I övergången mellan det gamla tillvaratagande samhället, då allt kom till användning, även avfall, och det moderna industrisamhället, som såg avfall främst som ett kvittblivningsproblem, där naturen fick rollen som omhändertagande medium för undanforslande och nedbrytning, uppstod kommunaltekniska lösningar med industriella inslag. En sådan var pudrett-tekniken, av franskans poudrette, ett sätt att bearbeta latrin från staden med kalk eller torvmull för senare utförsel som gödsel på åkrar, ett återvinningssystem. Tekniken är övergiven sedan länge, men kan det finnas en väg tillbaka till dess ändamål?
Från min barndom i Borås på 1940-talet minns jag hur hästanspända vagnar lastades med slutna robusta plåtkärl, som hämtades från bakgårdar med avträden inne bland de gamla hyreshusen av trä. Vi som bodde i moderna lägenheter med WC förundrade oss över hanteringen. Vart skulle kärlen fraktas? Först långt senare har jag fått anledning att reflektera över det tekniska steget från TC (torrklosetter) till WC (vattenklosetter). Var det så klokt egentligen? Man övergav källsorteringen och därmed möjligheten för återvinning. En massa vatten användes i de moderna lägenheterna för att forsla latrin till en primitiv reningsanläggning, där det mesta av näringsvärdet gick förlorat. Och förresten blandades innehållet från WC på vägen med annat avlopp från bad, disk och tvätt till en utspädd sörja, som helst skulle avledas till något större vattendrag undan mänsklig kontakt.
Den gamla tekniken var egentligen föredömlig. Plåtkärlen forslades efter omlastning till tågtransport ut till Bockaryd, 6 km från staden på banan till Varberg. Efter blandning med torvmull erbjöds produkten till lantbrukarna i trakten. Anläggningen hade startat år 1926 efter förebild, närmast från Göteborg, där ett Pudrettberednings Aktiebolag bildats på Gullbergsvass redan 1864. Detta var ungefär samtidigt med att Göteborg, som första stad i Sverige, började anlägga avloppsnät i staden, efter förebild från London. Där hade man, närmast i panik, beslutat om kanalisation av alla avlopp ut till mynningen av Themsen, för att undvika smittspridning via vattnet av den nya sjukdomen kolera. Denna dödliga farsot hade kommit till Europa från Indien på 1840-talet och skördade tusentals offer i den tätbebyggda jättestaden. Och farsoten besegrades, vilket sedan bekräftades med en staty på entreprenören, John Bazalgette, i London City!
Bekvämlighet är en bedräglig kvalitet. År 1920 hade Borås ungefär 1 000 WC på 30 000 invånare, d v s 1 på 30. År 1930 hade staden 5 000 WC på 40 000 invånare, d v s 1 på 8. Idag har Sverige 12 miljoner WC och 10 miljoner invånare, d v s fler WC än invånare. Detta gäller troligen också för Borås. Under tiden har reningsanläggningarna förfinats och effektiviserats – därifrån talas gärna om återvinning trots att det slam som står till buds bara innehåller fosfor och mullämnen – övriga, och värdefullare näringsämnen, som kväve, kalium och även svavel, går förlorade. Mullämnena utnyttjas för framställning av biogas, som sedan förädlas till fordonsgas.
Redan på 1800-talet försökte en holländsk uppfinnare, Charles Liernur, införa ett modernt, källsorterande system, med sikte på fullständig återvinning. Även detta var vattenburet i klena rörledningar genom samhället – spolningen skedde med hjälp av undertryck, som skapades med ångdrivna pumpar. Systemet prövades i halvstor skala i städer som Amsterdam och Dordrecht. Men mekaniken var för komplicerad, och utbytet för litet – lantbrukarna fick snart tillgång till alternativa och konstgjorda produkter och i Amsterdam övergavs projektet 1904. Därefter leddes allt avloppsvatten ut i Zuidersee, där det ansågs berika växt- och djurlivet! (Detta synsätt har överlevt in i vår tid, t ex i Danmark, där man länge höll fast vid tanken att fosfor berikade fisket. Nu har man gjort en helomvändning!)
Men det källsorterande systemet har återkommit i en modern version, tack vare en svensk uppfinnare, Joel Liljendahl. Nu finns det överallt i mobila miljöer, som på fartyg, i tåg och på flyg, över hela jorden. Men det har även letat sig in i bebyggelse, i samband med ombyggnad för alternativa ändamål och för vattenbesparing, som på öar längs Västkusten.
Sedan några år prövas ett motsvarande system i halvstor skala i Hamburg, för att återvinna näringsinnehållet! Perspektivet är nu under diskussion i hela världen, främst i Holland men också i Asien. I Helsingborg prövas källsortering i samband med en utbyggnad av Norra hamnen för bostadsändamål. I Hamburg genomförs en utredning om möjligheten att konvertera hela avloppshanteringen till källsortering inom 50 år, i takt med att den befintliga sanitetsutrustningen tjänat ut. Är detta lönsamt? Kanske, kanske inte, men anständigheten bjuder, att vi avlastar naturen den börda som vårt nuvarande system innebär. Samtidigt återvinner vi den resurs, som minner om pudretthanteringen!
Bo Göran Hellers
Professor emeritus
Foto: Franck V. / Unsplash
Uppenbarligen är det nuvarande systemet en återvändsgränd. Fosfor är en ändlig resurs med relativt knapp förekomst. En stor del av jordens tillgångar av fosfor finns dessutom i det av Marocko illegalt ockuperade Västsahara. För att sätta tryck på Marocko att avsluta sin ockupation borde världens stater bojkotta Marocko, inte vara beroende av import av fosfor från landet.
Ett rimligt första steg för att ersätta dagens avloppshantering med ett kretsloppsanpassat system vore att kräva urinseparering i alla nybyggda hus. Från början blir det troligen nödvändigt att utanför huset ändå leda bort urinen i samma gamla avloppsledningar. Men med urinseparering i byggnaderna skapas förutsättningar för att ta hand om urinen och återföra fosforn till kretsloppet. Även en framtida återvinning av fekalierna underlättas av om de separeras från urinen (eller snarare aldrig blandas med den). Så låt oss verka för urinseparerande toalettlösningar i alla nya byggnader!
Hej. Jag år född och uppvuxen i Borås och jag utbildade mig på V-linjen på Chalmers 1956-1960. Vi har en gemensam bekant i Kristina Hedlund (Häggström). Hon är jämnårig med Dig och Ni träffades sommartid genom sommarstugor vid sjön Nären. Tina och min fru Monika var bästa väninnor men tyvärr gick Monika bort för snart 6 år sedan. Jag bor sedan 1972 i Alingsås (inte så långt från Nären) men jag har alltid jobbat i Göteborg. Det var intressant att läsa Dina artiklar. Min farmor hade ett litet hus med adress Gust. Ad. gat . 18 B. Där fanns ett utedass men i övrigt kan inte erinra mig att jag träffade på några utedass i Borås under min uppväxt. Det var därför nästan en chock för mig när jag kom ner till Göteborg i mitten av 50-talet blev informerad om att det jag vill minnas fanns 30.000 utedass (Majorna m.m.) I Landshövdingshusen kunde man ha ett WC men placerat på svalen mellan 2 lägenheter. Det kunde nog uppstå viss kö på morgonkulan. Tack för en intressant läsning!