Det bästa vore om man kunde hålla kvar i mellanläget mellan misär och tillrättalagd lyx
Så säger en boende från Bagarmossen i tidningen Mitt i Stockholms reportageserie Var vill du bo? som publicerats under våren 2021. Förutom Bagarmossen har tidningen också bland annat gjort nedslag i det nybyggda Stora Ursvik i Sundbyberg och i Täby. Jag har tänkt en del på citatet ovan (i synnerhet dess tillspetsade ordval) men också på reportageserien i övrigt där ordet trygghet står i fokus och därmed också dess motsats: otrygghet.
Själva frågan som rubricerar reportageserien är i sig intressant och de allra flesta skulle nog svara att de vill bo där det är lugnt och tryggt. Men de allra flesta vet också att det är långt ifrån alla som kan välja var de vill bo. De senaste decennierna har adress alltmer kommit att handla om social stratifiering, alltså hur människor med resurser kan köpa sig föreställd trygghet i ett till ytan välmående område där bostadspriset blir en implicit garanti för socioekonomisk konformism.
Att människor som kan betala för sig flyttar till ”bra” områden är egentligen inga konstigheter. Det finns numera både en marknad och en efterfrågan för detta samt en föreställning om att det är tryggt och bra att bo med likasinnade. Frågan är vad för slags samhälle som vi bygger.
I reportaget om Stora Ursvik får vi veta om den bro som förbinder den nya stadsdelen med Rinkeby på andra sidan motorleden. Bron fanns inte när de boende började flytta in i Stora Ursvik men nu finns den där även om den ännu inte officiellt är i bruk. I reportaget uttalar sig Sundbybergs stads strateg för social hållbarhet som menar att bron är tänkt att länka samman Rinkeby och Stora Ursvik och ge nya möjligheter till samspel och sociala möten. Och det låter ju fint.
Samtidigt framkommer det hur en del lägenheter i Stora Ursvik är svårsålda jämfört med andra nybyggda områden. En mäklare, som inte vill ha med sitt namn i tidningen, säger att en faktor är bron till Rinkeby: ”De backar när de får för sig hur nära det är dit”.
Det är här som det blir både intressant och utmanande. Intressant därför att detta sker i en framväxande entreprenörsurbanism där arkitekter, byggnadsentreprenörer, mäklare och konsulter producerar tilltalande platsidentiteter för en välmående medelklass.
Utmanande därför att vi alla vet att det är bortom all logik att marknadsföra Stora Ursvik med närheten till Rinkeby på liknande sätt som nya bostäder i till exempel Blåsut marknadsförs med närheten till Södermalm.
Fallet med Stora Ursvik och Rinkeby är långt ifrån unikt. Det finns flera ”bra” områden som angränsar till ”mindre bra” områden runt om i staden. Därför blir det ännu mer intressant när reportageserien landar i Täby, kommunen utan ”utsatta områden” och inte ens i närheten. I reportaget exemplifierar en mäklare detta med hur en familj i en fin villa i Västerort, men med ett stökigt område alldeles intill, väljer att söka sig till en plats som Täby.
I det nybyggda Täby park (vid det gamla galoppområdet) är trygghet lika givet som att det finns induktionshäll och golvvärme i lägenheterna. Täby framstår som en enda storskalig Bullerbyn och enligt kommunstyrelsens ordförande är ”alla som gör rätt för sig och sköter sig välkomna i Täby”. Man frestas att lägga till ”alla som kan betala för sig”. För det är ju det som det till syvende och sist handlar om. Men, tänker kanske ni, det är väl något som de allra flesta önskar, att bo på en plats där alla gör rätt för sig och sköter sig.
Madicken bor inte längre granne med Abbe
Och visst är det så. Problemkomplexet som uppstår i detta fall – och i alla andra fall där kommuner, stadsdelar och platser marknadsförs som trygga – är ju att tryggheten måste befästas. Och hur görs det? Ja, knappast med broar som ger nya möjligheter till samspel och sociala möten. Det är snarare tvärtom, genom att försöka stänga ute sånt som kan skapa otrygghet.
Samtidigt som flertalet i Mitt i Stockholms reportageserie ser socialt blandade områden som något positivt framkommer en uppenbar kluvenhet. När de väljer bostad kommer tryggheten på första plats – social blandning kommer sist – och vips så blir segregationens konturer allt skarpare.
Att tro att det går att hålla kvar i mellanläget mellan misär och tillrättalagd lyx är nog lite naivt. Madicken bor inte längre granne med Abbe och om så vore fallet skulle Madickens föräldrar göra allt för att flytta så fort som möjligt. Det är lätt att tycka illa om den segregation som ökar i takt med att bostadspriserna ökar. Samtidigt är det utifrån ett individ- eller familjeperspektiv fullt förståeligt att man vill bo i ett område där det känns bra och tryggt.
Även om mycket av den upplevda otryggheten späs på av föreställningar om ”mindre bra” områden som sällan står i proportion med verkliga livet måste vi nog vara ärliga mot oss själva och inse att många av oss inte bara flyttar till någonting utan också från någonting. Eller som det står på de svävande reklamskeppen i Ridley Scotts film Blade Runner från 1982 och som utspelar sig i ett framtida Los Angeles: ”Köp dig fri, lämna metropolen och jorden för ett lyckligt och lugnt liv i utomjordiska villaförorter”.
Täby är inte Los Angeles men det är ofrånkomligt att inte dra paralleller till den amerikanske urbanteoretikern Mike Davis resonemang om varför den kraftfullaste ”sociala rörelsen” sedan decennier tillbaka i Södra Kalifornien utgörs av välbeställda villaägare som organiserar sig kring symboliska grannskapsbeteckningar eller engagerar sig i försvaret av fastighetspriser och områdenas exklusivitet.
Davis tar upp ett exempel med hur de boende under 1980-talet gick samman och stoppade en föreslagen snabbspårväg. Det paradoxala var att den verkligen hade behövts med tanke på att pendlingen för många villaägare i USA:s andra stad var en daglig plåga. Men i och med att snabbspårvägen hotade områdenas homogenitet förblev villaägarna hellre plågade pendlare som till varje pris ville befästa tryggheten (och fastighetspriserna) genom utestängning. Har ni förresten funderat över hur det kommer sig att det inte går någon tunnelbana till Täby?
Jonas Lindström
fil. dr. i sociologi och lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola
Bildmontage av flera fotografier av: Johan Fredriksson, Jan Augustsson/Wikimedia commons, Pontus Kjellberg/Pixabay
Varför skriver du om den ”upplevda otryggheten” och ”föreställningar”? Var vänlig lämna det akademiska fikonspråket hemma. Otrygghet och brottsligheten i invandrartäta områden är på riktigt. Gängkrigen är på riktigt. Brutala överfallsrån är på riktigt.