Så gick vi miste om den läsande generationen

Läskrisen, brukar fenomenet kallas i media – det faktum att mätning på mätning visar att framför allt unga i allt större utsträckning ratar nöjesläsningen och tappar i läsförståelse.

Ett dystert tema som jag menar – åtminstone till viss del – går att skylla på teknik- och förlagsbranscherna. För medan fildelning snabbt drev på tekniken och affärsmodellerna för lyssningen och tittningen, dröjde det innan det fanns tillräckligt goda tekniska och estetiska möjligheter till läsning digitalt.

Alexander Yü, affärsutvecklare på Atrium Ljungberg och ordförande i Samhällsbyggarna Stockholm, drar i ett inlägg på Linkedin intressanta paralleller mellan nya digitala beteenden och affärsutveckling. Ett exempel är den pågående diskussionen i Stockholm om exkludering av Kry i den nya upphandlingsrundan av 1177 i regionen.

”Vad är innovation och vad är att utmana det befintliga modellerna? Man kan ju ställa sig frågan varför stora etablerade företag gör samma misstag om och om igen”, skriver han.

När det gäller musik, film och spel så har branschen gjort misstag och varit sent – men inte för sent – på bollen. Men det kan vara för sent för läsningen – och en av förklaringarna kan just vara oförmågan och oviljan att tillvarata delar av den fildelningskultur som i förlängningen gav oss Spotify, Netflix och strömmade ljudbokstjänster.

För medan lyssning och tittning ökar – rasar läsning av framför allt skönlitteratur.

Minskad läsning bland unga

Förläggareföreningens översikt över läsvaneundersökningar och medievanerapporter Läsandets årsringar, kunde konstatera att andelen unga i åldrarna 16 till 25 år som varje vecka läser böcker på fritiden har halverats mellan 2007 och 2018.

”Den tryckta boken har klarat digitaliseringen bättre än andra traditionella medier men också den har påverkats av den konkurrens från nya medier som har omformat vår läskultur under det senaste kvartsseklet”, sade Johan Svedjedal, en av rapportförfattarna, i ett pressmeddelande i samband med lanseringen i november i fjol.

Statens medieråd kunde 2019 konstatera att bara 11 procent av 18-åringarna läser böcker och tidningar dagligen. Och de nordiska länderna sticker ut. 

Om nu människor läste böcker förr, varför gör de inte det nu? Varför tvingades branschen byta medium och sinne – från den tryckta boken till den lästa boken – medan exempelvis musikvideorna knappast har slagit ut lyssningen av musik.

Det finns massor med goda svar på denna komplexa fråga. Literaturundervisningen i skolan brister, menar exempelvis forskarna bakom Förläggareföreningens rapport. En annan möjlig förklaring är den stora användningen av dator och it är högre i de nordiska länderna jämfört med andra jämförbara länder.

Men jag tror att en förklaring ligger i hur förlagsbranschen liksom teknikföretagen hanterade (eller inte hanterade) digitaliseringen av litteraturen.

”På 1980- och det tidiga 1990-talet var piratkopiering av musik och datorspel en veritabel folkrörelse som i mångt om mycket kretsade kring kassetten som informationsbärare”

Fildelarna visade vägen

För att sätta denna utveckling i ett perspektiv behöver vi göra en subjektivt präglad tillbakablick på den svenska piratkulturen.

På 1980- och det tidiga 1990-talet var piratkopiering av musik och datorspel en veritabel folkrörelse som i mångt om mycket kretsade kring kassetten som informationsbärare.

Disketter och möjligheten att ladda ner spel, bilder och musik via så kallade BBS:er, alltså direktkopplingar till en dator eller server på distans gjorde saken ännu enklare. Men hastigheterna satte ändå fysiska begränsningar på omfattningen. Det krävdes ett visst mått av tekniskt know-how, dyr utrustning, och överföringshastigheterna var låga.

Flera faktorer bidrog till förändringen på 1990-talet.

