Hagaparken står för en unik kombination av natur, kultur och levande historia, ett attraktivt besöksmål för stockholmare och turister. Dess värden ska bevaras inom dagens Nationalstadspark men kan också utvecklas efter aktuella förutsättningar. Tanken på att slutföra ett avbrutet projekt, Cascaden, har funnits länge – en rekonstruktion skulle ge ett starkt bidrag till parkens historiska berättelse och tillföra ett nytt och dynamiskt inslag i besöksmålet.
Vid Gustav III:s frånfälle den 29 mars 1792 pågick ännu byggnadsarbeten på tre ställen i Hagaparken, på det Stora slottet för hovlivet omkring Kungen, på Stallet för anläggningens många hästar och på Cascaden, det konstgjorda vattenfall utför Grottberget som Kungen önskat sig, belägen mitt för Konungens paviljong. Noga räknat hade arbetsstyrkan vid Stallet redan tidigare överförts till slottsbygget, för att påskynda arbetet och även som ersättning för de hemvändande ryska krigsfångar som släppts fria enligt freden i Värälä, 14 augusti 1790. Här upphörde arbetet omedelbart. Men bergarbetena för Cascaden fortsatte ytterligare en tid, fram till fullbordan. Sedan återstod endast installationen av uppfordringsverket.
Ett besök vid slottsruinen, som nu endast består av den murade källarvåningen, avslöjar brister i utförandet. Den otuktade sprängstenen i murarna är lagd direkt i kalkbruk, vartill sanden troligen har hämtats från den volym som grävts ut för skogssjön vid Stallet. Men allt bär prägel av hastverk – stenar ur den nakna muren har sedan fallit ut och krävt ommurning. På ett sådant svagt murverk hade man tänkt resa en tung överbyggnad i sten, med kolonner för taket. Men stenkolonner är sättningskänsliga – sannolikt hade det färdiga slottet snart vittrat sönder. Eller avsåg man att resa en lätt överbyggnad av trä? Hela slottet av trä? Träkolonner är inte så sättningskänsliga – det hade kunnat bli bra. Men hade kungen nöjt sig med ett enklare materialval? Det är inte omöjligt – Gustav III var en teatermänniska som älskade skådespel och förställning. Varför inte en fejkad byggnad? Målad på trä för att efterlikna marmor? Nu finns slottet i en utsökt trämodell av Christopher Borenstrand att beskåda på Haga parkmuseum.
Kommmittén för Gustavianska Parken har länge intresserat sig för projektet Cascaden. Detta hängde ursprungligen samman med Stallet, där man planerat för en konstgjord sjö för att kunna vattna hästarna – det konstgjorda vattenfallet var en attraktion, påkommen i efterhand. Först beslutade man nämligen köpa in en väderkvarn som med lämplig utrustning kunde lyfta upp vatten från Brunnsviken till Grottbergets krön, en höjdskillnad på närmare 30 m. Det är troligt att uppfordringen tänktes ske med ett paternoster-verk i en traditionell kombination med vindkraften. På krönet vidtog en ränna som förde ned till sjön. Förmågan att där lagra vatten kompletterar den osäkra vinden i en idealisk samverkan.
Men kan man anlägga en sjö på en grusås? Ja, om man tätar i botten, vilket på 1700-talet måste ske med lera, varav det fortfarande finns spår. Men denna lösning är känslig för skador, minsta läckage tömmer sjön. Huruvida denna invändning hade någon betydelse för beslutet att överge Stallet är inte känt. Dessutom hade den viktiga väderkvarnen försvunnit under transporten från Kalmar till Stockholm. Men planerna på Cascaden bestod och beslutet att fullfölja projektet överlevde majestätet. Men uppfordringsverket måste revideras.
När Carl Linnerhielm besökte Haga i maj månad 1796 hade arbetena avstannat sedan länge. Men minnet av det nedlagda projektet var alltjämt levande: ”Inemot det ställe där vägen delar sig för att leda till Nya Haga, eller det slott som nu pryder det fordna Brahelunds fält, var en Cascade tillämnad. Vattnet skulle uppfordras tvärt igenom berget, och i brutna fall nedstörta på klipporne. Men detta dyrbara verk hann inte fullbordas, och nu röjes stället endast genom den ihålighet eller Grotta, som ses utsprängd vid bergets fot och öfver det stående vattnet hvälfver sig ett djupt mörker.” (Bref under resor i Sverige, 1797). I Linnerhielms skildring av Haga framstår kaskaden närmast som en drömbild från Gustavs dagar och grottan som en poetisk skapelse i den stil som återfinns i romantiska parker anlagda under 17- och 1800-talen (John D Hunt: The Picturesque Garden in Europé, London, 2003). Den bearbetning av grottans innersta som nu påvisats kan tolkas som förberedelse av ett rum för ceremoniella ändamål. Linnerhielms avslutande ord om det ofullbordade projektet låter också ana en vidare syftning på kulturklimatet under Gustav IV Adolfs tid.
