Det finns många bilder av den svenska bostadsmarknaden.
En bild säger ”Inte sedan miljonprogrammets dagar har det byggts så mycket bostäder som nu!” och i förlängningen ligger tron att vi snart har bostadssituationen under kontroll.
En annan säger att de svenska hushållen lånar för mycket. Lånen är på en historiskt mycket hög nivå i relation till inkomsterna, och det är nödvändigt att bromsa lånekarusellen med bolånetak och amorteringskrav. Bankernas krav på kunderna måste öka!
En tredje bild beskriver en marknad på gränsen till krasch. Bostadspriserna har börjat falla och vem vet hur det slutar? Börskurserna för fastighetsutvecklarna sjunker snabbt.
Den fjärde bilden lyfter fram att allt nytt på bostadsmarknaden är dyrt – vare sig det är hyresrätt eller äganderätt. Allt fler människor hamnar i osäkra, kortsiktiga och dåliga bostadslösningar – som är mycket dyra i relation till kvaliteten. Eller så måste de gå till socialförvaltningen.
Blickar man ut över staden kan man vid sidan av alla byggkranar också se en ständigt ökande privatbilism som bidrar till den globala uppvärmningen. Och vissa noterar särskilt en allt mer segregerad stad.
I denna moderna värld med ”alternativa fakta” bör kanske noteras att alla bilderna ovan kan kallas för evidensbaserade.
I debatten kan man höra röster som efterfrågar samlade grepp och bredare lösningar för problemen på bostadsmarknaden- och jag har säkert sagt sådana saker också. Men i en värld där vi alla har lite olika perspektiv, och ser olika problem som viktigaste, och ser olika restriktioner som bindande är förutsättningarna för samlade grepp och bredare lösningar små. Makthavarna måste ägna sig åt att kasta köttben åt olika grupper av gläfsande hundar.
Men så är kanske både politiken och livet: Att hoppa från en tuva till nästa och hoppas att den nya tuvan inte sjunker innan det öppnas en ny möjlighet. Att hålla gläfsande hundar och demoner på avstånd.
Journalister ringer ofta till mig och frågar hur det kommer att gå med den svenska bostadsmarknaden. Som en snäll och artig person svarar jag då något. Men egentligen vet vi ju alla att framtiden inte kan förutsägas. Det kommer ständiga överraskningar, men tack och lov är det ju lika ofta positiva överraskningar som negativa.
Hans Lind, professor i fastighetsekonomi och doktor i nationalekonomi
Mycket målande beskrivet! Det finns säkert många goda tankar, intentioner och mycket vilja när det gäller att bygga bostäder på ett bra sätt och i rätt takt, utifrån efterfrågan och behov samt rådande konjunkturer, påverkansfaktorer och regelverk. Det blir, trots alla idoga försök, ändå inte rätt. Det är fortfarande så många som står utanför bostadsmarknaden trots att de bankar för att komma in, medan andra inte vågar köpa eller sälja, med mera, med mera.
Bilden av att det inte finns något facit för hur bostadsbyggandet ska gå till, verkar cementerad och samtidigt alltmer tydlig. Den samhälleliga verktygslådan, som på något sätt ska utgöra det klassiska ”paraplyet” för den hållbara samhällsutvecklingen, har lånat ut verktyg efter verktyg, till åtgärder åt höger och vänster, vilket lett till att den tappat kraft och innehåll.
Vi behöver samla oss, med de verktyg som var och en besitter, ta tag i taktpinnen och tillsammans gå framåt! Kanske kan vi möta framtiden med samlad styrka – och rentav även påverka den?!
Det behövs en rejäl kris på bostadsmarknaden, alternativt en växande ”folkrörelse” riktad mot sakernas tillstånd på bostadsmarknaden, för att politikerna eventuellt ska ta sig samman och reformera bostadsbyggande och bostadsmarknad på ett lite mer omfattande sätt. Ett problem är väl också bostädernas naturliga koppling till finanssektorn på så sätt att bostäderna utgör säkerhet hos kreditinstitutioner. Det kan kännas rätt så osäkert för politiker att ge sig in i något som kanske kan komma att bidra till finansiell instabilitet. När det gäller ”folkrörelse” så är det min mening att möjligheten finns, och en sådan rörelse kan plötsligt blossa upp tack vare sociala mediers starkare roll. Nu har vi redan haft en utveckling med trångboddhet, många delar på bostad på grund av brist på bostäder eller brist på inkomster. Nästa steg är nog att Sverige får en hel del boende i campers, husvagnar och husbilar på mer eller mindre illegala platser. Konsumenter, en del av dem, vill helt enkelt inte betala monopolpriserna för bostäder som har överstandard jämfört med plånbokens omfång.