Musiken hade digitaliserats i och med cd-skivan. Datorerna blev var mans egendom och disketter och större hårddiskar gav nya lagringsmöjligheter. Men den stora game changern stavas inte förvånande internet: när allt fler hade råd att skaffa hyggligt lättanvända datorer kunde copyrightmaterialet hittas och nyttjas av alla.

Den största plattformen för fildelning blev runt mitten av 1990-talet inter relay chat, IRC. Det tog fortfarande en evighet att ladda ner en låt med ett modem med en baudfrekvens på 14 400 bits per sekund, så ännu var nedladdningen knappast ett hot mot cd-skivor, kassetter eller vinylskivor – men för den klarsynta borde denna rudimentära utveckling ha gett en fingervisning om det som komma skulle.

Teknik och efterfrågan i symbios

Den andra stora fildelningsplattformarna kom strax innan millennieskiftet i form av Napster för musik och Direct Connect, som fungerar på liknande sätt som IRC, för allt möjligt. Nu kom också fiberkablarna in i husen med uppkopplingar som möjliggjorde nedladdningar i vad som då upplevdes som hisnande hastigheter. Samtidigt gjorde allt bättre komprimeringsalgoritmer filerna mindre.

Allt drevs på av en stegrande nedladdningsiver och piratskeppen gick för fulla segel. Det kom mp3-spelare och Ipoddar. Nätets do-it-yourself-etos gjorde det möjligt för fler att bygga mediaspelare (exempelvis av tv-spelskonsoller) som var ett slags föregångare till Apple TV, men det fanns snart också kommersiella alternativ. Det var detta som skakade om film- och musikbranscherna i grunden och som sent omsider drev på sådant som smartphoneutvecklingen och Spotify, Netflix och allt det där och som har trimmat både affärsmodeller och teknik.

Om detta finns det mycket tänkt och sagt. Men hur är det med böckerna?

I dag, och framför allt i Sverige, är det mest ljudböckerna som förknippas med digitaliseringen, och i dag har de strömmade ljudböckerna passerar intäkterna från den tryckta boken.

Det många inte tycks komma ihåg var att det under den här tiden var vanligt att dela e-böcker sida vid sida med ljud- och talböcker som rippats från cd- eller så kallade Daisy-skivor (teknisk plattform för talböcker). Och ljudböckerna kunde ju spelas på precis samma sätt som musiken, där fanns hårdvaran på plats.

Digitalisering sedan 1971

E-böckerna tog nästan ingen plats och det gick förhållandevis snabbt att ladda ner hela bibliotek. För dåtidens unga pirater med läsfrossa var detta the motherload. Att det tidigt fanns så många böcker i elektroniskt format förvånar, men faktum är att amerikanska Project Gutenberg (Svenska motsvarigheten är Projekt Runeberg) började processen redan 1971.

Mjukvaran fanns alltså i överflöd. Men inte hårdvaran, det fanns helt enkelt inte något att läsa böckerna med.

Det kom förvisso ett slags e-boksläsare redan i början av 1990-talet i form av Sonys Data Discman som liknade Nintendos Gameboy och marknadsfördes som digital ordbok. Det blev ingen hit utanför tekniklandet Japan.

E-bläck-skärmarna (e-ink) lanserades 1997, den teknik som möjliggör digital läsning med jämförbar kvalitet som pappersläsningen. Den kan belysas på samma sätt som en boksida i papper och ger subjektivt inte samma läströtthet som en LCD-skärm i en telefon, padda eller dator. Men inte heller då, när de första egentliga läsplattorna skapades runt millennieskiftet, blev det någon större rusning efter maskinerna.

Lågt kulturellt kapital

Amazons bokläsare Kindle orsakade en del buzz i slutet av 00-talet – och försäljningen i andra länder var på uppgående. Men Sverige, som varit drivande i både fildelning och anammandet av affärsutveckling, var märkligt nog helt utanför loopen. När det gäller just Kindle är det begripligt eftersom Amazon etablerades i Sverige först i slutet av 2020. Sverige hade i princip inte tillgång till någon kvalitetsmaskin för läsning förrän långt senare och dessa var inte på långa vägar de attraktiva apparater som exempelvis Ipodden, Iphonen eller Ipaden (i Sverige också kallad ”läsplatta”).

Det speglar också försäljningssiffrorna: E-bokförsäljningen utgör 20–30 procent av bokmarknaderna i USA och England. I Sverige var motsvarande andel två procent, vilket framgår av forskning från Bibliotekshögskolan i Borås. Siffrorna för 2020 visar att e-boken tappar tio procent i kronor och ören jämfört med i 2019, men ökar samtidigt i antal med ungefär samma siffra. Däremot ska tilläggas att e-böckerna numera är en del av prenumerationstjänsternas utbud – vilket inte var fallet tidigare.

Storytel har också försökt lansera en egen e-boksläsare, men min misstanke är att denna inte har kapat några större andelar av marknaden.

Ipaden blev i Sverige alltså synonymt med ”läsplattan” även om den knappast är lämpad för läsning av just textböcker, alltså litteratur. (För illustrerade verk, PDF:er, serier och tidskrifter är den överlägsen). Bakbelysta skärmar, alltså datorskärmar, telefoner och plattor ger inte samma läskvalitet som den tryckta texten. Hade de lysande skärmarna varit det misstänker jag att också e-bokförsäljningen varit högre.

En orsak till detta kan, och detta är en gissning, ligga i det mediala tryck som sköt fram Apples produkter, och då framför allt Iphonen, under åren efter millenniet: de i likhet med New York-resan och annan medelklassamerikanism gav ojämförbart starkt kulturellt kapital inom mediekretsar.

Kontrasten till e-boksläsarna hade inte kunnat vara större. Kindle och andra e-boksläsare är ganska osköna prylar – åtminstone de äldre varianterna – och tekniskt rätt meckiga att pilla med. Och eftersom få hade kommit i kontakt med dem i Sverige så trodde nog många att de var som vilken annan skärm som helst, och skärmar för högkulturella övningar är lite som att titta på färg-tv under 1970-talet.

Låsta till format

Kindle är också låst till ”sitt” format (Mobi och AZ3W) och det krävs en del kunnande för att omvandla exempelvis biblioteksböcker eller andra köpta alster till din just Amazons läsare. Storytels läsare är låst till Storytel. Idel slutna system när världen allt mer vill vara formatoberoende.

Den tendensen speglar teknikutvecklingen under de senaste årtiondena, med färre enheter som klarar mer, med den smarta telefonen som guldexempel. Där passar inte e-boksläsaren som specialpryl inte riktigt in. Apple tog för tio år sedan patent på hybridskärmar med e-bläckfunktion, men någon sådan har ännu inte synts till på marknaden, troligtvis eftersom romanläsningen knappast är en drivande kraft på teknikutvecklingen när det gäller mobila skärmar.

Många förstå-sig-påare har också hävdat att pappersboken aldrig kan ersättas. Exempelvis skrev Computer Worlds Mike Elgan 2007 att bokälskarna

”[…] love the look and feel of books. They like touching the paper, and looking at words and illustrations at a resolution no e-book will ever match. They view ”curling up with a good book” as an escape from the electronic screens they look at all day. They love to carry them, annotate them, and give them as gifts. Book collecting is one of the biggest hobbies in the world.”

Det är sant. En bok har kvaliteter som en e-bok aldrig till fullo kan ersätta. Men det gäller i så fall alla fysiska medieformat: filmer, skivor, dator- och tv-spel. Men Elgan har fel eftersom försäljningen av fysiska böcker rasar i förhållande till andra digitala format. Folk är tydligen så missnöjda med pappersboken att de istället väljer att lyssna på den direkt istället för att läsa den – då behöver de ju gå till bokhandeln eller beställa den på nätet först, och instant gratification är samtidens ledord.

”Kanske var detta den sista chansen att väcka och hålla läslusten vid liv ytterligare en liten tid, och kanske till och med öka den i framtiden? En möjlighet att nå de kommande digitala generationerna?”

