Hållbarhet är ingenting jag brinner för

Jag har blivit varnad för att skriva den här texten av nära och kära. Jag blev varnad för att jag kommer framstå som en surgubbe. Om man skulle fråga i min vänkrets och bland kollegor skulle de nog inte tycka att jag är en surgubbe utan oftast en kvinna med mycket drag i och någon med mycket glädje i sig och som kommer ha det högsta skrattet i rummet och gärna lättar upp stämningen för livet är för kort för att inte ha roligt, dock förstår jag deras invändning. Jag känner mig rätt säker på mig själv och var jag står och är därför beredd att riska att framstå som en surgubbe med tanke på att jag vet hur jag oftast framstår. Ni får avgöra i slutet av texten om hur vresig jag var och skicka en kommentar om det blev för mycket. Då får jag skriva någonting mer peppigt och glatt i mitt nästa blogginlägg. 

Jag brinner inte för hållbarhet. Det spelar ingen roll hur djupt jag gräver i mig för att få fram de känslorna. När hållbarhet kommer på agendan känner jag mig inte glad och exalterad. Det är ingenting som jag lyfter upp extra bland mina vänner för att höra om var man hittar ekologiska och mer hållbara alternativ för kläder och mat. Jag sitter inte och läser vilka resealternativ som ger lägst avtryck när jag ska lägga upp min sommarsemester. Jag arrangerar inte klädbytesdagar med mina väninnor och jag köper inte heller alla mina möbler på myrorna och Blocket även om det kan finnas fina alternativ där. Kött drar jag ned på emellanåt, men det är faktiskt främst av hälsoskäl och inte klimatskäl. Min mage mår bättre av mer vegetarisk kost.

”Om vi var duktiga i skolan och kämpade skulle vi få en ljus framtid. Om vi gjorde våra läxor och sedan gjorde bra ifrån oss i karriären skulle vi kunna få resa, köpa de prylar vi ville och bo på ett fördelaktigt vis.”

När jag tänker på hållbarhet kan jag känna en viss ilska och irritation i kroppen. Misstolka inte detta och få för er att jag är någon obildad amerikan från någon oljestat och som tror att det är en konspiration. Det är precis tvärtom. Jag köper hela paketet och ser precis hur illa det är. Problemet är att när jag växte upp, jag är född tidigt på 80-talet, målades en bild upp för mig och mina jämnåriga som vi köpte med hull och hår. Om vi var duktiga i skolan och kämpade skulle vi få en ljus framtid. Om vi gjorde våra läxor och sedan gjorde bra ifrån oss i karriären skulle vi kunna få resa, köpa de prylar vi ville och bo på ett fördelaktigt vis. Klart vi även kunde få köra trevligare bilar än de vi satt i när vi var barn. (Själv har jag suttit i baksätet på en Ford Escort hela vägen ned till Italien med familjen under några veckor i juli. För er som inte orkar googla fram en bild kan jag meddela att den hade två dörrar och det var tur att jag var liten för benen hade inte mycket utrymme under de långa resorna. Det där som kallas AC var att mamma eller pappa virade ned rutorna några centimeter.)

Idag har jag familj och egna barn. Dessa barn växer upp med en starkare ekonomisk situation än vad jag hade. Problemet för mig är att när jag nu vill få njuta av allt det där som jag strävade efter när jag var yngre får jag i ansiktet av samhället att jag är en klimatbov och att jag förstör för mina barn och barnbarn. Det är inte helt accepterat att jag ska få åtnjuta det jag strävat efter i 25 års tid.

Jag säger inte att man inte försökt få till en förbättring under en längre tid från samhällets sida, men det är ju ynkligt för hur länge man försökt och gör vi rätt saker och får utdelning för de ansträngningar som görs? För den som vill grotta ned sig historiskt kan vi rada upp att det varit flertalet konferenser och rapporter och avtal som slutits. Vi kan börja med Brundtlandkommissionen 1987, Ramkonventionen i Rio 1992, Kyoto 1997, Köpenhamn 2009, Cancún 2010, Durban 2011, Paris 2016 och nu nyligen Glasgow 2021. (Jag kan ha missat någon och hoppas att ni har överseende med det.)

Är det helt enkelt så att vi inte kan förlita oss på minskade utsläpp utan att det blir de omtalade koldioxid-sugarna som ska rädda oss. Då måste jag fråga mig, var är de? Varför är de inte redan nu i fullproduktion och inställda på maximal sugförmåga?

Man kämpar på från miljösidan. Dock fortsätter våra utsläpp att skjuta i höjden och för den syniska surgubben som skriver denna text framstår det mer och mer som om att någon ändring på detta inte kommer ske förrän de stora städerna ligger under havsytan. Utsläppen minskade knappt ens under pandemin när vi alla var förpassade att ta svemester och avbokade våra resor till medelhavet. Om det inte minskade av den perioden, vad kommer det då att krävas? Eller är det helt enkelt så att vi inte kan förlita oss på minskade utsläpp utan att det blir de omtalade koldioxid-sugarna som ska rädda oss. Då måste jag fråga mig, var är de? Varför är de inte redan nu i fullproduktion och inställda på maximal sugförmåga? 

Känslan jag har när jag sätter mig på ett flygplan och ska få åka ut på en resa är inte den jag drömde om att få ha i mitt lilla flickrum i förorten till Stockholm. Med det sagt har jag inte slutat att resa eller leva livet men jag är väl medveten om att det dåliga samvetet som jag har inte hade varit lika illa om tidigare generationer hade hjälpt till mer i stället för att bara köra på och låta oss som växte upp att tro att allting var under kontroll. De som styrde före oss låtsades som ingenting och stoppade huvudet i sanden när de faktiskt anade vart åt det barkade. Det är vi nu som måste städa upp och anpassa vår livsstil för att man tidigare tagit ut för mycket. Begreppet hållbar utveckling etablerades redan 1987, vilket är 35 år sedan, men vi har fortfarande inte anammat det. 

Nu tror jag det är dags för mig att runda av.  Tror jag behöver gå ut i solen och ta ett djupt andetag. 

Julia Lantz
Sektionschef AFRY

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *