Som nationalekonom är en första tanke att man ska producera det människor efterfrågar. Vissa vill bo i en tät stenstad, andra föredrar ett radhus med en liten tomt. I en växande stad borde vi väl då bygga båda delarna.
Men sen finns ju ”externa effekter”. Byggs småhus i stora homogena områden blir det en massa bilar och bilåkande – och stora utsläpp.
Den fråga vi bör ställa oss är: Hur kan vi bygga det människor efterfrågar utan att få dessa negativa externa effekter? Hur kan vi bygga småhus på sätt som gör att hushåll inte behöver ha bil?
Ståhle, Hernbäck och Schwartz replik: Samhällsplanerare söker kunskap
I tid och otid brukar jag säga att svaren på många stadsbyggnadsfrågor är vi bör bygga som Stockholmsförorten Farsta en gång byggdes (Jag är uppväxt i hyreshus i Farsta och bor sen 25 år i radhus där). Stadsdelen som helhet är så tät att det finns underlag för kollektivtrafik och service – men det finns också massor av radhus.
Planerarens utmaning är att designa områden som både tillgodoser individuella önskemål och som minskar de externa effekterna.
Min grundläggande kritik mot de rapporter jag tog upp i min krönika var att de inte var tillräckligt tydliga med att även om det sätt vi ofta byggt småhus på lett till en massa biltrafik så innebär inte det att allt småhusbyggande behöver leda till det. Planerarens utmaning är att designa områden som både tillgodoser individuella önskemål och som minskar de externa effekterna.
Jag är överens med SHS att vi ska planera för områden där människor inte behöver ha bil, men jag anser att vi ska planera områden så att människor kan ha bil (men självklart betala för det). Vår familj har haft bil i 30 år men aldrig åkt bil till jobbet utan främst använt den på fritiden där bilen öppnar stora möjligheter. Detsamma tror jag gäller de allra flesta av de kanske 90% av de boende i vårt radhusområde som har bil. Sen ska självklart bilar, som allt annat, stegvis bli mer och mer fossilfria.
Lind: Sambandet mellan småhus och bilägande: En kritisk granskning (Bostadsbubblan)
När man skrivit något så inser man i efterhand att man borde varit tydligare i vissa avseende. Som SHS helt korrekt påpekar kan byggande utan parkeringsplatser leda till billigare byggande och till att fler har råd att bo där. Den inkomstmässiga segregationen kan därmed minska, men segregation handlar också om demografi och värderingar. Byggs nya kvarter utan p-platser blir det sannolikt få barnfamiljer och det blir en koncentration av miljöengagerade människor – medan de som gillar att köra bil samlas i andra homogenare områden. Och ingen behöver träffa någon som tycker annorlunda.
Självklart är kunskap viktig, men det är också viktigt att förmedla kunskapens begränsningar. I samhällsvetenskap finns sällan enkla samband. Men det är också viktigt med en vision.
Det är också det viktigt att tänka i ett regionalt perspektiv. Farsta har under de senaste 20 åren förtätats med flera tusen lägenheter. Men när Stockholm förtätar denna blandade stadsdel byggs enbart flerfamiljshus. Konsekvensen blir att de som efterfrågar småhus söker sig längre ut i regionen och i högre grad hamnar i nya mer renodlade småhusområden där det är svårt att klara sig utan bil i vardagen.
Självklart är kunskap viktig, men det är också viktigt att förmedla kunskapens begränsningar. I samhällsvetenskap finns sällan enkla samband. Men det är också viktigt med en vision. För mig representerar Farsta just en vision om en stadsdel där det finns utrymme för både de med låga och höga inkomster, för de som vill bo i en hyreslägenhet och för de som vill bo i småhus, för de som vill klara sig utan bil och för de som vill lägga pengar på en bil.
Hans Lind
Professor i fastighetsekonomi, tidigare verksam vid KTH