Varför planerar många tjänstemän världen i perfekta färgsättningar och kräva att staden blir ett perfekt vardagsrum där de dyra filtarna är vikta över armstöden, soffan står med perfekt vinkel och snittblommorna är färska och krispiga? Är det verkligen det som yrkesutövandet ska gå ut på? Låt mig utveckla. Som vanligt är texten på några sidor, men denna gång har jag lättat upp den med flertalet bilder.

När jag guidade i Vallastaden under bomässan 2017 var det spännande att se vilka frågor de skulle ställa till mig. En återkommande fundering var, hur har samordningen skett mellan huskropparna? Hur har man arbetat med att säkerställa att alla delar hänger ihop rent visuellt? För den frågeställare som istället snurrat runt och tittat hade kunnat svara på den frågan själv. Någon samordning hade vi inte ägnat vår tid åt. Om en exploatör aktivt tog kontakt med den exploatör som byggde intill och ville prata ihop sig för att samordna fasaderna stoppade vi inte det, men det var inte heller något krav att de skulle göra detta. Det visuella var helt fritt och detta provocerade. Att inte ta ansvar för helheten gjorde att många reagerade och jag fick en hel del bitska blickar och kommentarer. Denna text handlar inte om Vallastaden utan handlar om att några av våra mest spännande miljöer vi har idag i Sverige är planerade på ett annat vis än den där allting är reglerat in i minsta detalj. Ett arbetssätt som vi behöver lyfta upp och reflektera kring. Häng med!

Har du någon gång varit i nordvästra Skåne? Jag tänkte att jag kunde ta oss på en liten promenad genom Mölle.