Vad hade då hänt om exempelvis Sony, Microsoft eller Apple eller någon annan techdrake släppte en e-boksläsare med rejäl premiumkänsla 2001? Det är tveksamt om alla ungdomar och unga vuxna skulle ha köat för att få den senaste modellen. Men jag tror ändå att läsvanan skulle ha suttit i längre bland en större andel unga vuxna, det stora lästappet låg då forttfarande i framtiden.

Om Apple hade gjort en Kindle

Vad hade hänt om alla de där fildelarna med de där tusentals e-böckerna faktiskt också kunde läsa dem på ett vettigt sätt? Där e-boksläsaren kunde bli en pryl som inte bara blev en funktion utan också en signal och som var behäftad med en berättelse, så som så många andra av de senaste årtiondenas teknikprylar har satsat på att bli? Här måste jag nog behärska mig själv lite: en e-boksläsare har betydligt bättre livslängd än en dator eller mobil, så uppdateringscyklerna är naturligt mycket längre.

Jag hade exempelvis samma läsare i tio år innan den gick sönder. Den nya jag har är bättre, men motsvarar inte teknikförbättringen som telefonerna har genomgått under samma tidsperiod.

Det skulle förmodligen vara en nischmarknad, men ändå en större nisch än sådana som jag, som i början av 00-talet gick till bokhandeln och frågade om vilken e-boksläsare som var bäst, helt säker på att tekniken nu var mogen för övervägande av inköp (blicken jag då fick till svar – är du dum i huvudet? – och svaret ”nåt sådant finns inte” har jag inte lyckats tränga ur minnet ännu). Större än de som med mycket möda lyckades specialimportera e-läsaren från USA?

”Det är ändå anmärkningsvärt att denna berättelse sällan – eller aldrig – dyker upp när ungas medievanor kommer på tal”

Men det kanske inte alla de där fildelarna på Direct Connect eller på någon Torrentsida som var dumma i huvudet? Kanske var detta den sista chansen att väcka och hålla läslusten vid liv ytterligare en liten tid, och kanske till och med öka den i framtiden? En möjlighet att nå de kommande digitala generationerna?

Kontrafaktiskt tankeexperiment

En cd-skiva kostade 179 kronor i början av 00-talet. I dag betalar de flesta mindre eller motsvarande summa i månaden och får omedelbart tillgång hela världens musik. Allt detta är en direkt konsekvens av den illegala nedladdningen och ”gratis är godast”-eran. Att köpa en e-bok var däremot länge lika dyrt som att köpa en inbunden bok, och det är först nu de billigare alternativen och prenumerationstjänsterna finns.

”Kanske är det på väg att lossna för e-boken nu”

Storytelgrundaren Jonas Tellander i aktiespararen

Kanske hade vi fått ett bok-Itunes för 20 år sedan när vi fick sådana tjänster för film och musik? Ett bok-Spotify samtidigt som vi fick ett musik-Spotify?

Vem vet? Men det är ändå anmärkningsvärt att denna berättelse sällan – eller aldrig – dyker upp när ungas medievanor kommer på tal. Förmodligen för att den berättelsen är okänd, bortglömd och omöjlig att värdera annat än som kontrafaktiskt tankeexperiment. För faktum är att tappet är gjort, och jag har svårt att se en verklig vändning.

Storytelgrundaren Jonas Tellander tror fortfarande på e-boksläsaren i Sverige.

– Kanske är det på väg att lossna för e-boken nu, säger han i en intervju med Aktiespararen där han också passar på att göra reklam för den egna produkten Storytel Reader.

Men om man får tro lejonparten av skriverierna i media och många bedömare i bokbranschen tillhör Katarina Ewerlöf, Stefan Sauks och andra uppläsares stämmor framtiden. Om din inre röst kommer att höras i detta ständigt strömmade ljudspår är oklart.

Jag väljer åtminstone att inte lyssna på min i just denna fråga. Den är helt enkelt för dyster.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *