Léonie Geisendorf gav kontinental ton till svensk arkitektur

Léonie Geisendorf, född  8 april 1914 i Warszawa, död 17 mars 2016 i Paris. Artikeln skrevs 2015.

Man talar inte gärna om en dams ålder. Men om arkitekten Léonie Geisendorf må sägas, att hon är nästan lika gammal som Svenska Betongföreningen. Och betong har varit ett återkommande uttrycksmedel i hennes arkitektur.

Vår tidskrift Betong har tidigare uppmärksammat att S:t Görans gymnasium, ett verk från 1950-talet av henne i samarbete med sin man Charles Edouard, beläget på Kungsholmen i Stockholm, nu planeras för ombyggnad till 250-300 studentbostäder.

Rubriken löd: ”Betongbrutalismen får nytt liv för studenter”. Men Svenska Bostäder, som förra året övertagit fastigheten som stått tom sedan 2008, har dragit ut på projekteringen – man har att beakta bland annat den skrivelse från Léonie, daterad redan 2005, där hon protesterar mot den förvanskning av entréhallen som då hade föreslagits – hon anvisade en alternativ möjlighet att inrymma erforderliga personalutrymmen.

St Görans Gymnasium, arkitekt Léonie Geisendorf Foto: Åke E:son Lindman. https://web.archive.org/web/20140415151358/http://www.mynewsdesk.com/se/arkitekturmuseet/images/ny-utstaellning-upp-i-vind-leonie-geisendorf-arkitektur-281716

Tidig insats

Men Léonie hade kommit till Sverige redan 1938, där hon först fick anställning hos Sven Ivar Lind. Hon hann också med anställningar hos KF:s arkitektkontor (KFAI) och Paul Hedqvist innan hon 1950 startade eget kontor tillsammans med maken. Hon hade då blivit förtrogen med en svensk ton i arkitekturen utan att förlora sin egenart.

Léonie bor nu åter i Paris, på Rue du Four, ett stenkast från den adress på Rue de Sèvres, där hon började sin yrkesbana 1937/38 som obetald praktikant hos Le Corbusier. Han gjorde tydligen ett starkt intryck, och honom har hon hållit fast vid som förebild genom hela sin karriär – hans materialkänsla, främst för platsgjuten betong, men också hans tekniska lösningar, gärna pelarburna, som återkommer i den tio våningar höga huvudbyggnaden för gymnasiet, speciellt i den stora entréhallen där de står som spända spjut upp till tredje planet. 

Det är ursprungligen byggt som yrkesskola, men arkitekterna planerade för en friare användning, enligt strukturalismens ideal. Av ursprungligen tänkta 30 000 realiserades endast 19 000 kvm. Någon spänning måste ha utvecklats efterhand inom äktenskapet – Léonie kunde yttra om ett särskilt radhus i Bagarmossen: ”det här huset, det är det enda som bara jag och inte min man har ritat, det är jag så lycklig över”. Då jag själv hade henne till bords på en restaurang vid Kungsträdgården för kanske fem år sedan, efter en kväll på Konstakademien, undvek vi ämnet.

Riksrådsvägen nr 70 från gårdssidan 1972. Foto: Holger Ellgaard/Wikimedia commons

Betongbrutalism

Den betongbrutalism (beton brut), som präglar gymnasiet, härrör från Le Corbusier. Den är mild och ändå strikt, med traditionell geometri. Den exponerade betongen är fortfarande intakt, utan skador. Den utfördes tydligen i hög kvalitet, som upprätthölls genom sträng kontroll från arkitekternas sida, vilket lär ha irriterat entreprenören. (Brutalismen tog sig mer expressiva former genom andra arkitekter, med friare geometri, som t ex i Gunnar Henrikssons Arkitekturskola (1969) eller i Paul Rudolph’s  samtida Tuskegee Chapel. (Betong utgör det gemensamma språket.)

Léonie har uttryckt sin beundran för en pionjär som August Perret, vars exponerade betong på  fasader i Paris har stått sig förträffligt i över ett sekel. Man kan här reflektera över begreppet ombyggnad – i fallen med Perret eller Geisendorfs gymnasium kunde en sådan endast gälla interiört, vilket nu är aktuellt. För Arkitekturskolan kunde ombyggnaden gälla även exteriört, vilket skulle förändra uttrycket men knappast den djupare karaktären hos byggnaden. (Undertecknad föreslog härom året en påbyggnad med en indragen terrassvåning samt en putsad fasad med ny entré, vilket lyfte uttrycket, enligt min mening.)

Anpassning

I början på 1960-talet höll Léonie, bland kolleger kallad Lola, en föreläsning på KTH, som blivit ihågkommen för att den förklarar hennes arkitektur. Hon framhöll där sparsamheten som grund för skapandet – en balansgång mellan behov och resurser. Ett hus ska byggas med bra material, som tål förändringar – där får man inte snåla. Funktionalismen föreskriver största återhållsamhet med kompletteringarna, så som hon har demonstrerat på S:t Görans gymnasium. Denna attityd tog hon med sig i arkitekturdebatten, som hon kryddat med skarpa inlägg genom hela sin karriär. (Jag minns särskilt hennes nedgörande kritik av Yngve Johnssons expressiva förslag till Moderna museet – hon tyckte tydligen, att hans starka uttryck var för mycket för den känsliga miljön på Skeppsholmen. Tävlingen avgjordes ju på den grunden – Raphael Moneos skickliga anpassning till den befintliga byggnadsmiljön segrade. Men vad ska man då säga om gymnasiet på Kungsholmen – är detta bättre anpassat till platsens förutsättningar?)

EGT-Gruppens förslag för omgestaltning av Nedre Norrmalm i Stockholm 1966. Av: Stefan Salomon på Anders Tengbom Arkitektkontor.

Léonie har tillfört en kontinental ton till svensk arkitektur, liksom t ex Ralph Erskine, med vem hon också har samarbetat, speciellt i den s k EGT-gruppen, med kollegan Anders Tengbom. Under idétävlingen 1965 för området söder om Sergels torg framlade gruppen ett förslag, Corso, i vilket linjen mellan Gustav Adolfs och Sergels torg öppnades, så som Gustav III en gång önskade,i syfte  att visuellt förbinda Haga med Kungliga slottet. Detta stred emellertid mot den gällande cityplanen (1962), och Peter Celsings förslag med det blockerande Kulturhuset antogs. Många äldre byggare i min umgängeskrets förargar sig fortfarande på detta hus, ett omisskännligt mästerverk, men ”det står ju i vägen”.

I båda fallen Erskine och Geisendorf gäller också, att de tagit till sig intryck av svensk arkitektur, som de omvandlat och utnyttjat i egna verk. I Léonies fall vill jag särskilt peka på radhusidyllen på Riksrådsvägen i Bagarmossen. Dessa hus är omisskänneligen svenska men bär också hennes speciella signatur i form av franska fönster, öppen planlösning och ett generöst ljus.

Som ofta gäller för starka miljöer polariseras åsikterna – de boende älskar dessa radhus, tillfälliga besökare kan uttrycka en motsatt uppfattning. Motsvarande gäller för S:t Görans gymnasium. Det är omtvistat i den allmänna opinionen – jag har själv undervisat på skolan och mötte då elever, som var mycket negativa till lokalerna  – somliga menade t o m att gymnasiet borde rivas, medan andra, däribland jag själv, tycker att det tillhör en tid, efter funktionalismen men med andra grepp på uppgiften, som förtjänar respekt och det måttliga underhåll efter ombyggnad, som krävs för att byggnaderna ska bevaras åt framtiden. Betongen är inte problemet!

Bo Göran Hellers    

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *