade uppdrag. Mycket handlade om att jag fick bistå departement och riksdagskansli med underlag för att belysa de frågor som uppkom under riksdagsbehandlingen avseende de ansvarsområden jag hade arbetat med. Främst handlade det om den kontroversiella frågan hur man skulle se på byggrätter i äldre stads- och byggnads-planer. Den modell som jag hade arbetat med innebar att man i stort sett avvecklade det rättsliga och ekonomiska skydd som tidigare hade gällt för byggrätterna. Under ett antal år kunde dock fastighetsägarna under vissa förutsättningar ha rätt till ekonomisk kompensation för den skada som kunde uppkomma.
Ett något udda uppdrag, som påminde om tiden före PBL, gällde en fastighetsägare i Hud-dinge kommun som hade lidit stor ekonomisk skada av att hans fastighet under ett stort antal år hade omfattats av ett byggnadsförbud. Vid tiden före PBL kunde sådana förbud utfärdas och utan särskilda skäl ligga kvar i ett oändligt antal år. Fastighetsägaren stämde staten inför Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg i Frankrike och krävde skadestånd för den ekonomiska skadan. Mitt uppdrag för fastighetsägaren var att bedöma den ekonomiska skadan och redogöra för hur det var möjligt att med stöd av den gamla byggnadslagstiftningen låta sådana byggnadsförbud gälla under så lång tid. Det här var ett principiellt viktigt mål som drevs av Sveriges byggindustrier. Förutom att skriva en inlaga till domstolen fick jag inför domstolen vittna muntligt om mina slutsatser. På andra sidan satt representanter för den svenska staten. Det är inte lätt att slåss mot staten och fastighetsägaren förlorade målet. Men det var ändå en intressant erfarenhet att se hur ett sådant mål angående mänskliga rättigheter fungerar.
Forum fastighetsekonomi och advokatfirman Åberg
Som chef för avdelningen för fastighetsekonomi och juridik tog jag 1990 initiativ till att bryta ut verksamheten till ett medarbetarägt företag, med Viak AB kvar som minoritetsägare. Många år senare skulle dessa verksamheter utvecklas till två fristående och framgångsrika företag, Forum fastighetsekonomi AB, och advokatfirman Åberg & Co AB.
Första halvan av 90-talet präglades av den ekonomiska krisen i Sverige. För min del handlade det då mycket om fastighetsvärderingar och fastighetsrättsliga ersättningsprinciper. En annan del av det gemensamma företaget utgjordes av samverkan mellan fastighetsekonomerna och juristerna. Det kunde gälla t.ex. ekonomisk kompensation i miljömål eller vid inlösen av mark vid infrastrukturprojekt av olika slag.
I mitten av 90-talet hade inrättats en bygg- och bostadsenhet inom näringsdepartementet och man sökte en extern chef till den enheten. Jag kände att departementsvärlden återigen var lockande. Om man – som jag – är intresserad av samhällsfrågor, men inte vill vara politiker, är regeringskansliet en mycket bra utsiktspunkt att sitta på. Så jag anmälde mitt intresse och fick jobbet. Därmed åter 1995 till den offentliga sektorn efter nästan tio år som konsult.
ÅTER TILL REGERINGSKANSLIET
I mars 1995 började jag som departementsråd och chef för bygg- och bostadsenheten. Ansvarsområdet var sålunda på tjänstemannaplanet det svenska byggregelsystemet och bostadspolitiska frågor som t.ex. statens engagemang i bostadsfinansieringen. Dessutom ingick huvudmannaskapet för myndigheterna inom dessa områden. Det var Boverket, Byggforskningsrådet, Statens bostadskreditnämnd och ett delägt AB Bostadsgaranti.
Den här tiden var det en socialdemokratisk regering. Mycket var förändrat sedan min tidigare period i regeringskansliet. Inom byggområdet upptog EU-arbetet en stor del av tiden. Det var förstås helt nytt sedan vi blivit medlemmar i den europeiska unionen. Nytt för mig var också det relativt omfattande internationella engagemanget, särskilt inom FN:s boendekommission, UN-Habitat. Statens engagemang i bostadsfinansieringen hade minskat påtagligt sedan de statliga bostadslånen hade avvecklats. De hade i stället ersatts av statliga kreditgarantier som – i spåren av finanskrisen – vållade staten oerhört stora förluster. Nyproduktionen hade i stort sett avstannat till följd av 90-talskrisen.
Denna bild präglade tydligt mitt arbete under mina kommande nio år i regeringskansliet under fyra olika bostadsministrar.
Det låga bostadsbyggandet orsakade också en omfattande arbetslöshet inom byggområdet. Regeringen införde då en rad olika byggstimulanser i syfte att öka bostadsbyggandet. Liknande stimulanspaket hade förekommit också tidigare men hanteringsmässigt var det nu mycket mera omständligt eftersom alla sådana paket numera måste godkännas av EU.
En mycket akut fråga under denna tid var den kris som uppkom i många avfolknings-kommuner till följd av ett stort antal tomma bostäder. Regeringen inrättade en Bostads-delegation som hjälpte dessa kommuner med mycket omfattande ekonomiska stimulanser. Småningom inrättades en särskild myndighet, Statens bostadsnämnd, som mera långsiktigt skulle följa upp det statliga stödet, och medverka till en omstrukturering av de drabbade kommunala bostadsföretagen. Ett statligt bolag bildades också och kapitaliserades för att kunna gå in och ta över de övertaliga bostäderna i syfte att antingen utveckla dem för annat ändamål eller avveckla dem. Dessa verksamheter hamnade också inom enhetens ansvars-område och jag blev ordförande i bolagets styrelse.
Under denna period var jag också engagerad i Sveriges lantmätareförening (SLF) och blev dess ordförande under 2002-2003. Vikande medlemsantal och en reformering av utbildnings-systemet på KTH gjorde det nödvändigt att ompröva föreningens framtida verksamhet. Arbetet inleddes då med att utveckla samarbetet med näraliggande föreningar, särskilt föreningen för Väg- och vattenbyggnad. I en arbetsgrupp föreslog vi som en tänkbar utveckling att föreningarna gick samman i en gemensam organisation. Småningom ledde detta till bildandet av dagens Samhällsbyggarna.
Ett annat initiativ var att – redan 2002 – starta förberedelsearbetet inför SLF:s 100-års jubileum år 2008. Ett betydelsefullt inslag skulle vara ett stort internationellt seminarium i Stockholm för att belysa vilken roll lantmätaren har i den globala fattigdomsbekämpningen. Ett sådant seminarium genomfördes 2008 i samarbete med den internationella lantmätare-unionen, FIG, och FN:s UN-Habitat.
GENERALDIREKTÖR VID STATENS BOSTADSKREDITNÄMND
I början av 2000-talet hade regeringen – efter de stora förlusterna inom kreditgarantisystemet – reformerat systemet och gjort det mer marknadsanpassat. I samband med att det nya regelsystemet trädde i kraft 2004 tillsattes jag som ny generaldirektör för Statens bostads-kreditnämnd (BKN). Myndigheten hade sitt säte i Karlskrona i Blekinge, men en stor del av arbetet utfördes vid ett kontor lokaliserat till Stockholm. Det blev mycket pendlande för min del under denna period, som varade totalt nio år.
Nu handlade det för min del återigen huvudsakligen om fastighetsekonomi. BKN fungerade som ett försäkringsbolag där bankerna kunde teckna statliga garantier för sin utlåning. BKN:s uppdrag innebar att ta ut en avgift som skulle återspegla en marknadsmässig risk. Verksam-heten innebar således i stor utsträckning att göra riskanalyser av bostadsmarknaden. Dessa analyser sammanställdes i särskilda bostadsrapporter som gavs ut regelbundet och som fick mycket stor uppmärksamhet. Särskilt när vi i slutet av 2008/2009 varnade för att en bostads-bubbla var i antågande. Så här i efterhand kan man konstatera att den varningen kom lite väl tidigt på grund av att den räntedoping som då pågick har fortsatt under en mycket längre tid än vad vi då kunde förutse.
Möten med de nordiska bostadsmyndigheterna skedde regelbundet. Det var ofta mycket givande möten eftersom många problem var gemensamma men lösningarna inte alltid lika. Ibland skilde sig verkligheten dock åt. Vid ett möte på Färöarna var det hemlösheten i Norden som var tema och alla länder – utom Färöarna – hade i rapporter belyst resp. lands problem, och presenterat statistik mm. Färöarnas representant tyckte det var onödigt att ta fram en rapport, eftersom de hemlösa var så få att visste vad de hette!
Senare tog jag, tillsammans med Boverkets generaldirektör, initiativ till att slå samman våra myndigheter. Vi fick gemensamt regeringens uppdrag att utreda frågan och samman-slagningen skedde år 2012.
REGERINGENS UTREDARE
Plangenomförandefrågor
År 2011 fick jag regeringens uppdrag att utreda plangenomförandefrågorna i PBL. Stefan Attefall (KD) var då bostadsminister med ansvar även för plan- och byggfrågor. Syftet med uppdraget var bl.a. att modernisera bestämmelserna om plangenomförande i PBL, inklusive bestämmelserna om gatukostnader. Mina förslag överlämnades i december 2012 till rege-ringen (SOU 2012:91). Förslagen ledde till ett stort antal förtydliganden och förenklingar i PBL och en lagreglering a v de s.k. exploateringsavtalen. Förslagen om nya gatukostnads-regler som syftade till omfattande förenklingar och införande av skyddsregler för fastighets-ägare inom s.k. förnyelseområden mötte dock stort motstånd bland vissa remissinstanser och regeringen förmådde därför inte genomföra dessa -fortfarande angelägna – förändringar.
Förenklat plansystem, Attefallsåtgärder
Ungefär samtidigt fick jag ett tilläggsuppdrag från regeringen. Denna gång gällde det ett förenklat plansystem i PBL. Bakgrunden till uppdraget var det låga bostadsbyggandet och den kritik som ständigt riktades mot de krångliga och tidskrävande planprocesserna i kommu-nerna. Mina förslag – som jag lämnade till regeringen i april 2013 (SOU 2013:34) – var i vissa delar avsiktligt mycket långtgående. Många yrkesgrupper kände sig hotade och remiss-kritiken var omfattande. Så här i efterhand kan jag ändå konstatera att antalsmässigt gick de flesta av mina förslag igenom, men inte de viktigaste. De sistnämnda handlade om att flytta tyngdpunkten i planprocessen från dagens mycket detaljerade regleringar till mera fokus på strategiska frågor i översiktsplaner och en ny föreslagen områdesplan. Bland de förslag som genomfördes fanns de som innebar ytterligare bygglovsbefrielse. De handlade ursprungligen om bl.a. mindre tillbyggnader om 15 kvm och takkupor men kompletterades i lagstiftnings-arbetet med fristående byggnader om 25 kvm. Dessa åtgärder kom senare att kallas Attefallsåtgärder.
AVSLUTANDE KOMMENTAR
Som jag inledningsvis nämnde var den nya utbildningsinriktningen på KTH mycket lyckosam för oss som fick ta del av den. Särskilt under de inledande åren då de mest centrala delarna av den fastighetsrättsliga lagstiftningen hade reformerats. Dessutom inleddes en mer modern syn på fastighetsekonomi med en förståelse för det nära sambandet med den övriga finansiella sektorn.
Självklart fanns det många ämnen och kurser som jag inte har haft ett dugg nytta av i min yrkeskarriär. Att lära sig att bedöma lerhalten i åkerjord kanske tillhör denna kategori. Möjligen kan ändå sådana inslag indirekt ha haft viss nytta eftersom de i alla fall har inneburit en slags träning i att ta till sig omfattande texter i tidigare okända ämnen eller områden.
Jag har successivt avslutat min yrkeskarriär sedan jag slutade på BKN. Först med att avsluta de två regeringsuppdragen. Sedan med att avsluta mitt arbete med Norstedts lagkommentar till PBL. I skrivande stund (januari 2019) har jag enbart kvar ett styrelseuppdrag i ett fastighetsbolag och en del privata engagemang i olika bolag.
Så här i efterhand kan jag idag bli något frustrerad av att följa den bostadspolitiska debatten. Den handlar i stort sett om samma saker som för tjugo – trettio år sedan. Efter att ha arbetat med dessa frågor ”inifrån” under så lång tid är det inte svårt att se att de mycket starka politiska låsningar som finns inom detta politikområde är ett stort hinder för att hitta lösningar på problemen. Jag tror att de flesta professionella aktörer är relativt överens om vilka de huvudsakliga problemen är och hur lösningarna skulle kunna se ut. Det handlar bl.a. om att utnyttja det befintliga bostadsbeståndet mera effektivt genom ökad rörlighet. Härigenom skulle t.ex. behovet av nyproduktion minska väsentligt. Allmännyttan skulle också kunna vara en viktig resurs. Dess roll har dock urholkats så mycket att dess betydelse idag är mycket begränsad. Förändringar i lagstiftningen har också bidragit till att det offentliga ägandet av dessa företag idag starkt kan ifrågasättas. Så länge dessa låsningar kvarstår lär vi inte få se några lösningar på de problem som idag belastar bostadsmarknaden.
Samtidigt som man kan bli frustrerad över våra nationella bostadsproblem, finns betydligt större bostadsproblem globalt. Efter att ha besökt bl.a. slumområdet Kibera med närmare en miljon invånare i Nairobi i Kenya är det för mig obegripligt varför FN har sin boende-kommission Habitat stationerad i Nairobi utan att ställa som motkrav att regeringen tar itu med att lösa boendefrågan för dessa människor på ett mera anständigt sätt. Detta problem – som enligt min uppfattning har sin grund i korruption – finns förstås i många andra länder också. Men varför inte börja med att städa framför egen dörr?
2020-02-10
lars@styckjunkare.se