En originell bok om Inlandsbanans alla broar, från Kristinehamn till Gällivare, har givits ut i regi av Svenska Järnvägsklubben. Författarna är välkända, Daniel Hertzell, den mångkunnige fotografen, och Sven Olof Ahlberg, bebyggelseantikvarien och brokännaren, som tjänat Trafikverket med översikter av Sveriges rika bestånd av broar, typer och kapacitet. Här handlar det alltså om en delmängd bestående av 44 broar, byggda från 1870-talet till Inlandsbanans öppning 1935. Det stora antalet speglar förhållandet, att Sverige är rikt på sjöar och vattendrag. Syftet med företaget var förstås politiskt – att öppna upp Sveriges inland, speciellt mot norr, för industri och transport, för modernisering och bebyggelse, ja för kolonisering.
Boken, med dess sköna bilder, bekräftar det politiska misslyckandet. Den visar broarna med landskap omkring Inlandsbanan från en estetisk synpunkt. Det är synnerligen vackert och för tankarna till ett praktverk som Prins Wilhelms ”Svenskt land”, som skrevs åren omkring andra världskriget. Där uttrycker prinsen sin kärlek till det invanda livet i bygder över hela landet, lyfter fram människors flit och förtröstan på den samhälleliga ordningen. Här visas broar i natur men inga levande varelser förutom i persontågen, som transporterar turister genom fagra nejder. Fotograferingen har skett med modernaste teknik, drönare, som givit översiktliga flygfoton, vars publicering krävt Lantmäteriets godkännande.
Sven Olof Ahlberg skriver i förordet: ”Boken handlar dock inte om att i text beskriva konstruktionerna, …” Så synd! Inför varje bild på en bro ställer man sig frågan: ”Varför valde konstruktören just denna lösning?” Här finns nämligen broar av många slag, valvbroar, en bågbro, fackverksbroar av flera slag, balkbroar, från kort plåtbalkkonstruktion till en kontinuerlig stålbalkbro på tre mellanstöd över Billstaån. Betongen gör sig gällande i stöd men även som konstruktionsmaterial i en valvbro över Flåsjöån, vilken klätts med natursten. För 33 av broarna har ansvarig konstruktör kunnat anges, d v s i tre fall av fyra, vilket är utmärkt för ett bestånd som går 150 år tillbaka i tiden.
Kungliga Järnvägsstyrelsen stod för konstruktionerna, främst Otto Linton (12), Leopold Abel (8) samt Ernst Hedvall (7). Andra konstruktörer är Carl Frænell (2), Axel Björkman (1) samt Sivert Olsson (1). Den sistnämnde svarade för bron över Oreälven Syd (1901), en fackverksbro som försågs med dubbla diagonaler i varje fält, vilket gjorde bron sex-falt statiskt obestämd. En korrekt dimensionering av en sådan bro är ytterst krävande, i synnerhet då man betänker hur enkla hjälpmedlen var vid denna tid. Redan året efter (1902) byggdes Oreälven Norr, vars konstruktör, Axel Aulin, nöjde sig med ett enfalt statiskt obestämt fackverk. Sanningen är nog den att konstruktörerna trodde, att en extra diagonal förstärkte bron, vilket är felaktigt och kan vara direkt skadligt för brons bärförmåga. Otto Linton briljerar förstås med statiskt bestämda fackverk, komplicerade men vackra, över Faxälven IV och Tåsjöälven Norr. Han blev bara 58 i livet, men vilket verk han utförde!
Underhållet av de många broarna är eftersatt. Stålet rostar, vilket kan ha sina estetiska poänger, ett förfall a la Carlo Scarpa, men är skadligt i längden. Detta gäller särskilt de många nitförbanden, som är sköna att beskåda i de många bilderna men vars funktion kan äventyras av spaltkorrosion. Inlandsbanan är ett nationellt arv, som förtjänar bättre!
Bo Göran Hellers
Prof em Konstruktionslära/KTH
Inlandsbanans broar
Daniel Hertzell & Sven Olof Ahlberg
Svenska Järnvägsklubbens Skriftserie NR 96
Eftersom jag fått muntliga invändningar mot mitt lite slarviga sätt att avfärda statiskt obestämda broar längs Inlandsbanan ska jag visa konstruktionstypen större respekt. Det handlar alltså om konstruktörens försök att förstärka ett fackverk med dubbla diagonaler i ett eller flera fält. Antag nu en enda extra diagonal, så som är fallet på bron Oreälven Norr – skulle denna väljas för klen, så att den går till brott först av alla stänger återstår ett statiskt bestämt restsystem – diagonalen har då inte haft någon effekt alls på bärförmågan. Om den flyter vid sträckgräns kan systemet behandlas som statiskt bestämt med en given kraft i diagonalen. Är detta en förstärkning? Det är osäkert och kräver fortsatt analys. Skulle man tillföra flera extra diagonaler, som på Oreälven Syd blir situationen än mer komplicerad. Väljer man klena järn reduceras systemet ner till statiskt bestämt. Tävlar man med övriga stänger blir det värre och kräver datorbehandling för olika lastfall. Erik Reitzel skriver, att det inte är värt mödan. Jag vill nog gärna tro, att det kan löna sig ibland, speciellt om man vill ha säkerhet för bärförmågan efter en olycka.