Men år 1797 väcktes projektet till liv på nytt och major mechanicus Jonas Lidström kallades från Karlskrona till Stockholm för att ”uppgifva projekt och förslag till vattenuppfordringar till Kongl. Lustslotten Haga och Drottningholm”, (Fredrik Blom, Åminnelsetal … öfver Jonas Lidströmer, 1810). Lidström var väl insatt i den moderna ångtekniken och föreslog inköp av en ”Eld- och Luft-Machine” från England för att driva uppfordringsverket på Haga. I den promemoria han presenterade om saken i början av 1798 avfärdades väderkvarnen som vanprydande och dessutom alltför beroende av vädrets nycker. En nödvändig komplettering med en ”hästkraft”, d v s en hästvandring, skulle dessutom medföra dålig ekonomi.
Syftet var nu att försköna lustparken, men inte bara med en kaskad utan också med en fontän. Pumpverket enligt planen kunde uppfordra högst 10 l/s med lyft på 30 m, medan kaskaden fordrade 50 l/s för att ge full visuell effekt bort till Konungens paviljong och fontänen med garnering ytterligare 10 l/s (allt översatt till moderna enheter). Därför behövdes också en vattenreservoar på ungefär 2 000 kbm uppe på bergskrönet för att ge tillräcklig flödestid. Lidströms promemoria och kostnadsförslag med en tillhörande maskinritning finns bevarade i Slottsarkivet – men längre mot ett förverkligande av Cascaden kom man inte heller denna gång. Troligen var detta lyckligt – den reservoar (ett stort tråg) som skissades hade knappast kunnat tillverkas med den tidens tillgängliga teknik. Å andra sidan hade Lidströms uppskattning av flödet i Cascaden med tillägg av en fontän känts bestämmande även för ett nutida utförande. Flödesprov på platsen har bekräftat visionen.
En modern anläggning för att pumpa upp vatten från Brunnsviken till ett vattenfall, eller kaskad, från krönet av schaktet har utretts. Det är fullt utförbart genom att utnyttja de volymer i berget som sprängdes ut på 1700-talet. En tillkommande förutsättning är att anläggningen i drift ska ha en miljöförbättrande effekt på Brunnsviken. Vattnet ska därför hämtas från syrefattigt djup eller injekteras efter Cascaden på motsvarande djup. Den eldrivna pumpanläggningen placeras i en brunn vid sjökanten, vattnet trycks i rör genom en kulvert under vägen, in i botten av tunneln, som står torr och självdränerande, och upp genom en fjärrstyrd reglerventil och en betongtätad schaktbotten. Det vertikala schaktet (300 kbm) vattenfylls upp till krönet, varifrån vattnet bräddar ut i en kaskad nedför bergsbranten.I botten av schaktet pumpas luftbubblor in för syresättning av vattnet under dess uppehållstid (1,5 h) i schaktet. Syresättningen stimulerar den biologiska nedbrytningen av föroreningar. Efter fallet leds vattnet ut i Brunnsviken. Fontänen föreslås nu spela på krönet av berget med en höjd av 5 m, med en bukett av mindre sidostrålar och en anpassad belysning. Drivkraften hämtas från en försänkt pump i schaktet.
Pumpen för Cascaden är dränkbar, arbetar i vatten och är därför ljudlös, liksom den mindre pumpen för fontänen. Pumparna elanslutes, om möjligt till en befintlig brunn i nedre delen av pelousen. Endast ett brunnslock röjer den stora pumpens placering. Tunneln ska göras tillgänglig med dagsljus enligt Parans-systemet. Berget runt schaktet bedöms vara så tätt, tack vare tillmakningen (drivning med öppen eld), som avlöst krutsprängningen av mynnisngen, att behovet av tätning bortfaller. Detta måste givetvis bekräftas genom fullskaleförsök. På krönet leds vattnet i ett öppet flöde med effektiv styrning fram till fallet. Byggnadsarbetena beräknas ta fyra månader i anspråk, inklusive bortforslandet av de 200 kbm sten, som vräkts ned i schaktet, troligen en sabotagehandling knuten till uppgörelsen med Gustavianerna.
Driften kan göras intermittent. Två omständigheter talar för en aktiv Cascade, vattenrening och underhållning. Hagaparken är en lugn oas, lämplig för flanörer men också för motionärer. En spelande Cascade, eventuellt förstärkt med en fontän, tillför en upplevelse av vitalitet men även av högtid, genom dess anspelning på klassiska förebilder. Vattnet faller nära vägen med förbipasserande, vilket bidrar till kontakt och publik medverkan.
Bo Göran Hellers